onsdag 8 juni 2011

Favorit i repris: "Kalaseländet"

Nej, egentligen är det inget fel på att barnen går på kalas, ju fler desto bättre, men stressen innan, det är det som är själva eländet.
Bägge barnen är bjudna på kalas i helgen. Kalas innebär present - innebär inköp av present - innebär besök i leksaksaffär - innebär något som mest kan liknas vid PANIKÅNGESTATTACK!
Med dottern går det bra, hon vet att hon är i affären för att köpa något till någon annan, har alltid vetat det även då hon var mindre. Men sonen - så fort vi närmar oss affären som säljer leksaker i alla möjliga (och omöjliga, sett ur en förälders ögon) former börjar tjatet.
- Mamma, kan jag inte få en liten present också, titta här var en rolig sak, snälla, snälla mamma, jag lovar att städa mitt rum, förresten är du skyldig mig pengar...
Och så håller det på tills jag, alternativ 1; faller till föga och efter en stund, när jag går ut ur affären, upptäcker att jag har en väldigt glad son bredvid mig, blivit tre hundra kronor fattigare PLUS pengarna som jag lagt på födelsedagspresenten till barnet som sonen skall på kalas till. Alternativ 2; börjar svettas ymnigt samtidigt som jag rycker åt mig första bästa (eller sämsta) present och rusar ut med sonen i armen som inte är liiika glad som han var när vi närmade oss affären.
- Mamma, du loooovade faktiskt, du är ingen snäll mamma, alla andra får presenter utom jaaaaaag, det är orättvist!
Nej, egentligen är det inget fel på kalasen, det är stressen innan, den kan jag vara utan.
Förresten barnen är i leksaksaffären - med morfar (är det inte bra) just nu. Han såg lite orolig ut när han satte sig i bilen med barnbarnen, men jag höll masken. Egentligen skulle han bara ha med sig dotterdottern, men jag tyckte att det var lika bra att han tog med sig dottersonen också - när han ändå skulle åka liksom.
- Det kommer att gå alla "tajders" det här, pappa jag lovar, sa jag samtidigt som jag korsade fingrarna bakom ryggen och stängde dörren, så bjuder jag ju på middag, sedan, som tack för hjälpen.
Det är det definitivt värt. Om morfar vill hjälpa till att köpa present någon mer gång, det återstår att se...
Två timmar tog det, sedan studsade barnen in genom dörren och nog kände jag igen leendet, köpleendet hos sonen. Morfar å andra sidan, som i vanliga fall är en mycket pigg man van vid snabba beslut och tuffa tag efter ett helt liv med kappsegling, stapplade in, bärandes på påsar med leksaker som barnen köpt. Ansiktet, som annars är solbränt redan i februari hade antagit en lätt gråaktig ton under solbrännan.
- Hur gick det?
- Jo då, först skulle de bara titta på presenter till sig själva, men då blev jag lite upprörd, sa morfar (vad jag hört har han i alla fall aldrig tidigare skällt på sina barnbarn) och beskrev känslan av att vara med barnbarnen i leksaksaffären som att tappa rodret på öppet hav...
Paketen som skulle köpas var i alla fall köpta, det kunde jag se.
- Och morfar var så snäll så vi fick köpa en film, sa sonen och tittade med sitt änglalika leende på mig och sin morfar.
Som plåster på såren fick pappa en riktigt god lasagne och glass till efterätt som han fick smaska på tillsammans med lite vispgrädde.
Och kanske, om han får glass med vispgrädde fler gånger, att han kan tänka sig att göra om det.
- I alla fall när dottersonen fyllt 18 år, som han sa själv.

6 kommentarer:

Ulrika sa...

Hahaha, känner igen den där minen hos mina svärföräldrar när de varit med om en upplevelse de inte hade räknat med (läs stark egen vilja) i samband med att de var själva med barnbarnen...

Anonym sa...

Hej Malene,

Ja...kalas...det här skrev jag innan A kraschade i gamla skolan...

60 barn i ettan och My har varit bjuden på ett enda kalas. Till en flicka som inte går i samma klass. Själv bjöd hon nogsamt och rättvist samtliga flickor i klassen i fjol.

Hon minns ett annat kalas. Ett som My var bjuden på i våras. Strax innan de berättade för de andra föräldrarna om resultatet av utredningen. 23 barn i en hyrd lokal. 23 spöken och pirater och häxor och prinsessor. 22 par föräldrar som lämnade in sina barn och sedan tog en lugn långpromenad i solen eller en fika på ett närbeläget café. En ensam stirrig lite sorgligt överbeskyddande mamma som tvingade sig kvar. Som bjöd in sig till vuxenbordet med släkten, mormor och moster och några föräldrar som visst var vänner till kalasföräldrarna och därmed berättigade att stanna kvar, så då var det väl bara 20 som gick, men vem räknade? Två barn som sprang längs kajen nere vid Hammarbysjöstad.

