Det blev, trots allt, en bra fredag igår
En glad historia mår man alltid bra av.
Den här bilden är på Dawns föregångare, i brist på bilder på Dawn får ni här Zoe. (Dawn är hälften så stor).
I tisdags var våra hönor ute i trädgården som vanligt. Våra nya hönor (kycklingar kallar man dem nog fortfarande för de är bara 18 veckor) har inte blivit riktigt accepterade av de gamla så de håller sig för sig själva, försöker vara osynliga och jag ställer dem i en egen liten bur inför natten. I tisdags hade nog någon av de stora hönorna (säkert Gloria, om du frågar mig) varit på en allra, allra minsta lilla hönan (Dawn) så att hon och de övriga två försvann från tomten.
Vi letade och letade och letade, men kunde inte hitta dem. Då kallades den stora sökkedjan in (Molly och Pocka). Molly älskar alltid de nya hönorna liiite för mycket. Därför hittar hon också bortsprungna hönor väldigt lätt. Hon hängde över staketet till grannen och svansen gick som en elvisp på henne. Vi lyfte över henne och direkt sprang hon till ett ställe.
De bägge svarta, nya hönorna var hittade! Men Dawn saknades. Vi fortsatte leta, Molly och Pocka också, men vi hittade inte Dawn. Lillagubben grät sig till söms den natten. Nästa dag letade vi efter skolan - utan resultat. Lillagubben var otröstlig på kvällen. Nästa dag gick också mot sitt slut - ingen Dawn. Jag, maken, dottern och Lillagubben var tämligen övertygade att Dawn blivit uppäten av något djur och låg död någonstans.
Så igår eftermiddag kom det förbi två tjejer med en liten bomullstuss. De hade hittat Dawn TRE hus bort! Eftersom vi är den enda familjen i grannskapet som har hönor, var det inte svårt för tjejerna att gissa vart Dawn bodde. Dawn sprang raka vägen till sina svarta hönskompisar och verkar inte ha tagit någon skada av sina ofrivilliga utflykt.
Dessutom, när jag berättade min historia till en av mina vänner, så bjöd hon tillbaka och berättade om sin dotters dvärghamster (finns det sådana eller är det minimarsvin?) som försvann när de glömt stänga locket. Hennes dotter la till en app på min väninnas mobil som gjorde att telefonen fick ficklampa (dagens ungdom...), letade där hon själv hade gömt sig om hon var en sådan där liten minigrej - och vips hittade hon Harry igen. Visst blir man glad av glada historier? '
Har du någon historia som är glad, som vi andra kan få höra om?
Idag är det förresten Göteborgs Varvet här i Göteborg. Vet inte om jag skall cykla och titta på det. Jag börjar alltid gråta när jag ser människor i grupp utföra "stordåd" efter sin förmåga. Lite knäppt, jag vet...
I tisdags var våra hönor ute i trädgården som vanligt. Våra nya hönor (kycklingar kallar man dem nog fortfarande för de är bara 18 veckor) har inte blivit riktigt accepterade av de gamla så de håller sig för sig själva, försöker vara osynliga och jag ställer dem i en egen liten bur inför natten. I tisdags hade nog någon av de stora hönorna (säkert Gloria, om du frågar mig) varit på en allra, allra minsta lilla hönan (Dawn) så att hon och de övriga två försvann från tomten.
Vi letade och letade och letade, men kunde inte hitta dem. Då kallades den stora sökkedjan in (Molly och Pocka). Molly älskar alltid de nya hönorna liiite för mycket. Därför hittar hon också bortsprungna hönor väldigt lätt. Hon hängde över staketet till grannen och svansen gick som en elvisp på henne. Vi lyfte över henne och direkt sprang hon till ett ställe.
De bägge svarta, nya hönorna var hittade! Men Dawn saknades. Vi fortsatte leta, Molly och Pocka också, men vi hittade inte Dawn. Lillagubben grät sig till söms den natten. Nästa dag letade vi efter skolan - utan resultat. Lillagubben var otröstlig på kvällen. Nästa dag gick också mot sitt slut - ingen Dawn. Jag, maken, dottern och Lillagubben var tämligen övertygade att Dawn blivit uppäten av något djur och låg död någonstans.
Så igår eftermiddag kom det förbi två tjejer med en liten bomullstuss. De hade hittat Dawn TRE hus bort! Eftersom vi är den enda familjen i grannskapet som har hönor, var det inte svårt för tjejerna att gissa vart Dawn bodde. Dawn sprang raka vägen till sina svarta hönskompisar och verkar inte ha tagit någon skada av sina ofrivilliga utflykt.
Dessutom, när jag berättade min historia till en av mina vänner, så bjöd hon tillbaka och berättade om sin dotters dvärghamster (finns det sådana eller är det minimarsvin?) som försvann när de glömt stänga locket. Hennes dotter la till en app på min väninnas mobil som gjorde att telefonen fick ficklampa (dagens ungdom...), letade där hon själv hade gömt sig om hon var en sådan där liten minigrej - och vips hittade hon Harry igen. Visst blir man glad av glada historier? '
Har du någon historia som är glad, som vi andra kan få höra om?
Idag är det förresten Göteborgs Varvet här i Göteborg. Vet inte om jag skall cykla och titta på det. Jag börjar alltid gråta när jag ser människor i grupp utföra "stordåd" efter sin förmåga. Lite knäppt, jag vet...
Kommentarer