Allt gick bra

Vill egentligen bara säga det, att allt gick bra igår. Vad mer kan en mamma begära...:) Eftersom det inte blev något vidare långt inlägg här idag, så kan jag rekommendera er som inte läst inlägget jag skrev igår kväll (här nedan) när jag väntade på att åka och hämta dottern, att läsa det. Tack för alla fina och snälla "hejarrop" på facebook igår, förresten:)

Fin och koncentrerad Dotter , som är väldigt olik sig själv på den här bilden, kikar en sista gång i spegeln... En trött flicka viskade i mitt öra "jag är så stolt över mig själv, att jag vågade stanna kvar på middagen och att jag vågade stanna kvar och dansa"...

Npf-diagnos - till nytta för vem?

Jag och maken väntar på att klockan skall bli efter tolv då vi skall hämta Dottern efter hennes avslutningsbal. Vi är spända, men förhoppningsfulla att kvällen varit roligt för henne. Vi har ännu inte "ta i trä" fått något sms eller meddelande som tyder på något annat.

Dottern fick hjälp av sin fina, fina vän att sminka sig inför kvällens bal... 

Under tiden vi väntar så tänkte jag berätta om tankarna jag fick efter en föreläsning jag var på för ett tag sedan. Föreläsningen handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Jag pratar ganska mycket ur ett personligt perspektiv. Den här föreläsaren pratade ur ett neutralt, proffessionellt perspektiv. Det var, som sagt, en riktigt intressant föreläsning. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser. 

Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet för omgivningen, för behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 

Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 

Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 

Man pratade också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 

Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.

Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 

Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 

Diagnosen är till för den som har svårigheter, för att hitta sina lättheter och få förståelse, acceptera och slippa skulden det innebär att ha svårigheter som inte är riktigt "okej" att ha i vårt samhälle idag. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. Barn (och vuxna) med npf är en tillgång till samhället som när de får tillträde till sina lättheter, kan använda sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har...

På väg mot balen och nu är det bara att vänta...

Om adhd, Luther och skuld

Min hjärna har "kokat soppa" som jag kokat och kokat - ner till en liten, liten klick reducerad sås. Soppan som blev sås handlar om adhd och skuld. 

Vi i vårt samhälle är uppfostrade med Luther. Luther som sitter på vår axel, som följer oss överallt och talar om när vi gjort fel. Som ser till att vi tar vår skuld... 

Man skall ta på sig skulden om man har gjort något. Om något blir fel, mååååste vi hitta syndabocken. Vems är felet? Leta efter den "svarta lådan" och ta reda på vems felet är. Okej, ditt! Ta på dig skulden!!!

När det gäller de frågorna som rör adhd ( och till viss del även autism, även om den diagnosen tack och lov gått från att vara en "sjukdom" barn fått som hade mammor som var väldigt känslokalla, till att vara en funktionsnedsättning som man föds med...) så finns det ingen svart låda att ta till. Visst, det finns de barn som fått en sådan "dålig" uppväxt att mycket blivit så fel att man, fast man inte har några biologiska svårigheter inom adhd-området så kan man verka som om man har det. 

Jag vänder på det och tänker att om jag varit en förälder som inte varit kapabel att hjälpa min dotter, så hade hon haft en mycket svårare uppväxt än vad hon har nu - trots sin funktionsnedsättning. 

Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få. 

Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. 

Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är.

Artisten "Petter" har förstått att han har adhd. Han kommer till ro i det, att allt som varit svårt för honom, till stor del beror på hans hjärna som är "ett kryddmått" annorlunda än "majoritetshjärnan". Han har också haft tillgångar som väldigt få människor har. De har hjälpt honom att bli en fantastisk artist, älskad av många. Alla har inte så stora tillgångar, men alla borde få växa i sina lättheter och bli lyckliga människor. 

Det hoppas jag!

Tack och grattis

Ibland, som igår, får jag mejl eller kommentarer från människor som har läst mina böcker. De som hör av sig har ofta läst min första bok och ofta har de själva en diagnos inom det neuropsykiatriska området, eller så har de en dotter, en son, ett barnbarn, en pappa, en mamma som har det.

När jag skrev den där texten, som så småningom blev en bok, så gjorde jag det för att överleva. För att ta mig igenom en sorg som var seg som klister. För att orka möta de människor som kränkt min dotter, mig och min familj så länge. Som skadat oss så mycket.