Esmeralda och My. Två barn som springer väldigt, väldigt fort och som inte stannar för något. Varken bilar eller båtar eller vatten. 21 barn som leker skattjakt under tiden. En ensam mamma som springer längs kajen och ropar.

- Vänta, stanna, ni har sprungit för långt.

Och sedan samma sak åt andra hållet. Springer på tok för länge, på tok för långt och missar hela skattjakten men ingen missar henne och barnen.

Hur är det egentligen med springandet? Går springet i benen över av spring eller ger det mersmak? Hur klarar alla andra barn av att sedan växla ner till ett lugnare tempo igen? Är det så konstigt att inte alla 23 klarar att sedan sätta sig i en liten fin ring på golvet och lyssna på vad som ska göras härnäst? Att två små barn tycker det är roligare att dra i svansen som sticker ut där bak på kompisen bredvid än att leka snurra flaskan och vänta på sin tur? Att två små barn hellre brottas och skriker än sitter tysta och lugna? Att det inte är så lätt att ändra på det fast man stannat kvar på kalaset och gör allt som står i ens makt istället för att dricka kaffe på ett kafé i solen? Att det inte är självklart att slita upp sitt barn från golvet och lämna kalaset, trots att det är långtifrån självklart att stanna kvar och störa kalaset.

Störa eller förstöra, det är frågan? Och svaret beror på vem man frågar. Hon som vet att My ansträngt sig till max för att våga gå på kalaset, för att sitta stilla vid långbordet och vänta på sin tur och äta tårta fint med skeden, och inte ta för många kakor, men så blev det visst ändå, och inte gå från bordet i förväg, för att titta på när födelsedagsbarnet öppnar paket och att det nu ändå är nästan en timme kvar av kalaset men inte en gnutta kvar av hennes ork. My som inget hellre ville än att passa in och vara en bra kompis och få bli bjuden på kalas igen. Att försöka få hem henne skulle vara att ställa till med en scen. Hon går inte frivilligt. Det är att jaga och hota och muta och störa kalaset om möjligt ännu mer. Det är att säga, du skötte dig dåligt, så dåligt att du faktiskt måste gå nu före alla andra. Det är att peka ut henne, men de sticker redan ut. Istället cirklar hon runt My. Försöker distrahera, fördriva tiden, och mer handgripligen se till att svansen får sitta kvar på kompisen och att ingen kommer till skada. Nu kommer de andra föräldrarna släntrande tillbaka med solsken i blick. Nu är det bara påklädningshelvetet kvar och sedan får de gå.

- Tack, tack, hemskt mycket tack för att vi var bjudna. För att My var bjuden. Ni kanske inte vill bjuda oss igen. Nehej. Vi kanske inte vill komma heller.

Så säger hon förstås inte. Även om hon hellre sluppit kalasen. Hellre skulle haft dem överstökade innan de ens började. Om det inte vore för det där andra. Det där som händer med ett barn som inte blir bjudet på kalas.

Fiffigt att skicka morfar på presentjakt :))
/Anja

malene larssen sa...

Ja du Ulrika, väldigt bra med svär-/morföräldrar som tar vissa bitar ibland och kul att se reaktionen, dock inte lika lätt att skicka iväg dem på liknande uppdrag veckan efter, måste vänta en månad eller så tills det värsta är glömt...:)

malene larssen sa...

Anja. Vad fint, vackert, sorgligt, ledsamt, skört, frustrerande och hoppfullt du skriver. Det sorgliga, ledsamma, sköra och frustrerande är hela din berättelse om hur hemskt och jobbigt det är att vara annorlunda, utanför, ifrågasatt, oförstådd. Det fina, vackra och hoppfulla är din fantastiska text som är så "in på skinnet" hur det känns och är, din förståelse, din kamp, din kärlek - det är det hoppfulla, det fina, det vackra. Tack för att du delade med dig. Och fast min dotter är hypoaktiv och inte hade sprungit på kajen utan tvärt om, suttit stilli sin ensamnet, så känner jag så väl igen mig i det du berättar att det gör fysiskt ont i mig att läsa texten. Jag vet att det är många, många föräldrar som känner igen sig i det du beskriver. Tack, Anja.

Anonym sa...

Tack Malene! :)

Anja

BoKstAvsMorsAn sa...

Anja.

Tack för att du beskriver så på pricken om hur det kan vara med kalas. Det är inte alla föräldrar som är positiva inför dessa enorma kalasen som anordnas. Stor ångest.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...