Fortsätt till huvudinnehåll

Om kamrater och om ensamhet

Det är måndag morgon. Jag skulle varit på jobbet, men är hemma än så länge. Lillagubben är i skolan.

Vi cyklade vår vanliga, härliga morgontur till skolan vid åttasnåret. Han cyklade med ivriga ben och rak rygg till skolan. Det är en skön nerförsbacke från vårt hus. Jag låg några meter bakom honom. Hans kropp utstrålade förväntan, tillförsikt, glädje där han rullade på så håret under hjälmen krusade sig.

Vi kom fram till skolan. Han mötte en klasskamrat samma sekund han låste cykeln. De pratade på. Jag fick ropa honom tillbaka så han fick hämtat ryggsäcken. Vi pussades en snabb kindpuss. "Ha det bra idag". "Visst, mamma". Sedan var han borta. Så skall det vara när man är åtta år. '

Dottern ligger i sängen fortfarande. Kanske kommer hon iväg om ett tag. Hon har ont i magen, ont i huvudet, ont i ryggen, i benet i vaden. Jag frågade henne var hon inte har ont. "I foten". "Då fokuserar vi på fötterna idag, då".

Hon klarar inte av att gå på b-språket. Hon tycker att engelskan är för svår. Hon har ingen som väntar på henne när hon kommer till skolan. Hon har ingen att prata med. Hon drar sig för att gå. Hon känner efter. Hon har ont.

Människor med någon  form av npf-diagnos har ofta svårigheter med perceptionen. Det kan vara synintrycken som stör eller ljud kan påverka mycket. Smak och lukt påverkas några av. Känseln är också   en del av perceptionsapparaten som kan vara mer påverkbar än hos andra människor. Man känner smärta lättare, helt enkelt. Hur gör man för att hjälpa?

Jag tänker att jag så gärna velat berätta för ungdomar i min dotters ålder hur det är för min dotter. Hur ensam hon känner sig och hur gärna hon vill ha kompisar, som alla andra. Jag hade gärna velat, men risken är att det blir "töntigt".

Men om du som läser den här bloggen, det här inlägget är klasskamrat, skolkamrat, gammal föredetta vän, nuvarande vän (men då blir det så utpekande eftersom min dotter numera bara har en vän som hon träffar ibland...) så hade jag önskat att du fortsätter läsa bloggen, men se inte min dotters svårigheter. Som vän har hon många lättheter. Hon är en trofast vän, hon skulle aldrig överge en kompis, hon står upp för den som blir utsatt, hon är positiv, hon vill så väl. Hon är, kort och gott, en väldigt bra vän. Tänk på det och försök ta med henne. För ingen människa vill vara utan vänner, inte du och inte min dotter heller.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…