När jag hör människor som har fått ut något av att läsa min bok, min terapi, min räddning så blir jag så oerhört glad, stolt och rörd över att jag har kunnat hjälpa någon annan, med mina erfarenheter. Tack vare boken har jag kunnat sträcka på ryggen igen. Ibland träffar jag de människorna som skadadade oss. Numera viker jag inte undan längre, jag tittar inte bort, jag sjunker inte ihop med axlarna.

Numera tittar jag på dem när jag rakryggad går emot dem. Ibland, när jag känner för det, hälsar jag, men ibland väljer jag också att inte hälsa. Händelserna då och nya händelser nu, påverkar oss fortfarande. Boken har hjälp mig och hjälper mig fortfarande att må bra.

Så tack till dig som läser och som hör av dig. Det betyder så oerhört mycket för mig. Japp, jag ville egentligen bara säga det. Det känns bra på något sätt, även om jag blev lite väl gråtmild i det här inlägget. För det är så jag känner.

För övrigt ville jag egentligen bara önska er alla en skön nationaldag, var ni en befinner er, kanske på ert lantställe, eller i stan i er lägenhet, eller på en båt, på en klippa, eller som min polska vän - i slottskogen för att välkomnas som svensk. (Gratttis E och alla andra svenskar!)

Här i Göteborg skiner solen över mig och över henne.

Fäääääärdig!

Nu är kbt-utbildningen slut. Dikterna är lästa (jag läste mitt förord till Mika från min bok "Är jag normal, mamma?" för gruppen, vilket resulterade i en och annan tår..). Sångerna är spelade (Barbro Hörberg, lyssna här). Betygen är utdelade och jordgubbstårtan, den slank ner den också.

Här är bilden på mig och mina klasskamrater och två av alla lärare vi träffat det senaste året. Nu är det sommarlov, i alla fall från skola...

Förordet till min bok;


Till Mika

Du låg i min famn. Ny i världen var du. Jag tänkte, jag gör det ingen, förlossningens smärtor, samma kväll. Bara jag får uppleva just denna stund med dig.

Med skrynklig näsa tittade du på mig. Liv som funnits på jorden i miljoner år speglades i dina kloka, mörka ögon.

Händerna så små och så fina. Handlovarna minns jag. De var rosa och vackra - och din hals.

Jorden slutade snurra en stund den natten, allt var oviktigt - och ofantligt viktigt.

Några år for livet illa med dig Mika, men för ett tag sedan vände det. Utredningen var klar, skolan fungerade och mobbningen var äntligen stoppad.

Bara så du vet Mika, du är normalt klyftig, men onormalt rolig, busig och skojig. Normalt glad och numera bara normalt ledsen. Du är ofta lycklig. Jag med när jag ser din livsglädje.

Det här skall gå bra nu Mika!

Du är unik.

Glöm aldrig det, älskling!

Mamma
December 2007

(En och annan liter vatten har runnit under broarna sedan jag skrev detta. Allt blev inte så lätt som jag hoppades på när jag skrev den här texten, men det skall jag och min dotter berätta om i ett annat forum).

Om "vi" och om "dem" och om vad det gör mot oss.

Imorgon är jag klar med min kbt-utbildning så nu tänkte jag börja jobba mer med kbt-samtal. Är du, som läser här i behov av samtal kring saker som är svåra i din vardag? Är du förälder till ett barn med npf-svårigheter, eller har du själv liknande svårigheter? Är du lärare/skola med elev/elever som har svårigheter i det neuropsykiatriska området?

Hör av dig till mig på min mejl; malene.larssen@aduct.com så berättar jag mer.

Jag läste GP igår. Jag fastnade för berättelserna och rapporteringen av de narkolepsidrabbade. Jag har skrivit om skillnader och likheter mellan npf och narkolepsi tidigare. Idag tänkte jag bara nämna något som jag kom att tänka när jag läste artiklarna om narkolepsi - nämligen skillnaden i hur media skriver om de två ganska lika, men ändå olika diagnoserna.

Det handlar om "vi" och det handlar om "dem" väldigt ofta. När media berättar om narkolepsidrabbade och beskriver deras svårigheter så gör man det i kontexten "vi" - alltså, "vi alla kunde ha drabbats av detta och det är därför inte ingens fel, men det är väldigt synd om de som drabbats" (vilket det ju är).

När man berättar om adhd och då framförallt i artiklar som ifrågasätter och som letar andra förklaringsmodeller än att man har en funktionsnedsättning, så gör man det i kontexten "de" - alltså, "de andra, konstiga, som inte är som vi, de som inte hade haft några svårigheter om de bara gjort si eller så".

