Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel. 
Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan. 
Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap. 
Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ovisshet, med en känsla av att inte känna sig "tillräcklig" eller utanför från andra människor och känslan av att få en förståelse. 
"Jag är oerhört tacksam för min ADD-diagnos som jag fick för snart 3 år sedan. Hade i alla år bitit ihop på bekostnad av min psykiska men även fysiska hälsa vilket satt djupa spår som inte går att radera.
Men med diagnosen som verktyg har jag äntligen kunnat förstå och acceptera mig själv.I likhet med vad den 19-åriga tjejen har upptäckt, har skuld och hopp blivit två nyckelord som jag har kunnat skapa ett helt annat förhållande till än vad jag hade före diagnosen.
Jag har också försökt styra upp och inrättat mitt liv efter vad som är bra för mig och min mentala hälsa.
Det enda smolket i bägaren är den otroliga sorg jag känner över att få det här verktyget så sent som 10 år före min pension.
Det är som om någon skulle dyka upp och säga "- Jag är ditt okända barn", när du är 55 år. Sorgen och förlusten du skulle känna då över alla förlorade år tillsammans skulle aldrig kunna kompenseras av en diagnos.
Men man får försöka lära sig leva i nuet och njuta av varje dag som livet bjuder på. Och glädjas med dem som kan starta upp sitt bättre liv lite tidigare. Den glädjen kompenserar också mitt eget lidande en hel del... "
Vad är dina erfarenheter av diagnoser?

Kommentarer

Populära inlägg