Björn Kadesjö och jag...

Idag och imorgon håller Efus sin npf-konferens här i Göteborg. Först skall Björn Kadesjö hålla föredrag i ett par timmar och sedan skall lilla jag klättra upp på "Drakens" (gamla biografen på Järntorget) scen och prata i en timme.

Jag skall prata om att vara förälder idag. Jag brukar prata om npf i allmänhet och add i synnerhet, ur ett lärarperspektiv och ur ett föräldraperspektiv, men idag blir det bara föräldraperspektivet som kommer att vädras.

Jag kommer prata om vikten för ett barn med npf att ha lärare som förstår vad det innebär att ha svårigheter inom npf-området. Om hur lätt det blir missförstånd och konflikter. Om hur lätt man hamnar i kategorin "dålig förälder" för att man har ett barn som det sällan flyter smärtfritt kring (se gårdagens inlägg). Jag skall prata om kamp, om kärlek, om oro, ångest, tröstlöshet, mer kärlek, kunskap, förståelse, oförstående, hopp och motivation.

Jag skall prata om känslan av att falla ihop och isär. Och om hur man gör när man fallit ihop och isär - och sedan reser på sig, gång efter gång efter gång.

Det blir bättre, men det tar tid. Det är jag alldeles övertygad om!

Nytt försök...

Jag lägger in morgonens inlägg igen, med makens hjälp tror jag nog att de två tankekartorna över arbete vi som föräldrar lägger på barn utan och med npf gör och vad barnen kämpar med i olika hög grad. Gör en egen tankekarta för dig själv, för ditt barn. Klappa dig på axeln, krama dig själv, för det är du verkligen värd! (Den här tankekartan har förresten fokus på saker som tar tid, energi och som kan vara jobbiga, allt som är roligt och ger energi har jag lämnat. Jag återkommer till den kartan så småningom).

På onsdag och torsdag (inte idag som jag skrev tidigare...) är Efus-konferensen här i Göteborg. Jag satt och förberedde min föreläsning igår när jag kom hem efter sjukgymnastbesök med dottern. För några dagar sedan tänkte jag på, när någon sa till mig "du kanske kan hjälpa henne med det och det lite grann också?" och jag sa "ja". Jag tänkte på det där efteråt att många tycker att "det där borde ni väl kunna hinna med" och så känner man sig som ett "dåligt" barn och som en "slarvig" förälder. Fast när jag ritar upp vardagen för mina två barn blir det tydligt hur mycket lättare det är för ett "vanligt" barn att hinna med sig själv göra det som andra förväntar sig av honom/henne än för ett barn med funktionsnedsättning.  Bägge barnen vill lyckas, bägge barnens föräldrar vill att barnet skall ha det bra och ändå ser det så olika ut. Förutsättningarna är långt ifrån de samma. Det här är bara en helt amatörmässig jämförelse av mig och inget vetenskapligt, men jag tror att många barn och vuxna med funktionsnedsättningar samt deras föräldrar och kanske lärare - känner igen sig. (Det första barnet är förresten nio år och det andra är 16 år.)

Att vara "Erik" eller mamma till Erik, nio år kan vara nog så påfrestande ibland. Men i stora drag är det ett ganska lätt pussel att få ihop, visst tar det tid att vara mamma till "Erik" och visst får "Erik" kämpa ibland, men i det stora hela så fungerar livet för "Erik" och därmed upplevs både och han och hans mamma som "dugliga" människor av er som står vid sidan av.

Att vara "Mika" eller att vara förälder till "Mika" kräver så mycket mer. Allt det här är ett smakprov på vad vi kämpar med varje dag. Få av detta syns och från varje människas synvinkel, som inte ser alla trådar som hela tiden hänger löst, så upplevs både "Mika" och hennes mamma som besvärliga och energikrävande, även om "Mika" och hennes mamma faktiskt kämpar oerhört för att lyckas. 

Skillnader i vardagen med eller utan npf?

På onsdag och torsdag (inte idag som jag skrev tidigare...) är Efus-konferensen här i Göteborg. Jag satt och förberedde min föreläsning igår när jag kom hem efter sjukgymnastbesök med dottern. För några dagar sedan tänkte jag på, när någon sa till mig "du kanske kan hjälpa henne med det och det lite grann också?" och jag sa "ja". Jag tänkte på det där efteråt att många tycker att "det där borde ni väl kunna hinna med" och så känner man sig som ett "dåligt" barn och som en "slarvig" förälder. Fast när jag ritar upp vardagen för mina två barn blir det tydligt hur mycket lättare det är för ett "vanligt" barn att hinna med sig själv göra det som andra förväntar sig av honom/henne än för ett barn med funktionsnedsättning.  Bägge barnen vill lyckas, bägge barnens föräldrar vill att barnet skall ha det bra och ändå ser det så olika ut. Förutsättningarna är långt ifrån de samma. Det här är bara en helt amatörmässig jämförelse av mig och inget vetenskapligt, men jag tror att många barn och vuxna med funktionsnedsättningar samt deras föräldrar och kanske lärare - känner igen sig. (Det första barnet är förresten nio år och det andra är 16 år.)