När man inte är medveten om det som läsare och som journalist så blir naturligtvis allt väldigt snedvridet, fast det ju faktiskt är två liknande svårigheter som ställer till det väldigt mycket i vardagen för de drabbade. Det är orättvist, det gör att människor med npf kommer att fortsätta att vara utestängda och oaccepterade från övriga samhället, medan narkolepsidrabbade (vill understryka att jag inte försöker bortförklara allt det jobbiga de kämpar mot varje dag när jag skriver detta) har en viss fördel eftersom de inte blir ifrågasatta av media och därmed får oerhört mycket mer förståelse.

Det är viktigt och intressant att ta upp och titta mer på på/jämföra de olika diagnoserna. Kan man dra lärdom av detta? Kan npf-familjen på något sätt få "åka med på tåget" och därmed bli mer accepterade än nu?

Jag skall skriva mer om detta snart, men just nu nöjer jag mig eftersom jag måste gå och lägga mig.

God natt, syns imorgon.

Allt blir inte som man tänkte sig...

Förr, innan barnen dök upp i mitt liv (känns som en evighet sedan fast det bara är 17 år) var jag väldigt säker på hur allt i mitt liv skulle bli och hur man uppfostrar barn.

Punkt, med utropstecken efter...

Mina barn skulle bli riktiga friluftsmänniskor och aldrig sitta inne. De skulle inte få spela tv-spel och se på film bara när vi gick på bio. En timme, högst skulle de få se på tv och då skulle det vara "Bollibompa", högkvalitativt barnprogram som skulle avhandlas.

Godis skulle de få äta - PÅ LÖRDAGAR, när jag såg ett barn äta klubba någon annan dag än lördag så fnös jag tyst åt det och tänkte ´"hur kan man ge barnen något med socker när det inte är lördag!". Mina barn, de skulle minsann inte äta godis. Jo, kanske en tablettask på lördagar.

För 17 år sedan hade jag många åsikter om barnuppfostran, hur barn skulle vara och hur föräldrar skulle bete sig. Att barn blev som sina föräldrar och barn som inte kunde "uppföra sig" hade föräldrar som inte var något vidare bra föräldrar...

Så slog bomben ner. Första barnet föddes och jag blev mamma och herregud vad annorlunda allt blev. Sedan kom de två bonusbarn in i livet och inte allt för lång tid efter det dök vår plutt (som snart är tio år) upp, herregud, herreguuuuuud var livet blev annorlunda.

Nu sitter barnen och spelar tv-spel med kompisar, medans jag sitter här och BLOGGAR, va, vilken förälder jag är! (Samlar energi, kallar jag det för när jag bloggar...). 

Ibland känns det som om jag får slå knut på mig själv för att få ungarna bort från tv´n. Dataspel smyger de iväg och spelar så fort jag inte har koll på  dem och idag käkade sonen choklad - MITT PÅ BLANKA SÖNDAGEN! Och om jag föreslår en lång promenad (ja, eller bara en halvlång också) med hundarna så tittar de frågande på mig och fnyser på näsan, "skall det verkligen vara nödvändigt, vi kan ju sätta oss i uterummet och andas frisk luft, typ".

Ja, livet blir inte som man tänkt sig, men ibland när jag vänder på det och tittar på det snett utifrån så känns det faktiskt som om det blev bättre än jag tänkte mig.

För inte har man någon aning, innan de kommer, hur underbara, härliga upplevelser man får och hur underbara, härliga känslor man får för sina barn!

Du får gärna trycka på knappen "kul" om du tycker att du känner igen dig i min beskrivning...

Hemmma igen

Efter ett dygn av husbilsåkande (det blev lite längre än planerat på grund av ett mindre missöde, som inte är värt att nämnas här mer) är vi nu hemma hos barn, hundar och hönor. Här kommer bilderna som jag lovade; 

Min vän, Maria som nyss varit på reportageresa till Madagaskar hade ordnat en fantatstisk fest, med god mat, härliga uppträdanden och underbara gäster... 

Ja, så hade vi, på grund av missödet, några fler timmar att umgås i Skåne. Då åkte vi till ett fint vandrarhem, från 1700-talet och kikade lite. Husbilen var fin, men väääääldigt kall eftersom vi aldrig startade någon värmare i bilen...

Hörs imorgon igen. Då lovar jag skriva något mer intressant...

Aldrig i livet...

Idag blir det inget inlägg - mer än att idag skall jag göra något som jag aldrig gjort i mitt, snart 45-åriga liv. Förutom att vi skall på ett kalas nere i skåne så skall jag och maken också bli "husbilsägare" för ett dygn. Vi hittade inget övernattningsalternativ (eftersom vi, som vanligt var lite sent ute) så då kom idén om att hyra husbil upp..

