Information om människor med npf, men utan hyperaktivitet

På UR kan du se programmet "En bok en författare" som alltid ger väldigt intressanta inblickar i olika personers liv. Personer som skrivit böcker. Böcker som är viktiga. Här kan du se ett avsnitt som tar upp en bok, en författare och adhd. 

Det är jättebra att man tar upp adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, svårigheter med funktionsnedsättningar. Det är viktigt, viktigt viktigt. Också hur man kan göra det lättare för sig själv om man har svårigheter inom npf-spektrat och hur man kan göra det lättare för människor i sin omgivning (vare sig man själv har eller inte har svårigheter inom npf-området) som har diagnoser. 

Men (och det här "menet" är inte kritisk till något som jag skrivit om ovan, absolut inte, allt som gör att vi ökar kunskapen kring npf-frågor är fantastiskt bra!).

Jag saknar fortfarande intresset för och informationssökningar på människor som inte är hyperaktiva, men som har uppmärksamhetsstörningar, koncentrationssvårigheter, svårt för beröring, svårt för sociala relationer, svårt att sätta sig in i andra människors situation etc, etc. Jag saknar det inte bland anhöriga till, eller människor som själva har diagnoser, men bland media och lärarutbildningar, även om det blivit lite mer synligt under de år som jag jobbat med frågan. 

Det är som alltid så att de som syns och hörs, som märks, får uppmärksamheten och därmed också stödet. De som inte syns, som inte tar plats blir så ofta glömda och också missförstådda i bland annat skolans värld. Man kan ha adhd och autism utan att man tar stor plats eller är hyperaktiv. De människorna, barnen, ungdomarna och vuxna måste också bli förstådda! 

När man inte får stöd vet vi vid det här laget att det så ofta fortsätter med ytterligare svårigheter så som depression, ångest, fobier och självskadebeteende till exempel. Då syns man. Då får man förhoppningsvis hjälp - men alldeles för ofta är hjälpen felriktad. Man behandlar symtomen, men hjälper inte till med att hitta strategier för funktionsnedsättningar - eftersom man alldeles för ofta inte vet att den existerar. 

Jag har så många gånger varit med om att man velat intervjua mig eller andra i min närhet, men när inte det där hyperaktiva finns, så vet liksom inte reportern vad den ska fråga om, för det är ju liksom det som syns. Det som är lättast att ta på. Jag har så ofta blivit kontaktad av människor i de här frågorna och undrar varför man fortfarande har så lite kunskap kring just de människor som inte syns, men som faktiskt kan ha det jättetufft. 

Ett program om människor med npf utan hyperaktivitet, kan man få önska sig det? Någon som känner till något sådant?

Fortbildningstips

Alingsås kommun har lagt ut en sida där man länkar till massor av föreläsningar där du kan lära dig mer om neuropsykatri. Gå in och titta och lyssna här och sprid gärna sidan eftersom det finns så mycket matnyttigt på den här sidan.

Att förstå att man inte förstår...

Att förstå - att man inte förstår det är en omöjlighet eftersom det man inte ser - ser man inte.

Det här är ett jättestort problem när det gäller samarbetet kring barn/ungdomar/elever med osynliga funktionsnedsättningar.

Att förstå - att man inte förstår allt, fast man inte ser det, det är en konst.

För egen del tycker jag att jag förstår mindre och mindre - ju mer erfarenhet jag får...

Det blir inte så mycket skrivet numera. Jag vill så gärna, men hinner inte/måste spara på krafterna för att inte köra helt slut.

Just du som läser min blogg kan hjälpa mig! Det gör du genom att skriva frågor som du undrar över eller ämnen du tycker att jag ska ta upp här på min blogg. Då får jag kanske lite fart på sidan igen. Om din skola eller din förening behöver en föreläsning om bemötande av elever med npf så får du gärna kontakta mig på min mejl. Jag kommer gärna ut och pratar om det jag brinner för, att göra skoldagen mer meningsfull och begriplig för elever (och för lärare). Mejl: malens.larssen@aduct.com

Boktips om motiverande samtal

En bok som jag verkligen kan rekommendera  för er som arbetar med barn och ungdomar som har svårt att motivera sig, där det ofta blir fel är "När förändring är svår - att hantera motstånd med motiverande samtal". Måste bara delge er den del av boken som på ett väldigt tydligt och klargörande sätt tar upp "pudelns kärna" i varför det ibland blir så fel i möten.

