Fortsätt till huvudinnehåll

Favorit i repris: "Kalaseländet"

Nej, egentligen är det inget fel på att barnen går på kalas, ju fler desto bättre, men stressen innan, det är det som är själva eländet.
Bägge barnen är bjudna på kalas i helgen. Kalas innebär present - innebär inköp av present - innebär besök i leksaksaffär - innebär något som mest kan liknas vid PANIKÅNGESTATTACK!
Med dottern går det bra, hon vet att hon är i affären för att köpa något till någon annan, har alltid vetat det även då hon var mindre. Men sonen - så fort vi närmar oss affären som säljer leksaker i alla möjliga (och omöjliga, sett ur en förälders ögon) former börjar tjatet.
- Mamma, kan jag inte få en liten present också, titta här var en rolig sak, snälla, snälla mamma, jag lovar att städa mitt rum, förresten är du skyldig mig pengar...
Och så håller det på tills jag, alternativ 1; faller till föga och efter en stund, när jag går ut ur affären, upptäcker att jag har en väldigt glad son bredvid mig, blivit tre hundra kronor fattigare PLUS pengarna som jag lagt på födelsedagspresenten till barnet som sonen skall på kalas till. Alternativ 2; börjar svettas ymnigt samtidigt som jag rycker åt mig första bästa (eller sämsta) present och rusar ut med sonen i armen som inte är liiika glad som han var när vi närmade oss affären.
- Mamma, du loooovade faktiskt, du är ingen snäll mamma, alla andra får presenter utom jaaaaaag, det är orättvist!
Nej, egentligen är det inget fel på kalasen, det är stressen innan, den kan jag vara utan.
Förresten barnen är i leksaksaffären - med morfar (är det inte bra) just nu. Han såg lite orolig ut när han satte sig i bilen med barnbarnen, men jag höll masken. Egentligen skulle han bara ha med sig dotterdottern, men jag tyckte att det var lika bra att han tog med sig dottersonen också - när han ändå skulle åka liksom.
- Det kommer att gå alla "tajders" det här, pappa jag lovar, sa jag samtidigt som jag korsade fingrarna bakom ryggen och stängde dörren, så bjuder jag ju på middag, sedan, som tack för hjälpen.
Det är det definitivt värt. Om morfar vill hjälpa till att köpa present någon mer gång, det återstår att se...
Två timmar tog det, sedan studsade barnen in genom dörren och nog kände jag igen leendet, köpleendet hos sonen. Morfar å andra sidan, som i vanliga fall är en mycket pigg man van vid snabba beslut och tuffa tag efter ett helt liv med kappsegling, stapplade in, bärandes på påsar med leksaker som barnen köpt. Ansiktet, som annars är solbränt redan i februari hade antagit en lätt gråaktig ton under solbrännan.
- Hur gick det?
- Jo då, först skulle de bara titta på presenter till sig själva, men då blev jag lite upprörd, sa morfar (vad jag hört har han i alla fall aldrig tidigare skällt på sina barnbarn) och beskrev känslan av att vara med barnbarnen i leksaksaffären som att tappa rodret på öppet hav...
Paketen som skulle köpas var i alla fall köpta, det kunde jag se.
- Och morfar var så snäll så vi fick köpa en film, sa sonen och tittade med sitt änglalika leende på mig och sin morfar.
Som plåster på såren fick pappa en riktigt god lasagne och glass till efterätt som han fick smaska på tillsammans med lite vispgrädde.
Och kanske, om han får glass med vispgrädde fler gånger, att han kan tänka sig att göra om det.
- I alla fall när dottersonen fyllt 18 år, som han sa själv.
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…