Npf - panikattacker - KBT = hjälp och lösning
Både barn, ungdomar och vuxna med olika svårigheter inom det neuropsykiatriska området drabbas oftare än människor utan npf av panikångestattacker. Jag har inte så sällan samtal med personer som kämpar mot panikångestattacker. Det här mejlet är därför relevant att svara på, även om själva frågan kom till mig redan för ett par år sedan.
"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge). Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker (innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen), det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?
Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och min tjej kom upp med ett leende på läpparna efter att hon läst och sa: "Mamma, det känns som jag skulle kunna vara hennes syster, jag känner igen mig i allt"!
Kram/XX"
Hej och tack för din viktiga fråga som handlar om ett ämne många människor kämpar med.
Din dotter, berättar du, började med att få panikattacker för vissa situationer som nu på senare tid utvecklat sig till att hon kan få attackerna även hemma. Din dotter fick diagnosen ADD för tre år sedan och nu vill BUP rikta in sig på KBT-behandling. Du känner att dettta har med hennes ADD att göra och därför vill du att de riktar in sig på hennes diagnoser mer. Jag gör en kortsammanfattning så att jag vet att jag förstår vad du undrar över och så att du kan återkomma om jag missuppfattat något.
En panikattack ser likadan ut (som man vet nu) vare sig man har en eller flera diagnoser eller om man inte har någon diagnos. En panikattack är väldigt obehagligt att få och kan närmast liknas med att man får en känsla av att man nog ska dö snart. Den kommer plötsligt och oväntat och sedan växter den så att man inom några minuter upplever väldigt stark ångest.
Detta gör att man, efter attacken inget hellre vill än att slippa uppleva det igen. Man blir rädd för känslan och man försöker hitta sätt att slippa känslan. När panikattacken återigen dyker upp så blir man lika rädd igen. Detta gör att man försöker undvika det som man tror gör att obehaget startar. Om man kopplar samman panikattacken med t ex att åka buss så undviker man det. Tvyärr brukar hjärnan vara duktig på att generalisera så efter ett tag kanske attacken även kommer när man vistas i alla lite trängre utrymmen, i mataffären o s v. Då har man utvecklat panikattackerna till ett "paniksyndrom" som kanske också utvecklas till ett Generaliserat ångest syndrom (även kallat GAD".
Det man behöver göra för att bryta det här jobbiga som din dotter kämpar mot nu är att "gå rakt igenom" den hemska upplevelsen för att förstå att detta är något som kommer, som är obehaglig, men som man inte behöver vara rädd för. Det kan man göra genom KBT-behandling där behandlaren följer med din dotter i hennes rädslor och förklarar dem. Om man hittar en duktig KBT-terapeut som vet vad ADD innebär så kan det bli en vändning för din dotter. KBT-behandling vid panikattacker ser ungefär likadan ut, med vissa förändringar beroende på vad som skapar panikattacken hos klienten. Det viktiga när man behandlar en person som också har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är att man har kunskap om har just den här personen fungerar och möter henne där hon är. Till exempel kan det kanske vara svårt för din dotter att göra "hemläxor" som man ofta har. Kanske behöver man gå långsammare fram än med andra, kanske behöver man bildstöd, kanske behöver man veta att när din dotter säger "nja" så betyder det egentligen "nej" (så är det i alla fall för min dotter...), kanske behöver din dotter någon som följer med för att tolka det hon säger, eller det terapeuten säger o s v, o s v.
Personer inom npf-området upplever ofta mer stress och ångest. Man hamnar, procentuellt sett, oftare i depressioner, självmordstankar, ätstörningsproblem, självskadebeteende etc och det behöver behandlare och allmänhet veta och kunna tyda tecken. Vi, som behandlare måste också förstå att npf-svårigheter innebär att man måste mötas på ett annat sätt. Om din dotter får en behandlare som förstår henne, så har hon alla förutsättningar att bli fri från sina panikattacker.
Min dotter drabbades av en panikattack för fem år sedan. Det var speciella omständigheter, vi bodde på hotell, jag höll en föreläsning, hon skulle äta middag på restaurang med sin pappa och sin lillebror (hon är extremt allergisk vilket gör att det alltid är oroligt när vi äter ute). Du kan ju tänka dig vilken stress hon hade i det ögonblicket när maten skulle komma in eftersom jag alltid brukar vara med när hon äter något på restaurang. Där och då fick hon en panikattack. Efteråt när jag kom hem pratade vi om det obehagliga som hon varit med om. Hon var tolv år då och det jag kunde förklara för henne var att "detta är inget farligt, men det känns som om man skall dö. Nästa gång du känner så, så säger du till den där figuren som försöker skrämma dig att JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DIG SÅ STICK". Hon har inte fått någon panikattack efter det, men vi pratade mycket om hur hon skulle försöka tänka och vi är redo om figuren som försöker skrämmas dyker upp igen. För nyckeln till hela problematiken är att man måste komma dit att man inte är rädd för det obehagliga - då klingar det obehagliga bort så småningom.