Ur boken:

Myten säger att när en klient framstår som omotiverad till förändring eller inte vill lyssna på råd och förslag är det något "fel" på henne - och inte så mycket man kan göra något åt. Detta antagande är oftast fel. Ingen person är helt omotiverad. Vi har alla mål och ambitioner med våra liv. Vårt sätt att samtala med klienterna kan på ett avgörande sätt påverka deras motivation. Motståndet är klientens sätt att visa rött ljus och säga oss att vi är för tidigt ute, att vi går för snabbt fram, att hon inte känner sig respekterad eller något annat om vårt eget beteende. Det finns också andra situationer då motstånd uppstår, utan att samtalsledaren aktivt utlöser det. Vid sådana tillfällen är det viktigt att samtalsledaren påminner sig om att HUR och VAD hon gör inför klientens uttalade motstånd kommer att bidra till att det minskar eller blir starkare.

Motstsånd är enligt MI (Motiverande samtal) således i huvudsak resultat av samtalsledarens bemötande.

Byt ut "klient" mot "elev" och "samtalsledare" mot "pedagog" så har du svaret på hur vi pedagoger måste tänka för att det skall bli bra möten mellan eleven som har npf-svårigheter och läraren. Byt sedan ut "klient" mot "barn" och "samtalsledare" mot "förälder" och försök att tänka som ovan i mötet med barnet som har svårt för många saker. Det är inte lätt att förändra sitt synsätt från att det är eleven/barnet som ska anpassa sig/förändra sig till att vi vuxna som har förmågor och mognad att möta och förändra så det fungerar - men det blir lätt, när man hittar sättet. Så mycket som blir så mycket lättare när man hittar sättet att samarbeta.


Man säger också i boken:

Motstånd kan ibland vara resultatet av klientens tro på sin förmåga att lyckas till förändring är väldigt låg. Det blir "jag vill inte", men egentligen betyder det "jag kan inte.

Kan det bli mer glasklart än så här?

Och då, om du lägger på tanken att "alla vill lyckas och när man inte lyckas så är det inte för att man inte vill, men för att man inte kan" så blir det lättare att förändra, både för dig och för dina barn/elever.

Varför bloggar du?

Ibland har jag fått frågan varför jag bloggar. Ibland  kommer det mejl till mig av människor som vill tacka för att jag bloggar. Som säger att det jag skriver hjälper dem på olika sätt. En kvinna som funderar på att börja blogga undrade om jag någonsin varit rädd att mitt bloggande ska skada min dotter. Det är en relevant fråga och den frågan finns ständigt med mig när jag bloggar.

Numera är jag försiktigare med det jag. Jag skriver sällan om familjen och familjens barn eftersom tjejen som är anledningen till att jag började blogga numera är ung vuxen. Jag har också erfarenhet av att det jag skriver kan tolkas på sätt som inte jag tänkte mig.

Jag har ett krav på det jag lägger ut här och det är att jag bara skriver sådant som jag skulle kunna berätta för er som läser - i verkliga livet. Jag står för vart enda ord som finns nedpräntat på denna blogg och på mina tidigare bloggar. Numera skriver jag mer sällan och det beror på att jag helt enkelt inte har tid att skriva oftare. Jag jobbar heltid på en skola, jag föreläser lite då och då och jag jobbar lite extra som kbt-councellor. Tiden räcker inte även om jag skulle vilja blogga oftare.

Att jag ändå skriver ibland beror på att jag har ett mål med min blogg. Ett enda mål. Inget annat än detta. Nämligen att öka förståelsen i allmänhet för människor som är annorlunda och för att öka förståelsen för bokstavsdiagnoser i synnerhet.

Alldeles för ofta hör jag barn som hamnar i utanförskap, i depression, självskadebeteende och i värsta fall suiciderar. Det barnen jag hör talas om har alla någon eller några diagnoser inom det neuropsykiatriska området.