Att vara "Erik" eller att vara mamma till "Erik" kan vara nog så utmanande och tröttande, men för det mesta är det inte så många bollar som skal hållas i luften. "Erik" är för det mesta nöjd med livet, får det att flyta och fungera för det mesta.



Att vara mamma till "Mika" eller att vara "Mika" är mycket mer utmanande och utmattande. Så många fler variabler finns det. Här har jag tagit med de jag kunde komma på till bägge typerna av barn när jag satt och funderade igår kväll. Har ni fler saker som ni tycker att jag missat så får ni jättegärna kommentera det.



Förslag: Gör en sådan här lista du som har barn med npf eller du som själv har npf, reflektera över den och klappa sedan dig själv på ryggen, krama dig själv, för det är du verkligen värd!

Nytt datum för föreläsning i Malmö!

Jag blev ju sjuk så jag blev tvungen att ställa in föreläsningen i Malmö förra veckan. Nu har jag bokat nytt datum, 30/11, istället. Om du är intresserad av att gå på den föreläsningen så kan du klicka på LÄNKEN. Ni som bokade till den inställda kommer att bli kontaktade via telefon denna veckan.

Tänkvärda ord

Idag skall jag till min KBT-utbildning där vi läser böcker som det bland annat står så här i;

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. 
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon." 

Citat från Sören Kirkegaard hämtat från boken "KBT i utveckling".


Imorgon är det förresten första dagen av två Efus-konferensdagar på Folkets hus i Göteborg. Läs om det här. 

Ni är flera stycken som kontaktat mig efter artikeln i Helsingborgs Dagblad. Vill bara säga att jag kommer att mejla svar till er så snart jag får tid till det - i slutet av veckan.

Här ligger jag och duger

"Jag vill klättra upp på det där berget, vägra
några andra stentavlor än blankhetens, 
sedan gå ner igen, lägga mig,
andas lugna puckar genom lungorna, tänka


här ligger jag och duger."

Bob Hansson ur; "Här ligger jag och duger".

En riktig godnattsaga

Mamman hade precis varit ute på kvällspromenad med familjens hundar och lämnat övernattningskläder till sin dotter som skulle få sova över hos kusinen efter en tjejmiddag. Dottern hade varit så glad. Därför kände sig mamman så glad när hon kom hem igen.

Sonen låg i sin säng. Några år tidigare hade mamman kallat honom "Prinsguldlock" för hans ljusa, guldlockiga hår. Nu låg han, prins guldlock i sin säng, lite mörkare i håret och med färre korkskruvar. Pojken hade precis somnat. Det hörde mamman på pojkes andning. Mamman kröp försiktigt ner till sin son för att krama honom lite. Då vaknade Prinsguldlock. Klarvaket sa han till sin mamma:

- Jag drömde om en ett barnprogram som jag såg när jag var liten. Det var en flicka där som hade två pappor så de andra barnen retade henne. Då kom det en tant som skällde på barnen för att de retade flickan så hon blev ledsen.

- Var det en arg tant, som en häxa, den där tanten som skällde, frågade mamman.

- Neeej, nej, det var ju du för du försvarar alltid de svaga.

Mamman klappade sin son på huvudet. Prins guldlock trillade tillbaka in i sömnen. Mamman pussade sin son på pannan och tänkte att det som hennes son just sagt till henne var finare än alla pris i världen, det var finare än nobelmiddagen, finare än OS-guld på 100 meter, finare än att åka till månen. Det var så fint att hon måste skriva upp det någonstans så hon aldrig glömmer det.

Mamman somnade med ett leende på läpparna den kvällen och tänkte att när sonen, om några år blir tonåring så skall hon ta fram godnattsagan och minnas vilken hjälte hon var för honom en gång i tiden...

Artikel om add i Helsingborgs Dagblad

När jag föreläste i Helsingborg för några veckor sedan blev jag intervjuad av en journalist på Helsingborgs Dagblad. Det blev ett spännande samtal som böljade fram och tillbaka.

Allt som gör att kunskapen och förståelsen kring människor med npf ökar - är bra. Därför lägger jag artikeln här och ni som läser här får jättegärna länka vidare, om ni tycker att artikeln är läsvärd.


Artikeln i gårdagens Helsingborgs Dagblad. Läs här.

Trevlig lördag, förresten!

Vi måste snacka "appar"

Jag fick en fråga på min mejl angående appar. Vilka finns det? Var kan man hitta dem? Vad skall man tänka på? Vad kostar det?

