lördag 28 maj 2011

Feberkramp och tunnelseende

Feberkramp och adhd/add kan ha ett samband enligt forskarna.

Minns. 14 år sedan.

Vi hade legat inne på sjukhuset, som vanligt, efter en av dotterns förkylningar. Förkylningarna kom ofta efter att hon börjat på dagis. Förkylningarna slutade ofta med astma, sjukhusbesök och inläggning.

Vi hade legat inne på sjukhuset, blivit utskrivna dagen innan och nu hade jag precis hämtat min dotter på dagis, första dagisdagen efter senaste sjukhusbesöket. Vi åkte in till stan för att hälsa på min syster och min pappa på deras jobb. Vi stod och pratade. Dottern satt i vagnen. Plötsligt ropar min syster något och pekar på vagnen med min tvååriga dotter i. Jag ser mitt barn. Kramp. Som en båge står hon i vagnen. Astma var jag van vid, allergiska reaktioner hade jag upplevt, men det här. Något nytt. Något farligt.  Kroppen är spänd, spänd. Ögonen tittar, okontaktbart rakt upp i taket. Jag blir livrädd. Ring ambulansen, ropar jag till min syster. Min pappa och jag springer iväg. Ett kvarter bort ligger Cityakuten. Tre trappor ner. 50 meter på gatan och så tre trappor upp. Flickan i min famn är stel som en pinne. Jag hör mina hjärtslag bankar i huvudet.

Pappa är uppe på akutmottagningen före mig. När jag kommer in står en sköterska i dörren och väntar på oss. Jag ser henne och inget mer. Jag ser ett litet rum. Vi kommer in dit. Det kommer läkare och sköterskor in. Min dotter krampar. Hon får kramplösande. Inget händer. Hon får en omgång kramplösande till. Ambulanspersonalen kommer in. Krampen släpper. Vi tar oss ner till ambulansen. Går igenom en skoaffär. Sätter oss i ambulansen. Åker iväg. Vi stannar ett dygn för kontroller. Sedan får vi åka hem.

Jag tänker på det nu. Undrar om den feberkrampen har något samband med svårigheterna min dotter får kämpa med varje dag. På grund av krampen eller var krampen ett tecken på svårigheterna?

Jag vet inte och jag har inte tänkt så mycket på det där, bryr mig inte om orsakerna till svårigheterna egentligen eftersom de inte påverkar oss nu.

Jag tänker på hur intressant en människohjärna är i stressade situationer, för när jag kom tillbaka till Cityaktuten en vecka efter min dotters feberkramp, för att ge personalen en blomma som tack för all hjälp vi fick i krissituationen så kände jag inte igen mig. Väntrummet var nämligen gigantiskt. Det fanns soffor, bord, stolar, en reception, en korridor, andra rum, men jag, jag hade bara sett sjuksköterskans ansikte och det enda, lilla akutrummet som vi blev tilldelade.

Det är väl det som kallas för "tunnelseende". Att ta in det absolut viktigaste. Att fokusera på det för att ha största möjliga chans att lyckas.

Ja, hjärnan är en intressant del av vår kropp. Hur den fungerar kommer vi nog aldrig riktigt att förstå oss på. Om feberkramper har ett samband med adhd/add och andra npf är bra om forskarna tar reda på. Allt som gör att vi kan hjälpa barn med andra svårigheter än majoriteten av barn - är bra. För oss i den här familjen är det inte intressant. Jag bryr mig inte om varför min dotter har svårigheter. Hon får hjälp. Hon är hittad. Jag bryr mig bara om att hon har det och att hon har lättheter. Och att hon får utveckla sina lättheter och växa som människa. För andra, kommande, växande barn är det viktigt, ju mer kunskap vi får kring frågor som rör npf.

1 kommentar:

PG sa...

Otäckt med feberkramp.
När Moa var rätt liten kom jag in i sovrummet och hittade henne alldeles blå i ansiktet och det såg ut som om hon höll på att dö. Jag ropade på Christina och ringde efter en ambulans, och vi trodde att nu var det kört. En fruktansvärd upplevelse, men ambulansen kom fort och om jag inte minns fel var hon redan på bättringsvägen då... OJ, nu vaknade Erik och kom upp, så nu måste jag sluta skriva, ha en bra vecka!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...