Jag är övertygad att om vi samhällsmedborgare, du och jag, blev bättre på att förstå, acceptera och respektera människor med "annorlundahet", med andra än oss själva, så skulle färre människor drabbas av depression, självskadebeteende, ångest, självmordstankar och som sista utväg självmord.

Vi kan aldrig acceptera att människor hamnar i utanförskap, depression och ångest för att andra människor inte förstår.

Vi har kommit en bit i förståelse och acceptans, men vi har lång väg kvar att vandra. Det kommer att bli bättre. Det måste bli bättre!

Det ska bli bättre och om jag kan hjälpa till att förändra, förbättra, så gör jag gärna det. Jag bloggar för att öka förståelsen. Jag föreläser för att öka förståelsen. Jag skriver böcker för att öka förståelsen. Jag kommer att fortsätta med det.

Ju mer vi sprider kunskap om detta som så många människor saknar kunskap kring - desto lättare kommer det bli att leva, för alla. Vi måste sträva dit, alla vi som har möjlighet att påverka. Vi måste förändra, förbättra, informera, förklara.

För ökad förståelse, acceptans och respekt.

Anhörigveckan och Friends

Denna veckan är det "Anhörigsveckan" i hela Sverige. Jag var i Lund i går eftermiddag och föreläste på en väldigt välplanerad eftermiddag för människor som som är anhöriga till någon med funktionsnedsättning.

De flesta som var där var "seniorer". Kvinnor och män som vårdar en partner. De är ofta dem man tänker som anhöriga, men mammor och pappor som sköter  sina barn är också "anhöriga till en som är funktionsnedsatt". Ibland glömmer man det, kanske för att en mamma och en pappa förväntas ta hand om sina barn. 

Om ett par veckor ska jag till Stockholm och föreläsa för organisationen Friends. Organisationen arbetar för att barn ska slippa bli utsatta, utfrysta och mobbade, i skolan, på fritiden, IRL och på nätet. Gå gärna in och läs mer om denna dag, anmäl dig om du är intresserad och bor i närheten av Stockholm.

"Skit i skolverket"

Rubriken hade jag över ett inlägg som jag skrev för drygt två år sedan. Kanske låter rubriken lite brutal, men det var så jag kände. Efter att ha tagit "sabbatsår" från skolvärlden i tio års tid kändes det på många sätt som ett fängelse att komma tillbaka till skolvärlden och jobba som lärare igen.

Jag såg och hade sett elever som var så sönderstressade och nedbrutna efter många års manglade mot klasskamrater i den "vanliga" grundskolan - att de knappt orkade komma till skolan. 

Jag såg lärare som stressade ihjäl sig i sin vilja att följa läroplanens mål och riktlinjer - och ändå få med sig alla elever även dem som inte hade förutsättningar att klara målen. Det var på många sätt en helt omöjlig situation.

Nu, efter två och ett halvt år i den svenska skolvärlden ser jag nya och gamla kollegor och tänker att vi måste våga mer och vi måste tro på oss själva för vi är faktiskt bra!

Vi måste våga lita på vår kompetens. Vi måste våga tro på att vi kan något, att lärarutbildningen faktiskt har lärt oss något. Ibland tänker jag att vi knappt vågar göra något utan att först läsa sida upp och sida ner i "bibeln".

Vi kan, vi har en utbildning som vi ska vara stolta över och tro på. Vi är kompetenta och vi vet en massa. Vi kan göra bra undervisning utan att läsa läroplans mål och riktlinjer varje gång!

Om det inte var så, då kunde ju faktiskt vem som helst gå in och undervisa...

Vi måste ta tillbaka kontrollen och rodret över våra lektioner, över skolan vi arbetar på. Vi kan. Vi måste våga gå egna vägar när vi ser att de redan upptrampade inte fungerar för våra elever. Vi är de som är utbildade pedagoger. Det betyder något. Om inte vi tror att vi är bra och kan hjälpa och stödja våra elever - varför skulle våra elever och deras föräldrar tro på den svenska lärarkåren?

