Vi har packat nu

Ikväll är kvällen innan dottern skall på läger ute på Ågrenska första veckan den här sommaren. Förr om åren har vi fått en vecka, men denna sommaren har dottern haft sådan tur att i år får hon vara två veckor på Ågrenska med kompisarna.
Imorgon kör vi iväg till Amundön, in genom grindarna till Ågrenska, de där grindarna som förr om åren alltid fick mig att börja gråta - på vägen ut, när jag lämnat dottern. Kände det som om jag svek henne, som om jag lämnade bort henne. Lägret hade vi ju fått av kommunen, för att min dotter behövde det. Numera känner jag alltid lycka och glädje när jag åker ut genom grindarna efter att ha lämnat min stora tjej. Jag vet att min dotter har det bra. Jag vet att hon, efter att ha speglat sig, efter att ha lyckats, efter att ha fått vara den hon är och att det är okej med det, kommer hem större och lyckligare än innan. Det är nog det jag tänker på när jag kör genom grindarna från Ågrenska.
Imorgon skall en sjuksköterska ta bort stygnen från hennes rygg efter leverfläcksbortagningen för två veckor sedan. Det är väldigt bra att de gör det där ute. Min dotter, som är så himla van vid att jag ALLTID finns bredvid henne när det händer grejor som hon inte är riktigt bekväm med, som hon ogillar, som hon är rädd för, kommer att träna på att vara utan mig när något som är just lite obehagligt händer imorgon. Det är bra. Det måste hon träna på, precis som alla andra barn och ungdomar måste träna på sådant.
Det har varit mycket med hennes allergier och med mat den senaste tiden. Mycket med ont i magen, den senaste veckan. Det skall faktiskt bli skönt att vila från att vara "på tåna" runt henne så att hon inte blir allergisk, eller när hon upplever att hon blir allergisk, vara där och stötta henne/ge henne mediciner/trösta henne.
Imorgon skall hon på läger, min stora tjej. Det lägret är bra både för henne, men också för mig.
Fast jag längtar redan tills hon är tillbaka hemma hos oss igen...