Om skolan

Jag är mamma till fyra barn varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag är också lärare. Jag har stridit för mitt barn, för att hon ska orka, stå ut, få rätt hjälp och rätt bemötande. Jag  har också kämpat och kämpar som lärare för att hjälpa elever att lyckas i skolan. Jag ser skolproblemet från bägge de här två hållen.

Å ena sidan finns det många barn som far illa i den svenska skolan. Barn som får för lite stöd i förhållande till vad de behöver.

Å andra sidan ser jag lärarkollegor (mig själv inräknad) som går på knäna på grund av alla krav, tyckanden och tänkanden från alla.

Ja, skolan är på många sätt dålig.

Nej, det är inte de enskilda lärarnas fel.

Att den svenska skolan är dålig, som många tycker och Pisaresultat pekar på, är inte den enskilda lärarens fel. De allra, allra flesta människor som söker sig till lärarhögskolor i landet gör det för att de vill vara lärare, för att de vill lära, hjälpa och stötta nästa generation genom skolan. Jag ser det på mina nuvarande kollegor, mina tidigare kollegor och på mina barns lärare.

Jag har under många år sett att lärare ofta har för lite kunskap om barn med npf och hur man därför ska hjälpa barnen att lyckas. Jag ser också att man som lärare har alldeles för många olika typer av arbetsuppgifter uppradade på en arbetsvecka.

Ett annat problem är att alla människor anser sig kunna lika mycket om pedagogik och skolvärlden som en lärare gör, fast man varken har pedagogisk utbildning eller har jobbat inom skolväsendet. Att politiker och media tycker och tänker och pekar ut endast det som är dåligt med skolan gör att spiralen och respekten för lärare går i en spikrak nedåtgående spiral.

Skolan har, tycker många, havererat. Men det är inte den enskilda lärarens fel.

Om vi vill att människor ska fortsätta att utbilda sig till lärare och orka arbeta med det krävande yrket som läraryrket faktisk är, så måste vi nog gemensamt börja vrida på spiralen och börja fördela ansvaret där det ska vara nämligen:

* Samhället och i förlängningen politikerna måste ge lärosätena riktlinjer för vad som är viktigt att kunna och därmed lära sig på lärarhögskolor runt om i landet. Man måste ge kurser i hur man möter barn med olika funktionsnedsättningar och inte då en trepoängskurs utan en hel termin. För om man kan möta barn med funktionsnedsättningar, om man kan hjälpa dem och förstå dem - då blir man automatiskt en mycket bättre lärare även för de barn som inte har några funktionsnedsättningar.

* Föräldrar måste ge barnen och sig själva tid att vara med varandra utan datorn (som jag sitter med nu...) att läsa högt, att diskutera etik, moral, hur man förhåller sig varandra i verkliga livet och på nätet, samt ge barnen möjlighet att vila från datorvärlden ibland. Barnen kommer ju naturligtvis till skolan med erfarenhet från sina hem och de delarna ska skolan inte ansvara för.

* Ge lärarna arbetsro och se till att de som bestämmer om skolans framtid också är lärarutbildade i grunden istället för bara "tyckare".

* Förbjud vinster på skolor. Låt eventuella vinster gå tillbaka till skolan istället.

* Minska barn- och elevgrupper både i förskola och skola.

* Ge oss lärare möjlighet att ge godkänt även till de elever som inte är särskoleelever, men som vi som lärare inte kan ge ett "E" även om de gjort sitt bästa, för att de inte har förmågor som efterfrågas. Det är fruktansvärt att jobba med elever, och se dem växa i skolan, samtidigt som jag vet att jag i slutändan inte kommer att kunna sätta ett godkänt betyg på dem. Vad säger det till min elev, som har gett mig sitt förtroende i skolan?

Jag tror att du som läser den här texten vill att ungdomar ska fortsätta att utbilda sig till lärare och att redan utbildade lärare ska orka och vilja stanna kvar i skolan. 

Vi måste börja göra dem ansvariga som faktiskt är ansvariga. De som tar besluten högre upp i kedjan. Att den kunskap som behöver finnas hos lärare, inte finns hos alla, har med utbildning och samhällets förståelse i övrigt att göra - den kan inte läggas hos den enskilda personen.