Ofta när vi människor diskuterar saker som är svåra så tenderar vi (även jag får jag nog erkänna) att se så "svart eller vitt" på saker. Att se ett barn misslyckas i skolan är oerhört frustrerande och det är väldigt svårt för alla inblandade att ta till sig. Vi försöker hitta "felet" till varför det inte fungerar. (Ofta lägger föräldrarna skulden på skolan och skolan lägger ungefär lika ofta skulden på föräldrarna, men det är ju bara så att barnet har svårigheter som är svåra att ha i vårt samhälle).
Att hitta en universallösning som löser alla barns problem vore ju naturligtvis fantastiskt, som att "alla barn skall gå inkluderad i den svenska grundskolan", men barn är ju individer med sina egna lättheter och svårigheter. Därför kan man aldrig hitta ett sätt som fungerar för alla barn. (Dessutom drar jag alltid öronen lite åt mig när man skriver "alla modern forskning pekar på..." för vem har läst all modern forskning...?)
Man kan definitivt inte hitta ett sätt som fungerar för de barn som har det svårast i skolan, i livet när det gäller att kunna koncentrera sig, vara lagom impulsiv, behärska sig och ha en lagom puttrande motor. De barnen, trots att de får en diagnos där svårigheterna påminnner om varandra, är väldigt olika i sitt sätt att fungera och må.
Det måste därför finnas alla möjliga (och omöjliga) alternativ på skolgång, på fritidsaktiviteteter, på familjeliv, på liv. För de barn som fungerar att gå inkluderad i en vanlig klass, med stöd, hjälp och förståelse är det naturligtvis det bästa. Men för dem som inte fungerar i en vanlig klass, för dem som snarare blir exkluderade i klassen, istället för det som det var tänkt, inkluderade, måste det finnas andra alternativ. Och för dem, Märta, som inte kommer till skolan över huvud taget får naturligtvis skola och nätverk runt familjen inte ge upp. Alla barn har nämligen rätt att gå i skolan här i Sverige och alla barn i världen borde ha rätt att vara lyckliga (även om det långt ifrån är så).
Ett barn som inte kommer iväg till skolan över huvud taget måste få den hjälp, det stöd som han eller hon behöver. Föräldrarna måste också få stöd för det är oerhört ansträngande att vara förälder till ett barn som gett upp.
Vi får inte ge upp några barn! Vi får inte stirra oss blinda på lösningar som vi tror fungerar och sedan ge barnen skulden när de inte passar in! Vi måste hitta lösningar för alla barn, även för dem som har gett upp! Och vi måste hitta lösningar NU som gör att barn inte ger upp och stannar hemma. För det att barn stannar hemma och inte kommer iväg till skolan ger samhället IG, om du frågar mig.
Alla barn har rätt att gå i skolan. Alla barn har rätt att vara lycklig. Det är vårt ansvar att se till att de får vara det, vi som kallar oss vuxna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
7 kommentarer:
Tusen tack för dina välvalda ord i detta inlägg Malene!
Jag kunde inte ha skrivit det bättre, du sätter ord på hur det kan vara för många utav oss här i samhället. Av egen erfarenhet vet jag att det är exakt såhär det kan vara. Det tråkiga är att i lågstadiet och mellanstadiet fungerade allting hyffsat bra men när man sedan kommer till högstadiet kliver man in i en helt annan värld. Allt skolarbete tas till en ny nivå. Jag talar bara för mig själv eftersom vi alla har olika erfarenheter av skolan men ändå på något sätt lika. Under högstadiet fick jag trots allt en ganska stor hjälp anser jag. Inte tillräcklig, men stor. Jag hade en "extralärare" som var världens bästa. Henne träffade jag ganska ofta, vi kunde prata om det mesta och tillsammans med henne tog jag igen skolarbete som jag hade missat pga mycket frånvaro. Hon hade koll på alla ämnen, pratade med lärarna vad som krävdes för ett G, hjälpte mig med skolarbete, läxor och allt möjligt inom skolan. Många utav lärarna var också bra, speciellt två stycken. Under en tid när jag stannade hemma i högstadiet pga att jag hade sond och fick mat genom den kom lärarna hem till mig. Det var inget krav men dom gjorde det så gärna - allt för att jag skulle klara skolan.
Problemet är väl att trots att jag valde att gå om 8:an hade jag inte betyg som räckte långt. När jag sökte gymnasium sökte jag inte på betyg eftersom jag hade sådan stor frånvaro. Någonstans där misslyckades skolan. Att ha flera IG när man går ut högstadiet fungerar inte. Kunskapen man inte har fått var för min del inte tillräcklig för att klara av att gå ut gymnasiet. Om jag har många IG när jag går ut högstadiet var det ganska självklart att gymnasiet inte skulle gå som en dans på rosor. Givetvis kämpade jag som alltid, allt för att lyckas. Men när man går ut ettan på gymnasiet och öppnar kuvertet där det står IG med stora bokstäver på alla ämnen utom ett, då brister det. Nu vet jag att min skola har gjort så otroligt många fel och misstag och att det hade kunnat gå annorlunda för mig om jag valt en annan skola. Jag fick inte ens IG-varning som man ska få på vårterminen om man ligger på gränsen. Nej, just det här med "Icke Godkänd" tycker jag verkligen inte om. Att säga att en person inte är godkänd bara för att man inte får den hjälp man behöver som skolan är skyldig att ge en, det är ett misslyckande, inte personen i fråga.