En annan sak som jag tänkt på under de här senaste åren, som jag inte upplevde på samma sätt under åren utanför skolan är att svenska lärare aldrig är "good enough" varken hos sig själva eller hos allmänheten. Men det måste få vara så att man ibland är just det, tillräckligt bra som man är, annars orkar man inte fortsätta jobba som lärare. Stressen blir för stor, orken tar slut.

En sista sak som jag tänkt på under de här åren är att vi måste unna oss tid att HA ROLIGT! Allt måste inte vara seriöst. Alla raster behöver inte gå åt till att diskutera elever och jobbfrågor. Man kan prata andra saker också, som lite skit då och då till exempel...

Om jag räknar bort de här sakerna och tittar på allt annat den svenska skolan står för är det "asfett" att vara lärare i den svenska skolan - särskilt på den skolan jag jobbar.

Herregud vilka elever och vilka kollegor. Lärarjobbet på den skolan jag jobbar på är världens bästa jobb, när jag får vara lärare,  när jag får vara "good enough", när jag får skita lite lagom i skolverket och dess bibel och när jag ser till att ha roligt och skrattar med mina elever och mina kollegor.

Jag hoppas att Gustav Fridolin, som ju är vår nya utbildningsminister och som har erfarenhet av att arbeta som lärare ger alla lärare i den svenska grund- och gymnasieskolan råg i ryggen att börja tro på sig själva och sin förmåga - igen!

("bibeln" = läroplanen).

Det finns ett sätt att säga nej, men svårt att veta hur man kan göra istället

Jag måste bara tacka alla er som hört av er till mig via mejl, sms och facebookmeddelande för att hjälpa mig att hitta lösningar på körkortskrånglet. Vi är en liten bit längre fram i frågan, men har ännu inte löst det. Imorgon ska dotterns pappa, min make, som för tillfället är rätt ordentligt förkyld, ta över stafettpinnen. Det kommer att gå, men det kommer att ta lite mer tid än för andra som vill få körkortstillstånd och som inte har npf-diagnoser.

Vi pratade om hur eleverna på skolan ska få tydligare förståelse för läroplanens kursmål och betygskriterier. För mig, som jobbat med många elever som tydligt visar när de inte förstår meningen, inte har motivation för övningarna, är det tydligt vad som måste vara själva skelettet för att få eleverna att förstå meningen med högtravande kunskapsmål (där vi lärare i allmänhet inte alltid ens själva förstår vad skolverket menar alla gånger). Vi måste plocka ner varje mål så att eleven alltid kan få svar på frågan "varför" när vi gör något i skolan. Om jag inte har ett svar "därför", om jag inte formulerat det, och förtydligat det för mig själv - då har jag väldigt svårt att få med mig framförallt elever som är motivationsberoende.

Om mina elever inte kan förstå meningen med varför vi gör en uppgift eller arbetar med ett område så har jag missat målet med det arbete jag försöker utföra. Om eleven inte förstår att vi samarbetar kring det arbete den ska göra, att jag är på skolan för att hjälpa hen att utveckla sig själv, att ta vidare steg. Om eleven känner sig tvingad att göra saker - eller inte förstår meningen, då behöver jag fundera själv, tillsammans med kollegor och med eleverna på hur vi behöver förändra så "varför" får ett tydligt "därför".

För övrigt menar jag att det finns ett sätt att säga "nej" på. Men många sätt att ge möjligheter eller förslag på hur man kan göra istället. Vi säger alldeles för ofta "nej" när ett barn, en elev inte gör som vi tänkt oss, utan att ge förslag eller andra möjliga lösningar. Att säga "nej" istället för att ge möjligheter att göra på ett alternativt sätt, genom att ge förslag eller lösningar som skulle kunna fungera bättre är inte att hjälpa en elev/ett barn att utvecklas. Det är ungefär som att inte kunna svara "därför" på frågan "varför".

Om vi bara säger "nej" talar vi bara om vad man för fel, utan att ge förslag på hur man kan göra istället. Då är det svårt, för att inte säga omöjligt att göra rätt nästa gång.

Nu är det drygt två veckor sedan vi fick avliva vår fina hund, Molly. Vi börjar vänja oss vid att bara ha en hund och sådan tur att vi har Pocka, Mollys valp som nu är sex år. Pocka som myser med mig i soffan ger glädje och energi när energin ibland tryter.