Hoppas att din dotter slipper kämpa mot panikattacker för det är verkligen obehagligt och inskränker livet för den som drabbas och för de närmast anhöriga.
Malene
"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge). Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker (innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen), det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?
Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och min tjej kom upp med ett leende på läpparna efter att hon läst och sa: "Mamma, det känns som jag skulle kunna vara hennes syster, jag känner igen mig i allt"!
Kram/XX"
Hej och tack för din viktiga fråga som handlar om ett ämne många människor kämpar med.
Din dotter, berättar du, började med att få panikattacker för vissa situationer som nu på senare tid utvecklat sig till att hon kan få attackerna även hemma. Din dotter fick diagnosen ADD för tre år sedan och nu vill BUP rikta in sig på KBT-behandling. Du känner att dettta har med hennes ADD att göra och därför vill du att de riktar in sig på hennes diagnoser mer. Jag gör en kortsammanfattning så att jag vet att jag förstår vad du undrar över och så att du kan återkomma om jag missuppfattat något.
En panikattack ser likadan ut (som man vet nu) vare sig man har en eller flera diagnoser eller om man inte har någon diagnos. En panikattack är väldigt obehagligt att få och kan närmast liknas med att man får en känsla av att man nog ska dö snart. Den kommer plötsligt och oväntat och sedan växter den så att man inom några minuter upplever väldigt stark ångest.
Detta gör att man, efter attacken inget hellre vill än att slippa uppleva det igen. Man blir rädd för känslan och man försöker hitta sätt att slippa känslan. När panikattacken återigen dyker upp så blir man lika rädd igen. Detta gör att man försöker undvika det som man tror gör att obehaget startar. Om man kopplar samman panikattacken med t ex att åka buss så undviker man det. Tvyärr brukar hjärnan vara duktig på att generalisera så efter ett tag kanske attacken även kommer när man vistas i alla lite trängre utrymmen, i mataffären o s v. Då har man utvecklat panikattackerna till ett "paniksyndrom" som kanske också utvecklas till ett Generaliserat ångest syndrom (även kallat GAD".
Det man behöver göra för att bryta det här jobbiga som din dotter kämpar mot nu är att "gå rakt igenom" den hemska upplevelsen för att förstå att detta är något som kommer, som är obehaglig, men som man inte behöver vara rädd för. Det kan man göra genom KBT-behandling där behandlaren följer med din dotter i hennes rädslor och förklarar dem. Om man hittar en duktig KBT-terapeut som vet vad ADD innebär så kan det bli en vändning för din dotter. KBT-behandling vid panikattacker ser ungefär likadan ut, med vissa förändringar beroende på vad som skapar panikattacken hos klienten. Det viktiga när man behandlar en person som också har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är att man har kunskap om har just den här personen fungerar och möter henne där hon är. Till exempel kan det kanske vara svårt för din dotter att göra "hemläxor" som man ofta har. Kanske behöver man gå långsammare fram än med andra, kanske behöver man bildstöd, kanske behöver man veta att när din dotter säger "nja" så betyder det egentligen "nej" (så är det i alla fall för min dotter...), kanske behöver din dotter någon som följer med för att tolka det hon säger, eller det terapeuten säger o s v, o s v.
Personer inom npf-området upplever ofta mer stress och ångest. Man hamnar, procentuellt sett, oftare i depressioner, självmordstankar, ätstörningsproblem, självskadebeteende etc och det behöver behandlare och allmänhet veta och kunna tyda tecken. Vi, som behandlare måste också förstå att npf-svårigheter innebär att man måste mötas på ett annat sätt. Om din dotter får en behandlare som förstår henne, så har hon alla förutsättningar att bli fri från sina panikattacker.
Min dotter drabbades av en panikattack för fem år sedan. Det var speciella omständigheter, vi bodde på hotell, jag höll en föreläsning, hon skulle äta middag på restaurang med sin pappa och sin lillebror (hon är extremt allergisk vilket gör att det alltid är oroligt när vi äter ute). Du kan ju tänka dig vilken stress hon hade i det ögonblicket när maten skulle komma in eftersom jag alltid brukar vara med när hon äter något på restaurang. Där och då fick hon en panikattack. Efteråt när jag kom hem pratade vi om det obehagliga som hon varit med om. Hon var tolv år då och det jag kunde förklara för henne var att "detta är inget farligt, men det känns som om man skall dö. Nästa gång du känner så, så säger du till den där figuren som försöker skrämma dig att JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DIG SÅ STICK". Hon har inte fått någon panikattack efter det, men vi pratade mycket om hur hon skulle försöka tänka och vi är redo om figuren som försöker skrämmas dyker upp igen. För nyckeln till hela problematiken är att man måste komma dit att man inte är rädd för det obehagliga - då klingar det obehagliga bort så småningom.
Hoppas att din dotter slipper kämpa mot panikattacker för det är verkligen obehagligt och inskränker livet för den som drabbas och för de närmast anhöriga.
Malene
Kommentarer