Det är måndag morgon. Jag skulle varit på jobbet, men är hemma än så länge. Lillagubben är i skolan.
Vi cyklade vår vanliga, härliga morgontur till skolan vid åttasnåret. Han cyklade med ivriga ben och rak rygg till skolan. Det är en skön nerförsbacke från vårt hus. Jag låg några meter bakom honom. Hans kropp utstrålade förväntan, tillförsikt, glädje där han rullade på så håret under hjälmen krusade sig.
Vi kom fram till skolan. Han mötte en klasskamrat samma sekund han låste cykeln. De pratade på. Jag fick ropa honom tillbaka så han fick hämtat ryggsäcken. Vi pussades en snabb kindpuss. "Ha det bra idag". "Visst, mamma". Sedan var han borta. Så skall det vara när man är åtta år. '
Dottern ligger i sängen fortfarande. Kanske kommer hon iväg om ett tag. Hon har ont i magen, ont i huvudet, ont i ryggen, i benet i vaden. Jag frågade henne var hon inte har ont. "I foten". "Då fokuserar vi på fötterna idag, då".
Hon klarar inte av att gå på b-språket. Hon tycker att engelskan är för svår. Hon har ingen som väntar på henne när hon kommer till skolan. Hon har ingen att prata med. Hon drar sig för att gå. Hon känner efter. Hon har ont.
Människor med någon form av npf-diagnos har ofta svårigheter med perceptionen. Det kan vara synintrycken som stör eller ljud kan påverka mycket. Smak och lukt påverkas några av. Känseln är också en del av perceptionsapparaten som kan vara mer påverkbar än hos andra människor. Man känner smärta lättare, helt enkelt. Hur gör man för att hjälpa?
Jag tänker att jag så gärna velat berätta för ungdomar i min dotters ålder hur det är för min dotter. Hur ensam hon känner sig och hur gärna hon vill ha kompisar, som alla andra. Jag hade gärna velat, men risken är att det blir "töntigt".
Men om du som läser den här bloggen, det här inlägget är klasskamrat, skolkamrat, gammal föredetta vän, nuvarande vän (men då blir det så utpekande eftersom min dotter numera bara har en vän som hon träffar ibland...) så hade jag önskat att du fortsätter läsa bloggen, men se inte min dotters svårigheter. Som vän har hon många lättheter. Hon är en trofast vän, hon skulle aldrig överge en kompis, hon står upp för den som blir utsatt, hon är positiv, hon vill så väl. Hon är, kort och gott, en väldigt bra vän. Tänk på det och försök ta med henne. För ingen människa vill vara utan vänner, inte du och inte min dotter heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
2 kommentarer:
Hej!
Vad tufft det är med måndagar för vissa/våra barn!
Min dotter(15 år, add-autism) har knappt varit i skolan på tre veckor nu och imorse gjorde hon några övningar som kbt terapeuterna lärt henne, som skulle kunna hjälpa vid ångest. Hon försökte verkligen, men det hjälpte henne inte. Hon gick och la sig och somnade om.
Jag har nu bokat in stallet och hunddagiset flera dagar denna vecka så att det blir något positivt för henne. Hur många misslyckanden kan ett barn/ungdom klara av? Denna vecka ska hon få lyckas!
Kram och tack för att du delar med dig!
Vad tråkigt att höra att KBT-tänket inte fungerar. Jag har tänkt att min dotter skall få börja gå hos en terapeut för att hitta strategier och övningar att underlätta vardagen med. (Skall själv börja läsa en sådan kurs till hösten för att kanske kunna hjälpa andra också).
Smart av dig att fokusera på det hon gillar så hon får lyckas fast det är så jobbigt med skolan! Tack för dina tankar som jag är säker på att många, inte bara jag, har glädje av att läsa.
Malene
Skicka en kommentar