Fortsätt till huvudinnehåll

Det blev, trots allt, en bra fredag igår

En glad historia mår man alltid bra av.
Den här bilden är på Dawns föregångare, i brist på bilder på Dawn får ni här Zoe. (Dawn är hälften så stor).

I tisdags var våra hönor ute i trädgården som vanligt. Våra nya hönor (kycklingar kallar man dem nog fortfarande för de är bara 18 veckor) har inte blivit riktigt accepterade av de gamla så de håller sig för sig själva, försöker vara osynliga och jag ställer dem i en egen liten bur inför natten. I tisdags hade nog någon av de stora hönorna (säkert Gloria, om du frågar mig) varit på en allra, allra minsta lilla hönan (Dawn) så att hon och de övriga två försvann från tomten.

Vi letade och letade och letade, men kunde inte hitta dem. Då kallades den stora sökkedjan in (Molly och Pocka). Molly älskar alltid de nya hönorna liiite för mycket. Därför hittar hon också bortsprungna hönor väldigt lätt. Hon hängde över staketet till grannen och svansen gick som en elvisp på henne. Vi lyfte över henne och direkt sprang hon till ett ställe.

De bägge svarta, nya hönorna var hittade! Men Dawn saknades. Vi fortsatte leta, Molly och Pocka också, men vi hittade inte Dawn. Lillagubben grät sig till söms den natten. Nästa dag letade vi efter skolan - utan resultat. Lillagubben var otröstlig på kvällen. Nästa dag gick också mot sitt slut - ingen Dawn. Jag, maken, dottern och Lillagubben var tämligen övertygade att Dawn blivit uppäten av något djur och låg död någonstans.

Så igår eftermiddag kom det förbi två tjejer med en liten bomullstuss. De hade hittat Dawn TRE hus bort! Eftersom vi är den enda familjen i grannskapet som har hönor, var det inte svårt för tjejerna att gissa vart Dawn bodde. Dawn sprang raka vägen till sina svarta hönskompisar och verkar inte ha tagit någon skada av sina ofrivilliga utflykt.

Dessutom, när jag berättade min historia till en av mina vänner, så bjöd hon tillbaka och berättade om sin dotters dvärghamster (finns det sådana eller är det minimarsvin?) som försvann när de glömt stänga locket. Hennes dotter la till en app på min väninnas mobil som gjorde att telefonen fick ficklampa (dagens ungdom...), letade där hon själv hade gömt sig om hon var en sådan där liten minigrej - och vips hittade hon Harry igen. Visst blir man glad av glada historier? '

Har du någon historia som är glad, som vi andra kan få höra om?

Idag är det förresten Göteborgs Varvet här i Göteborg. Vet inte om jag skall cykla och titta på det. Jag börjar alltid gråta när jag ser människor i grupp utföra "stordåd" efter sin förmåga. Lite knäppt, jag vet...
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…