Det kom ett långt mejl från en mamma, Hanna som antog min "utmaning" att skriva om varför hon läser min blogg. Mejlet var så långt och så fint (jag fick gåshud på mina armar) så jag frågade henne om jag fick lägga ut mejlet här på min blogg och det fick jag. Vi har olika erfarenheter eftersom vi har olika barn med npf, vi är många som har det, men vi har ändå väldigt många liknande erfarenheter. Hanna skriver, bland annat om det. Hon skriver också om positiva erfarenheter, vilket är härlig läsning.
Läs här, det är läsvärt, jag lovar;
"...Jag har följt din blogg ett tag, och många gånger varit halvvägs med en
kommentar, men så tornar ett sådant där skyhögt hinder upp sig - "vadå,
ange vännens epostadress? Vilken vän, vilken adress? Äsch, jag tar det
en annan gång." Har jag uppfattat det rätt, att det är din mailadress
jag ska ange, och så har jag max 300 tecken till kommentaren? Utmaning!
Jag som skriver till dig såhär på Sveriges nationaldag, är mamma till
två tjejer, M som precis har fyllt 8 år och L som är 10 och snart går ut
tredje klass. L fick diagnosen ADHD precis innan hon skulle börja i
första klass. Vi hade då haft kontakt med specialpedagog, psykolog och
annan expertis sedan hon var ca 4. Då frågade dagispersonalen oss om de
fick ta in lite hjälp av en specialpedagog, då de hade lite svårt att
bemöta L och upplevde att "hon inte lyssnade". Jag minns än idag
overklighetskänslan på det utvecklingssamtalet. Jag minns att jag
kämpade stenhårt med att inte börja storgråta, leendet satt som klistrat
men ögonen var blanka. Och ändå - det var inte en total överraskning.
Jag vet att jag skrev i min dagbok när L var knappt två år, att jag
bekymrade mig över att hon omotiverat knuffade de andra barnen på
avdelningen. Och jag vet att jag fick en orosklump i magen när vi skulle
träffa andra barnfamiljer - det var inte en fråga OM det skulle bli
konflikter, utan NÄR. Så evigt tacksam jag är för detta
utvecklingssamtal idag - att de såg, att de reagerade, att de agerade.
För en tid sedan efterlyste du positiva erfarenheter av våra kontakter
med skola, habilitering, bup... Det ska du få. Jag har högvis.
Jag har många berättelser att dela med dig!
L har en typisk "pojk-ADHD", hon är impulsiv, aktiv, hårdhänt. Avbryter,
knuffar sig före, vill gärna styra och ställa och bossa och bestämma.
Hon syns, hon hörs. Hon är också intelligent, logisk, kreativ, spontan,
självständig och en outsinlig källa till glädje och stolthet för mig.
Precis som din flicka är för dig.
I mångt och mycket är våra tjejer olika varandra. Din tös har svårt att
hitta sin motor, känner efter och tappar ork. Min tjej har gas men ofta
ingen broms, handlar först och tänker sen, kan trötta ut hela familjen.
Men dina och mina tankar och känslor är så lika, så lika. Oron över
framtiden. Den spontana känslan av hur LÄTT allting kan vara, när det
gäller lillasyskonet. Frånvaron av kompisar. Glädjen när någonting går
bra! När någon ropar "Hej L!" när vi kommer till skolan. Blickarna från
andra. Och kampen, kampen, kampen. Genom eld och vatten kan jag gå för
L:s skull, berg kan jag flytta, hav kan jag tömma. Men ibland faller
jag. Ibland känner jag att jag inte vill, orkar, förmår. Jag faller, jag
ger upp, jag gråter, jag förtvivlar. Orkar inte, vill inte, kan inte.
Många kuddar har jag gråtit fulla med tårar under kolsvarta ändlösa
nätter. Sedan kravlar jag mig upp, tårarna torkar och jag tar tag i
kampen igen.
Idag är det nationaldagen. Jippon på stan - big no no. Alldeles för
många risker, för många möjliga misslyckanden, för många föräldrar med
välartade, väluppfostrade barn som snällt står på kö och säger "tack så
mycket" om de får en Piggelin. För många blickar. Jag blir hudlös, hela
jag är består av känsliga antenner. Vi hoppar det idag.
Vi har en jämnårig kusin på besök, det brukar funka OK mellan tjejerna,
men jag har hela tiden ett halvt öra riktat mot lekrummet, eller
studsmattan, eller var de nu befinner sig. Tränar på att inte gripa in i
onödan. Tror att jag packar tjejerna, festis och muffins och åker ut
till havet.
Jag är så glad att du utmanade mig på bloggen! -"Vågar du?" - "Jag
vågar."
Önskar dig en dag med många goda stunder. /Hanna"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
7 kommentarer:
Så underbar läsning! Tack snälla (både till brevförfattaren och bloggägaren)
Instämmer med Fjällmor!
Tack, tack, tack!
Vad intressant läsning.
Fjällmor, Ulrika och Anna, visst är det både intressant och fin läsning vi fått av Hannas mejl!
kram till er alla för att ni ger feedback på det här!
Malene
Bra gjort Hanna att du ville berätta lite om er situation. Vi är många, många som känner igen oss, jag lovar.
Malene, tappa inte hoppet nu när inte så många kommenterat i bloggen. Vi har varit bortresta utan till gång till nätet och har då inte kunnat läsa ngt alls. Annars följer jag dig varje dag.
För våran del har vi under de senaste veckorna fokuserat på det som gör vår dotter mindre ångestfylld, hon har fått vara på sin gamla praoplats, hundpensionatet, skolan har hon inte klarat av alls senaste tiden(egentligen inte sedan hon började högstadiet)
Nu kommer det riktigt förvånande och roliga; hon har blivit erbjuden sommarjobb där! Min dotter!!!
Hon som inte klarar av skolan och har svårt med kompisar, henne vill de ha som betald arbetskraft, utan att hon ens frågat om det.
Det är fascinerande hur man kan bli överraskad av henne och hur hennes liv ser annorlunda ut, vi är så glada att hon blivit bekräftad av någon utomstående. Allt utan LSS, utan skolans inblandning,utan BUP men med henne själv!
Hade någon sagt till mig att hon skulle ha ett sommarjobb vid 15 års ålder hade jag fnyst och tänkt att det kommer aldrig att ske, hon som inte klarar av skolan trots all anpassning och alla resurser. (Hon som har autism och ADD dessutom.)
Jag tycker annars att den mesta tiden är jobbig och tung, men nu njuter vi lite av det flyt hon har och känner.
Kram
Underbar läsning, Märta. Att bli överraskad är härligt och speciellt när det är något så positivt so sommarjobb.
Kram
Malene
De sista två stycken kunde jag ha skrivit själv-ord för ord. Blev mycket rörd. Livet känns ibland nästan outhärdligt svårt, man oroar sig så mycket för framtid och nutid. Min underbare kille - den bäste i världen - har det ibland så jobbigt men är så glad och positiv och har sådan tillförsikt. Jag hoppas att han aldrig mister den livsglädjen; att andra människor med sitt oförstående inte kommer att krossa honom...
Skicka en kommentar