Fortsätt till huvudinnehåll

Lillagubben "vann lite mark" idag

Idag kom båda mina yngre barn till skolan i tid. På grund av den nya utredningen på BNK (barn neurologiska kliniken)så måste dottern vara på skolan under förmiddagen. Måste hon, så måste hon. Hon visste inte, men jag visste och då gäller det att lägga in alla växlar man har för att få det att funka. Som att prata om det redan igår.
-nu skall vi försöka se till att du kommer till skolan varje dag den här sista veckan.
Extra god frukost, extra omsorg, prat om studentfirandet vi ska på imorgon och skjuts med bilen de 300meter det är till hennes skola. Om du frågat mig för tio år sedan hur jag tänker kring föräldrar som kör sina barn till en skola som ligger 300 meter från huset - då hade du inte fått samma svar av mig som jag ger idag... Ibland behöver vissa barn det för att komma iväg. Ibland räcker inte ens det...
Lillagubben fick åka med, för som han säger;
- Det är ju onödigt att du först cyklar med mig och sedan cyklar hem för att köra xx, då är det bättre att jag kommer lite sent!
Jag och Lillagubben var först ut till bilen. Jag satte mig i förarsätet. Lillagubben öppnade dörren till passagerarsätet fram och frågade, som vanligt, om han fick sitta fram, vilket han inte brukar få. Den här gången sa jag "ja", vilket fick Lillagubben att stirra på mig med förvånade ögon och vidöppen mun i, säg, tre jäääääättelånga sekunder, innan han kopplade.
- Oooh, jeeee, kom det spontant samtidigt som Lillagubben slängde sig in i framsäger. Dottern kom. Hon som alltid brukar sitta fram. Hon tyckte att historien och "ooohjeeeeet" var så kul att hon nöjd och glad satte sig ibaksätet. Vi åkte. Barnen kom tre minuter sent till skolan.För min dotter är det faktiskt lika bra som att komma exakt i tid...
Nu sitter jag här och njuter av att allt gick så bra. Dricker mitt te. Lyssnar på regnet. Det är lugnt i Göteborg idag.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…