Slutsatsen av detta? Jag tar med mig både positiva och negativa erfarenheter av min skolgång. Positiva för att aldrig sluta hoppas på att det blir bättre. Det finns bra lärare och andra människor inom skolvärlden, det gör det! Ofta räcker det bara tyvärr inte. Det negativa brukar jag försöka lägga bakom mig men inte i detta fall. Jag måste ha med mig mina negativa erfarenheter i ryggsäcken för att jag inte vill att det ska fortsätta vara på detta vis. Vi får inte sluta kämpa för det som kan bli bättre.
Sluta skolan var det bästa som hänt mig - ärligt talat. Sedan jag slutade har jag lärt mig så mycket. Man måste sätta sig själv i första hand, annars druknar man sakta men säkert. Hälsan och livet kommer före skolan, alltid. Jag valde livet och jag mår bättre än aldrig förr. Självklart önskar jag att skolan hade varit annorlunda, men bara för att man väljer att hoppa av skolan betyder det inte att man inte kommer klara sig. Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 3 år. Flyttade hemifrån när jag var 18, till en annan stad dessutom. Jag & min sambo flyttar snart in i en ny lägenhet - en 4:a! Visst, jag sitter sjukskriven pga mitt knä just nu men när jag väl börjar jobba igen har jag 3(!!) jobb att välja bland. Har fantastiska människor omkring mig, personer som ger energi.
Jag vet att jag skriver på i en rasande fart, sådan är jag. Tänker inte ens läsa igenom allting som jag skrivit, för det kommer rakt från hjärtat/hjärnan. Vill bara visa alla där ute att det finns bra exempel på personer med NPF som lyckas. Att lyckas i skolan är en sak, där misslyckades inte jag, det är skolan som misslyckades. Själv lyckades jag med livet.
Hei, Malene!
Kjenner som du når nokon sleng ut eit '"alla modern forskning pekar på...". Som sagt, kven har lest all moderne forsking? Det rekk knappast forskarane, i alle fall. Det veit eg, for eg har sjølv ei forskarutdanning, eg jobbar på eit universitetsbibliotek, eg underviser i databasesøking og referansearbeid. Forskarar pleier ellers sjeldan å uttale seg så eintydig som at 'all forskning viser' ;-)
Eg gjorde eit kjapt søk i ein database for forskning på 'Education' og psykologi (Eric). Ingenting i mine treff tyda på at forskningsarbeid unisont viser større sukksess i heilklasse enn i spesialklasser/spesialskular. Derimot var det umiddelbart openbart at PRAKSIS (som ikkje er det same som målt suksess) går mot integrering.
Tvert om fann eg relativt nye artiklar som advarte mot integrering all den tid spesiallærarar framlei (i amerikanske system) utdannast med manglande kjennskap til autisme (muligens meir når det gjeld ADHD). Det stemmer med vår erfaring: Spesialpedagogane har god kjennskap til dysleksi, noko kjennskap til ADHD, og veldig lite kjennskap til autisme. I vårt tilfelle har lærarane vore veldig flinke til å søke etterutdanning, og skulen har sendt dei på kurs. Kjempefint. Men det er klart at dette tar tid, og det betyr at kompetansen ikkje er på plass når barnet startar i skulen og problemet oppstår.
Ein spesialpedagog eg kjenner skreiv ein master om tilpasning for barn med NPF, og blei etterpå tilbudt ei stilling ved ein høgskule, for å undervise lærarstudentar i emnet. Då det viste seg at dei likevel ikkje ville opne for å ta inn dette temaet på læreplanen for dei nye lærarstudentane, takka ho nei til jobben.
Fortsatt i dag (i Norge) utdannast det med andre ord lærarar som ikkje kjenner godt nok til NPF, og sjølv spesialpedagogar, særleg dei utdanna for nokre år tilbake, manglar nødvendig kompetanse. Det er mogeleg at ein på sikt kan få på plass denne kompetansen ute i alle skular (om det skulle vere ønskeleg), men den er definitivt ikkje på plass i dag. Full integrering på kort sikt med sviktande støtteapparat må nødvendigvis gi store problem.