Lovar så klart att lägga upp bilder över äventyret - imorgon.

Ha en skön helg allihopa!

Egoisternas tidsålder

Jag har snöat in lite på det här med att förstå och acceptera andra, kanske, eller förmodligen, skall jag säga, för att jag ser hur viktigt det är för min dotter att man förstår och accepterar henne för den hon är.
Så nu mina vänner är det dags att föreläsare runt om i Sverige börjar prata om att förstå (och i vissa fall förlåta) andra runt omkring oss. Det finns fullt av föreläsare som mässar "förstå dig själv", "lär känna dig själv", "du är bra som du är" och så vidare och så vidare i all oändlighet. Men jag tycker att vi svenskar i allmänhet ofta nästan är FÖR bra på att tycka om oss själva och vår egen familj. Vi är för egoistiska, för självcentrerade helt enkelt.

Men vem skulle gå på en föreläsning som heter "förstå andra", "uppskatta andra och acceptera dem som de är"? Nej de drar inte någon storpublik, för det känns inte intressant.

Är det inte för sorgligt, att vi inte är intresserade av att förstå och acceptera andra, bara oss själva?

Nu, idag är det hög tid att vända trenden och börja tänka "förstå andra så förstår jag mig själv", "acceptera andra så accepterar jag mig själv", "förlåt andra så förlåter jag mig själv".

Jag försöker förstå andra, inte bara min dotter, försöker förlåta andra, bland annat de som varit dumma mot min dotter och acceptera andra, de som har andra värderingar, annan tro, annan sexuell läggning, annan hudfärg, ögonfärg, utbildning, bil, uppfostringsmetoder (och så vidare i all oändlighet) för då blir jag bättre på att acceptera mig själv också, tror jag.

Ja, jag vet, jag låter som min man meschersmitten när han pratar om mat, och jag vet, jag är inte bättre än någon annan, jag har fördomar om andra och har åsikter om än det ena och än det andra, men man måste ju börja försöka, börja ändra sitt tänkande, för annars kan man aldrig förändra.

Så fortsätter man tänka på att döma mindre, acceptera mer och så misslyckas man i sitt tänk lite mer sällan och så fortsätter man att försöka och vips har vi fått ett mer accepterande och snällare samhälle.

Så du, nästa gång du läser om en föreläsning som vill att du skall "säg ja till dig själv" eller något i den stilen, så går du bara vidare, och stannar inte förrän du ser en föreläsning som handlar om andra vägen (läs ovanstående om du inte förstå vad jag menar).

Att förstå och acceptera varandra - vinner vi alla på i längden.

Dags att ta debatten vidare!

"För några veckor sedan släppte Socialstyrelsen en rapport som visar att barn, och då framförallt pojkar, löper större ”risk” att diagnostiseras med adhd ju senare på året de är födda. 

Det är en intressant rapport som är viktig att titta på och fundera över. Men kanske är det ännu viktigare att titta på vad rapporten väcker hos media och skribenter. Media spelar en mycket viktig roll i förståelsen av npf-svårigheter eftersom hur media väljer att vinkla och beskriva ett ämne i mångt och mycket påverkar vad människor förstår och accepterar av ämnet. Det media berättar om, hur de berättar - blir sanningen för allmänheten. 


Tyvärr är det så att för varje gång en rapport om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) så som adhd, add, autism och aspergers syndrom dyker upp, hamnar diskussionen alldeles för ofta kring frågor i området ”finns det, är det för många som diagnostiseras, tjänar inte läkemedelsbolagen på medicinerna (vilka mediciner tjänar INTE läkemdelsbolag på), är det inte bara för dem att skärpa sig”? Det i sin tur gör att människor som läser tidningar, hör och ser på radio och tv får en sanning som kanske inte är sann... 


Den här gången var inget undantag. 


Plösligt hade de flesta medier artiklar och ledare som mer eller mindre insinuerade att adhd bara är en ”hittepådiagnos" och alla de gamla frågorna ställdes åter igen.


Jag tycker att det är dags att ta debatten om adhd ur mögelskåpet nu . Det är dags att inse att människor med npf-svårigheter inte har svårt för saker för att det finns en viss sorts människor på vår jord som som råkar tycka att det är roligt att misslyckas... 


Det är dag att gå vidare nu. 


Vi måste sluta skuldbelägga och ifrågasätta människor som redan ligger ner. Vi måste börja prata om hur vi skall göra för att människor med npf-svårigheter skall få chans att utvecklas och lyckas – som alla andra."