Det är många år sedan nu

Jag tittar igenom mina fotoalbum efter bilder till tidningen där jag skall vara med om ett tag. Jag blir lite nostalgisk.

Hjälp vad mycket ett liv rymmer.

Jag kommer in på albumen efter att min dotter föddes. Jag ser hennes uppväxt genom bilderna. Minns dagis och sexårsverksamheten. Hur hon alltid var en aning bredvid. Inte så det märktes av någon, men jag minns känslan. Jag minns att jag alltid var där och osynligt hjälpte henne. Jag minns hennes födelsedagskalas när hon fyllde sju. Vi bjöd hela klassen. Jag minns den känslan när jag såg att hon, trots att det var hennes kalas, inte var med i gruppen.

Några av bilderna som jag hittade i mina fotoalbum. Uppifrån och ner; jag som liten,  jag och min dotter när hon var knappt ett år och sedan när hon var knappt fyra. Längst ner jag på den tiden jag studerade till idrottslärare. Kanske blir det de här bilderna som blir skickade till tidningen. 

Så där har det fortsatt och fortsatt. Vi har fått tips och råd och förklaringar. Vi har fått höra att det går över, att det kan vara så, men nu vet jag att det inte är så. Jag vet att man måste hitta egna vägar, andra vägar än "vanliga familjer" för att få saker att fungera.

Nu, dags att fotografera några av bilderna. Sedan skicka dem till tidningen där artikeln om mig skall vara med om hur idrotten fick mig att orka de där svåraste åren.