Malene, såååå bra skrivet. Jag blir liksom tyst! Kan bara instämma i allt du skriver i detta inlägg. Stolt mamma till en Micaela. // Mia
Blir väldigt bekymrad när jag läser om fler och fler som vittnar om problemen som uppstår i 6-9-skolan. Lite ångestframkallande faktiskt. Är detta vad jag har att förvänta mig för min flicka?
Så bra skrivet, skolan löpte på bra fram till högstadiet började...Jag och min man har stångat oss blodiga emellanåt med oförstående lärare och övrig personal som har tyckt att vi har varit jobbiga och krävande föräldrar. Men allt för Jens bästa är våra ledord. Idag är det ändå en glädjens dag när högstadietiden är över och gymnasiet väntar...
Mamma, det kan bara bli bättre nu som Jens själv säger :)
Det fungerar inte alltid dåligt i alla skolor, det varierar väldigt, enligt min erfarenhet. Men det är skrämmande ofta elever inte får det stöd de har rätt till. Jag jobbar i skolan, och ser det med egna ögon. I 90% av fallen handlar det om ekonomi... =(
MEN jag kan också säga att föräldrar inte alltid inser att kraven för betyg ÄR väldigt högt ställda, och att alla faktiskt inte har möjlighet att klara av dom kraven ENS om dom FÅR hjälp... Och det är inte vi i skolan som skriver betygskriterierna eller regelverket runt omkring. Som lärare får jag ibland höra från föräldrar att jag inte förstår mig på deras barns handikapp, eftersom jag inte ger dem godkänt. Men problemet är inte att jag inte VILL ge betyg, det är att jag inte KAN/FÅR ge betyg när inte eleven har tillräckliga kunskaper, OAVSETT handikapp. Jag kan bara bortse från "enstaka mål" i vissa specifika fall (tex en hörselskadad person måste inte visa hörförståelse), men annars gäller samma betygskriterier för alla, oavsett förutsättningar. Och vill ni ha ändring på det, måste ni kontakta era riksdagspolitiker, för att få till en ändring.
Men så länge det är som det är så är det nog inte så konstigt att många upplever att problemen kommer på högstadiet. Det är inte för att vi som jobbar där är sådana hemska människor, utan för att vi bedriver vår verksamhet på helt andra villkor än vad låg och mellanstadiet gör. Ofta kommer elever till oss med kunskaper som inte motsvarar årskursen, för att man tidigare bestämt sig för att "skynda långsamt", och nu ska dessa elever helt plötsligt kunna prestera på samma nivå som alla andra, för att kunna få betyg. Och visst blir det bättre om eleven får rätt stöd, men det räcker inte heller alltid. Att komma ikapp om man halkat efter är alltid svårt. Om man dessutom halkat efter pga av olika svårigheter, blir det ju ÄNNU jobbigare att komma ikapp. Så visst är det sorgligt att kommunpolitikerna inte vill betala för elevernas lagstadgade rätt till stöd, men det förändrar inte kraven på att alla elever ska nå samma mål, oavsett förutsättningar. Jag vill med detta inte förringa enskilda personers känsla av att inte lyckas göra sig hörda, utan enbart förmedla att skolans personal inte alltid är så oförstående och inkompetenta som man ofta får intrycket av, när man läser kommentarer i detta ämne.
"Det fungerar inte alltid dåligt i alla skolor", det håller jag verkligen med om och jag kan tycka att ni lärare (jag jobbar inte längre som lärare) har ett otacksamt jobb eftersom man nästan bara hör av sig till er när det går dåligt... Det är svårt att lyckas kring barn med npf, mycket svårare än många förstår, tror jag. Därför blir det så ofta onödiga konflikter mellan dem som det är så viktigt att de kan samarbeta, nämligen föräldrar och lärare, för att det skall fungera så bra det bara går. Min dotters skola är ett exempel på en skola där inkluderingen går bra eftersom specialpedagogerna är så kunniga och jobbar så intensivt med eleverna. Trots det har min dotter svårt att ta sig till skolan. Hon har tur, som har så bra lärare, med så mycket kunskap, trots allt. Jag tycker att betygen ställer till det för oss, vi fokuserar så oerhört på betygen istället för att fokusera på att barnet skall lära sig så mycket som möjligt och utveckla sin självkänsla. Sedan tror jag att det är så att det faktiskt nästan inte går att förstå hur många svårigheter en familj med ett barn som har npf (och där kanske föräldrarna själva har liknande svårigheter) får kämpa mot, jag förstod det inte innan jag själv befann mig på "den andra sidan", det måste man vara ödmjuk inför och ta in föräldrarnas berättelse och tro på dem. I skolan ser man bara en bråkdel av vad som händer kring ett barn med npf, jag vet att det finns många fantastiska pedagoger ute i landet, men jag vet också att det är näst intill omöjligt att förstå det här helt ut, utan att befinna sig i "stormens öga". Fortsätt jobba för barn i svårigheter och för alla andra barn också - engagerade lärare som du verkar vara, behövs i den svenska skolan!
Skicka en kommentar