Diagnos eller inte?
Jag har pratat med en klok tjej på nitton år idag. Jag har börjat småjobba på mitt nästa bokprojekt och tjejen som jag pratat med skall vara med i boken. Hon var sjutton år när hon fick diagnosen add och jag frågar henne, så här två år senare om hon tycker att det varit bra eller dåligt att ha fått diagnosen. Hon svarar;
- Jättepositivt när jag fick veta. I flera, flera år har jag bara gått och funderat på varför jag är annorlunda. Varför jag inte klarar något, varför jag är misslyckad. När jag fick min diagnos... det går inte att beskriva, det var verkligen en stor lättnad. Nu vet jag om problemet och kan jobba efter det. Skulden försvinner också och det finns ett hopp nu. Nu vet jag ju hur jag skall kämpa.
19 år är tjejen som säger detta. Klok som en uggla, med en funktionsnedsättning som gör att livet är tuffare än för många andra nittonåringar. Hon är inget facit för om det är bra eller dåligt med att få en diagnos, men jag har uppfattningen att väldigt många människor som får svar på varför livet varit så jävligt många gånger tycker som hon, att äntligen kommer förklaringen på varför och också skulden rinner av lite grann.
Här i Göteborg regnar det idag och jag som försökte klippa gräset efter telefonsamtalet... Nu sitter jag här istället och skriver i min blogg, samt dricker kaffe med jordgubbar. Imorgon är det midsommarafton, med eller utan nyklippt gräsmatta...
- Jättepositivt när jag fick veta. I flera, flera år har jag bara gått och funderat på varför jag är annorlunda. Varför jag inte klarar något, varför jag är misslyckad. När jag fick min diagnos... det går inte att beskriva, det var verkligen en stor lättnad. Nu vet jag om problemet och kan jobba efter det. Skulden försvinner också och det finns ett hopp nu. Nu vet jag ju hur jag skall kämpa.
19 år är tjejen som säger detta. Klok som en uggla, med en funktionsnedsättning som gör att livet är tuffare än för många andra nittonåringar. Hon är inget facit för om det är bra eller dåligt med att få en diagnos, men jag har uppfattningen att väldigt många människor som får svar på varför livet varit så jävligt många gånger tycker som hon, att äntligen kommer förklaringen på varför och också skulden rinner av lite grann.
Här i Göteborg regnar det idag och jag som försökte klippa gräset efter telefonsamtalet... Nu sitter jag här istället och skriver i min blogg, samt dricker kaffe med jordgubbar. Imorgon är det midsommarafton, med eller utan nyklippt gräsmatta...
Kommentarer
Men, det finns ett stort men, hur blir det när sen omgivningen inte förstår ändå. Skolan, mentorn, faster, grannen, busschauffören eller vem som nu är med då man inte uppför sig som alla andra...
Men diagnosen är ju ett bra redskap för många att förstå sig själva. Och det är värt mycket.
Jag tror också att det är bra nr man förstår sig själv och varför man reagerar eller gör saker på ett visst sätt. När man får reda på saker om sig själv som gör att skulden plockas bort är det nog väldigt skönt för många. Att människor runtom barnet/den vuxna med diagnosen som inte förstår är ju fortfarande, tyvärr, alldeles för vanligt. Men jag tror ändå att det kan stärka individen att veta, att få svar. Sedan får man ta nästa "tjur vid hornen" och det är inte så lätt när människor inte vill/kan förstå de här svårigheterna. Att busschauffören inte vet, gör det ändå lättare för den som fått en diagnos att känna inombords "det är inte mitt fel, han förstår inte mig", tror jag, så jag tror att det nästan alltid är bra att få en diagnos och få reda på den. Reaktionen som kommer hos många som får diagnos i början, ilska, frustration, sorg, kanske inte känns så positiv, men jag tror att vägen efter det blir lättare att vandra. Tack för att du hörde av dig, kul att fundera lite så här på morgonkvisten.
Malene
Jag fick ADD-diagnos för ungefär fyra år sen. Jag var 23 år. Mina tankar efteråt har gått fram och tillbaka, om det var bra. Men sen insåg jag att jag faktiskt behövde acceptera vad diagnosen betydde för mig. Men framförallt att den är till för mig, för att lära mig det jag behöver veta om mig själv.
Jag väljer oftast att vara tyst om min diagnos. Inte för att jag skäms, utan för att det sällan är relevant. Diagnosen var för mig, för att jag skulle hitta mig själv, och få hjälp och stöd i detta.
Ibland kan jag känna mig som en svikare, för att jag inte säger rakt ut att jag har ADD. Men jag säger inte heller att jag älskar godis eller vad jag har för sexuell läggning. Det är mina privata saker, helt enkelt.
Diagnos för mig var verkligen bra, för jag fick vinkla mina egna lättheter och förändringsbara saker på samma sätt som jag gjorde i jobbet. Det föll aldrig för mig att göra det innan. Och det känns även tryggt att jag har rätt till stöd med vissa saker, om jag behöver.
Sen måste jag medge att det är kul att inte berätta direkt för människor att jag har ADD och sen slänga in det när de känner mig. Reaktionerna är många, men framförallt så är de flesta mest chockade. Varför? Jo, för att jag såklart visat en annan sida, än den de trodde fanns!
Det finns ett citat från en kille i Miami Ink(tatueringsprogrammet förstås) som jag brukar köra ibland, för att det är exakt så det känns. När den killen vid ett tillfälle hade glömt packa rätt saker osv, så sa han "My ADD kicked in!". Exakt, den kickar in ibland. Men jag har fått höra att det är charmigt =)
Och jag berättar för alla jag träffar, det är ju också ett problem, att jag pratar för mycket (har adhd, inte add). så jag berättar vare sig jag vill eller inte.
Tack för bloggen
Men med diagnosen som verktyg har jag äntligen kunnat förstå och acceptera mig själv.I likhet med vad den 19-åriga tjejen har upptäckt, har skuld och hopp blivit två nyckelord som jag har kunnat skapa ett helt annat förhållande till än vad jag hade före diagnosen.
Jag har också försökt styra upp och inrättat mitt liv efter vad som är bra för mig och min mentala hälsa.
Det enda smolket i bägaren är den otroliga sorg jag känner över att få det här verktyget så sent som 10 år före min pension.
Det är som om någon skulle dyka upp och säga "- Jag är ditt okända barn", när du är 55 år. Sorgen och förlusten du skulle känna då över alla förlorade år tillsammans skulle aldrig kunna kompenseras av en diagnos.
Men man får försöka lära sig leva i nuet och njuta av varje dag som livet bjuder på. Och glädjas med dem som kan starta upp sitt bättre liv lite tidigare. Den glädjen kompenserar också mitt eget lidande en hel del...