onsdag 22 juni 2011

Om sjukgymnastbesök och lite mörka tankar

Klockan är mycket. Jag är vaken, fri från migränen som slog ut mig för några timmar sedan, pigg igen. Huvudvärk var orsaken till dotterns besök hos sjukgymnasten idag, men det hade lika gärna kunnat vara värk i benen, ont i magen, värk i ryggen eller ont någon annanstans.

Det var en gullig sjukgymnast. De hade målat om och byggt ut mottagningen sedan jag och dottern var där för sex år sedan. Då letade jag febrilt efter lösningar som kunde hjälpa min dotter med alla svårigheter hon kämpade mot, som jag såg, men ingen annan riktigt noterade. Då gjordes motoriktest, på min inrådan. Då träffade vi en annan sjukgymnast. Hon kom fram till att min dotter hade lite svårt med motoriken, men inte tillräckligt för att behöva träna hos henne. Sjukgymnasten tyckte att jag behövde träna min dotter i att göra kullerbytta, stå på huvudet, kasta och fånga bollar, hjula. Sjukgymnasten tänkte att jag inte tränade henne i det tillräckligt mycket, eftersom min dotter var lite sämre än sina jämnåriga, men inte så mycket att man kunde misstänka någon skada hos henne. Jag hade berättat för sjukgymnasten att jag är idrottslärare. Jag har ju i mitt yrke lärt flera hundra barn att stå på huvud, göra kullerbytta, kasta och fånga bollar, hjula... men min dotter har haft lite svårt för de där sakerna. Vi gick ifrån sjukgymnasten, då för sex år sedan, med blandade känslor. Dottern var glad att hon inte behövde komma tillbaka till det där konstiga stället där hon skulle kasta boll på befallning. Jag var både ledsen och glad. Glad att dottern hade lättare för saker när hon gjorde dem själv med en person, än vad jag trott att hon hade. Ledsen för att jag inte fick några svar på varför min dotter hade svårigheter och ledsen för att hon inte fick komma till en grupp med andra barn med liknande svårigheter, för att få träna och umgås med andra barn.

Nu har det ju gått sex år sedan dess och mycket vatten har runnit under Göteborgs broar sedan dess. Nya lokaler. Ny sjukgymnast. Nya övningar.

Hon var gullig, sjukgymnasten. Hon sa till min dotter att sitta rak i ryggen. Min dotter fick olika övningar för att inte få huvudvärk så ofta. Vi har gjort övningarna hemma här idag, kanske var det därför min migrän utlöstes idag igen...

Jag funderar ofta på det där jämförandet, tävlandet oss människor emellan. Där människor, som min dotter, som har svårigheter som inte syns, som gör att de upplevs "lite sämre", lite "mindre lyckade" än andra alltid drar det kortaste strået. Jag hamnar alltid i situationen att jag skall förklara min dotters svårigheter, tror att det blir bättre då, men ibland kanske det bara blir sämre av det. Eller inte. Jag vet inte. Sjukgymnasten gjorde sitt bästa. För mig var det "ännu ett besök hos någon som skall hjälpa min dotter men som egentligen inte alls förstår sig på vad hon behöver hjälp med". Hon ville väl. Hon var gullig och snäll.


Många övningar blev det hos sjukgymnasten och mätningar av spänning/stelhet i nacken. Lillagubben har sällan ont någonstans, hans liv är så enkelt. Ikväll var han på fotbollsmatch, dottern fick åka hem efter en allergisk reaktion. Barn i samma familj och ändå så olika liv. 

Min dotter var glad när vi gick därifrån. Jag också. Vi har mycket hjälp, min dotter lyckas ganska ofta numera. Hon har, trots det, ont ofta. Ont i huvudet, ont i armarna, ont i benen, i magen, i ryggen. Det vet jag inte hur jag skall hjälpa henne med. Kanske hjälper sjukgymnastens övningar. Kanske inte. Kanske har jag blivit synisk, kanske har jag varit på allt för många undersökningar, fått för många tips, som inte förändrat/förbättrat för henne - för att jag skall orka tro.

Eller, kanske hjälper det här besöket. Kanske har min dotter mindre ont när vi kommer på återbesök i september. Jag håller tummarna för det. Jag hoppas det! Det sista som lämnar människan, är ju som bekant, hoppet.

4 kommentarer:

PG sa...

Ja, det är verkligen ett elände när det aldrig tar slut, och man inte vet vad det beror på och vad man ska göra åt det.
Men hoppet finns ju alltid kvar att man kan hitta orsaken/orsakerna.
Men det brukar väl vara mindre ont under sommarlovet, så då kanske det är svårt att hitta orsaken under sommaren.
Kan det onda förstärkas av att hela hennes situation är så tuff under terminerna? Jag menar INTE att det skulle vara påhittat för att slippa skolan, jag är övertygad om att det är verklig smärta. Men ibland kan kanske psykisk smärta förstärka fysisk smärta, och hon har ju verkligen haft det tufft i skolan, även om det är lite bättre just nu. Men ni har fått jobba hårt under lång tid för att nå dit där ni är nu.

Bara en tanke från mig som inte har kompetens på området och inte har samma problem, och därmed inte riktigt kan sätta mig in i situationen.
Men jag hoppas verkligen ni kommer tillrätta med smärtan snart.

Trevlig midsommar!

malene larssen sa...

Hej Peter. Jo, jag tror att det är lite så som du skriver. Många människor med adhd/add och liknande NPF har samma problem med smärta i magen och på andra delar av kroppen, så min dotter är inte unik på något sätt, men det är jobbigt att ha ont och det är jobbigt att stå bredvid och inte kunna göra så mycket. Sommarlovet läker ju lite så det är skönt att vara i början av det och imorgon är det midsommar. Kanske åker vi till Slottskogen och dansar kring midsomarstången eller så tar vi det lugnt hemma, vi får se. Ha en härlig midsommar i kolonin!
Malene

märta sa...

Hej!
Återigen känner jag igen mycket av det du skriver! Att alltid behöva förklara svårigheterna och alla dessa "hjälpare" som tror att man inte försökt tillräckligt. Igår på ett av alla dessa möten fick jag höra att man måste vara bestämd som förälder. Herregud! Jag har två barn till och med denna dotter funkar det inte som med "vanliga" barn. Att professionella ger sådana råd och tror att de vet vad som kan hjälpa, vi som försökt allt!!! Det fungerar inte att pressa och stressa eller "bara bestämma". Det gäller framförallt att har bra "timing" och det är en konst, hur många ggr har man inte haft "fel timing" och det går åt pipan?!

För oss är sommarlovet (just nu) bra, dottern jobbar då och då och ingen frågar om varför hon är som hon är, hon är accepterad just nu.
Kram

malene larssen sa...

Hej Märta. Tack för att du återkopplar i detta ämnet. Man känner sig mindre "knäpp" när man inte känner sig ensam i problemen. Härligt att höra att det funkar på sommarjobbet!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...