tisdag 24 maj 2011

Det är många år sedan nu

Jag tittar igenom mina fotoalbum efter bilder till tidningen där jag skall vara med om ett tag. Jag blir lite nostalgisk.

Hjälp vad mycket ett liv rymmer.

Jag kommer in på albumen efter att min dotter föddes. Jag ser hennes uppväxt genom bilderna. Minns dagis och sexårsverksamheten. Hur hon alltid var en aning bredvid. Inte så det märktes av någon, men jag minns känslan. Jag minns att jag alltid var där och osynligt hjälpte henne. Jag minns hennes födelsedagskalas när hon fyllde sju. Vi bjöd hela klassen. Jag minns den känslan när jag såg att hon, trots att det var hennes kalas, inte var med i gruppen.



Några av bilderna som jag hittade i mina fotoalbum. Uppifrån och ner; jag som liten,  jag och min dotter när hon var knappt ett år och sedan när hon var knappt fyra. Längst ner jag på den tiden jag studerade till idrottslärare. Kanske blir det de här bilderna som blir skickade till tidningen. 

Så där har det fortsatt och fortsatt. Vi har fått tips och råd och förklaringar. Vi har fått höra att det går över, att det kan vara så, men nu vet jag att det inte är så. Jag vet att man måste hitta egna vägar, andra vägar än "vanliga familjer" för att få saker att fungera.

Nu, dags att fotografera några av bilderna. Sedan skicka dem till tidningen där artikeln om mig skall vara med om hur idrotten fick mig att orka de där svåraste åren.

2 kommentarer:

Mib sa...

Det blir nog en fin artikel. Väldigt fina bilder är det. Och ja ett liv inrymmer så mycket. Du undrar hur vi läsare fyller på våra depåer och hur våra barn gör det. Jag älskar att gå i skogen. Och att träffa härliga vänner, som jag gjorde igår, att sitta nånstans på en trevlig restaurang och prata och skratta. Mina barn.... hur fyller dom på? Tjabolina kan läsa mycket. Jag tror det är ett sätt för henne att fylla på. Fast folk runtomkring henne tror mest att det är lathet. Det tycker jag är så synd - jag som vet hur hon kan njuta av det. Tjabo fyller på genom att gå bärsärk på sandsäcken ute i äppelträdet, eller hugga ved eller klättra i träd. Och så har han ju sin Kung Fu som han är med i. Han har så oerhört mycket spring i benen som måste få utlopp. Mestadels sitter han vid datorn, men jag är inte alls säker på att det ger energi. Jag tror mest att det är för att han inte kommer sig för nåt annat. Det är en vana helt enkelt.... eller ett beroende kanske....
Kram och tack för alla tankar man får när man läser här.

Annelie L sa...

Lycka till med tidningsreportaget, det kommer säkert att bli bra. Du har väldigt fina bilder och ett liv som med all säkerhet kommer att väcka känslor och mycket eftertanke.
Kram

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...