Om sjukgymnastbesök och lite mörka tankar

Klockan är mycket. Jag är vaken, fri från migränen som slog ut mig för några timmar sedan, pigg igen. Huvudvärk var orsaken till dotterns besök hos sjukgymnasten idag, men det hade lika gärna kunnat vara värk i benen, ont i magen, värk i ryggen eller ont någon annanstans.

Det var en gullig sjukgymnast. De hade målat om och byggt ut mottagningen sedan jag och dottern var där för sex år sedan. Då letade jag febrilt efter lösningar som kunde hjälpa min dotter med alla svårigheter hon kämpade mot, som jag såg, men ingen annan riktigt noterade. Då gjordes motoriktest, på min inrådan. Då träffade vi en annan sjukgymnast. Hon kom fram till att min dotter hade lite svårt med motoriken, men inte tillräckligt för att behöva träna hos henne. Sjukgymnasten tyckte att jag behövde träna min dotter i att göra kullerbytta, stå på huvudet, kasta och fånga bollar, hjula. Sjukgymnasten tänkte att jag inte tränade henne i det tillräckligt mycket, eftersom min dotter var lite sämre än sina jämnåriga, men inte så mycket att man kunde misstänka någon skada hos henne. Jag hade berättat för sjukgymnasten att jag är idrottslärare. Jag har ju i mitt yrke lärt flera hundra barn att stå på huvud, göra kullerbytta, kasta och fånga bollar, hjula... men min dotter har haft lite svårt för de där sakerna. Vi gick ifrån sjukgymnasten, då för sex år sedan, med blandade känslor. Dottern var glad att hon inte behövde komma tillbaka till det där konstiga stället där hon skulle kasta boll på befallning. Jag var både ledsen och glad. Glad att dottern hade lättare för saker när hon gjorde dem själv med en person, än vad jag trott att hon hade. Ledsen för att jag inte fick några svar på varför min dotter hade svårigheter och ledsen för att hon inte fick komma till en grupp med andra barn med liknande svårigheter, för att få träna och umgås med andra barn.

Nu har det ju gått sex år sedan dess och mycket vatten har runnit under Göteborgs broar sedan dess. Nya lokaler. Ny sjukgymnast. Nya övningar.

Hon var gullig, sjukgymnasten. Hon sa till min dotter att sitta rak i ryggen. Min dotter fick olika övningar för att inte få huvudvärk så ofta. Vi har gjort övningarna hemma här idag, kanske var det därför min migrän utlöstes idag igen...

Jag funderar ofta på det där jämförandet, tävlandet oss människor emellan. Där människor, som min dotter, som har svårigheter som inte syns, som gör att de upplevs "lite sämre", lite "mindre lyckade" än andra alltid drar det kortaste strået. Jag hamnar alltid i situationen att jag skall förklara min dotters svårigheter, tror att det blir bättre då, men ibland kanske det bara blir sämre av det. Eller inte. Jag vet inte. Sjukgymnasten gjorde sitt bästa. För mig var det "ännu ett besök hos någon som skall hjälpa min dotter men som egentligen inte alls förstår sig på vad hon behöver hjälp med". Hon ville väl. Hon var gullig och snäll.

Många övningar blev det hos sjukgymnasten och mätningar av spänning/stelhet i nacken. Lillagubben har sällan ont någonstans, hans liv är så enkelt. Ikväll var han på fotbollsmatch, dottern fick åka hem efter en allergisk reaktion. Barn i samma familj och ändå så olika liv. 

Min dotter var glad när vi gick därifrån. Jag också. Vi har mycket hjälp, min dotter lyckas ganska ofta numera. Hon har, trots det, ont ofta. Ont i huvudet, ont i armarna, ont i benen, i magen, i ryggen. Det vet jag inte hur jag skall hjälpa henne med. Kanske hjälper sjukgymnastens övningar. Kanske inte. Kanske har jag blivit synisk, kanske har jag varit på allt för många undersökningar, fått för många tips, som inte förändrat/förbättrat för henne - för att jag skall orka tro.

Eller, kanske hjälper det här besöket. Kanske har min dotter mindre ont när vi kommer på återbesök i september. Jag håller tummarna för det. Jag hoppas det! Det sista som lämnar människan, är ju som bekant, hoppet.