Jag vet att många av er som läser min blogg är aktiva inom npf-världen, både som lärare och som föräldrar så nu ber jag er helt enkelt om hjälp eftersom jag måste erkänna att för mig är "apparnas värld" lika med "blinda fläcken" eller för den delen "Hisingen" för mig.

Kom igen nu. Skicka tips på appar och allt som har med appar att göra.

Tack och ha en riktigt skön fredagseftermiddag. Njut av stunden att vara precis innan helg!

Om mobbning

En film om mobbning som min dotter och många, många barn med henne känner igen sig i. Antingen som förövare eller som offer, eller kanske med erfarenheter från bägge sidor.

Varför lyckas vi vuxna aldrig få stopp på mobbning, helt och hållet, ingen av oss vuxna vill ju se vårt eget barn mobbat, så det borde väl inte vara några problem, eller? Jag tror att den största orsaken till det är att vi sällan förstår hur utsatt barnet är. Vi tittar oss omkring och ser lite, eller ingen mobbning eftersom det mesta är dolt. Ofta ser vi mellan fingrarna och säger att det inte är så farligt. Att barnet överdriver sina upplevelser, att de andra barnen inte menade något, att bara barnet som är utsatt lägger manken till lite så skall det nog ordna sig.

Det finns många typer av mobbning. Den mobbningen som syns i filmen är den min dotter är mest van vid. Den osynliga. Den man kanske tar minst allvarligt på. Men att inte ha någon vän, att bli utsatt för osynligheten är lika hemskt som att bli fysiskt utsatt med hugg och slag.

Men i de allra, allra flesta fall då ett barn signalerar att det blir utsatt - så blir den det. Då är det dags för vuxenvälden att agera. Ofta är det som för flickan i filmen, ingen som ser. Hur gör vi då, när alla, till och med offret, håller det hemligt?

Idag är sista dagen i skolan för min dotter på tre veckor. För henne hägrar tre härliga veckor. Först med en veckas lov och sedan med två veckors prao på en 4H-gård i närheten av Göteborg. Där känner hon dem som jobbar, vet vad hon skall göra och trivs. Därför kommer livet förmodligen vara ganska okomplicerat för hela familjen de närmaste tre veckorna. Och missuppfatta mig nu inte om någon på hennes skola läser detta. Jag ser att ni gör det bästa ni kan för min dotter. Ändå längtar vi efter ledighet. Livet blir så mycket enklare för oss, nämligen.

Dessutom och nu är det inte vilket "dessutom" som helst, utan DESSUTOM - så har min dotter när hon går till skolan idag - varit i skolan tio dagar av tio de sista två veckorna! Det skall vi verkligen fira med tårta. Varför hon varit i skolan? Det finns en tjej där, som man nog nästan kan kalla "hennes vän"...

Så har "Den arge snickaren" gjort det igen

Jag har legat i sängen, under täcket, hostat och snörvlat och tyckt synd om mig själv - och så har jag tittat på reprisen av "Den arge snickaren" som gick på tv igår. Återigen har man hittat en familj där en av familjemedlemmarna har tydliga svårigheter inom det område som vi kallar för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf). Om man inte har satt på sig npf-glasögonen/inte har kunskap om vad npf innebär när man tittar på programmet så ser man förmodligen en man som verkar väldigt slarvig, rörig, inte lyssnar på sin fru, oempatisk, okänslig etc, etc. Jag kan riktigt se framför mig hur man hemma i de svenska tv-sofforna sitter och ömsom gottar sig i misären familjen lever i och ömsom ojjar sig över mannens rörighet. "Att han inte bara kan skärpa sig", "lämna honom", "vilken snurrig och rörig man".

Om man däremot sätter på sig npf-glasögonen ser man en man som har svårt att komma ihåg och göra flera kommandon efter varandra, svårt att veta var han skall börja, ofta snöar in sig på små detaljer, har svårt att tänka sig in i hur han skall förhålla sig till snickarna så de stannar, säger ja - fast han inte egentligen förstår riktigt, försöker verka som om han hänger med, uppfattas som korkad av andra (fast han är it-tekniker, tror jag att det stod i början). Mannen har massor av svårigheter som gör det omöjligt för honom att renovera sitt hus, huset blir bara stökigare ju mer han renoverar. Han har en snäll fru som står ut med mycket, men nu börjar måttet bli rågat.

Jag har inget emot att den arga, arga snickaren (som faktiskt inte var så jättearg i detta avsnitt, han kanske har lärt sig något på sistone) åker hem till människor som har många vardagssvårigheter, men jag hade uppskattat om man samtidigt ökade förståelsen för människor som har liknande svårigheter som dem mannen i detta avsnitt brottas med.

Vad tänker ni när ni ser programmet?