fredag 1 juli 2011

Jag pratar med en tjej

Hon är snart vuxen. Hon har add. Hon är så väldigt klok och medveten om så mycket. Hon fick sin add-diagnos efter högstadiet, för inte så länge sedan. Efter många år av kamp, depressioner, panikångest, utanförskap fick hon utredningen. Det var mycket som var jobbigt för henne när hon gick i grundskolan. Man försökte lösa hennes problem, men lyckades inte. Hon fick lite stöd, men aldrig tillräckligt. Ingen misstänkte att hon hade svårigheter inom npf-området, ingen visste, ingen föreslog en utredning innan hennes mamma, av en tillfällighet hittade information om diagnosen och började dra i trådarna.

- Jag tror att det blivit lättare för mig om jag hade fått diagnos tidigare. Om jag fått min diagnos tidigare så hade jag förmodligen fått gå i "specialgruppen" mer och det hade varit bättre. Jag hade förstått mig själv bättre och inte lagt så mycket skuld på mig själv, heller, berättar flickan för mig

Vi måste bli bättre på att förstå de här barnen och vi måste bli mycket, mycket bättre att hitta barn med npf- svårigheter. Man skall inte behöva släpa sig igenom hela sin skoltid utan tillräcklig hjälp och utan att någon förstår. Vi bara måste bli bättre på det här. Nu.

Inte imorgon.

Nu

5 kommentarer:

Lena sa...

Det är sorgligt att läsa om hur hon tänker att om de vetat...
Jag vill bara påtala , dels för den tidigare debatten på AB, gällande dessa specialgrupper. Flickan tror, som också många föräldrar och rektorer gör, att biljetten till en sån grupp är att få en fastställd diagnos, vilket det i sak inte ska behövas.
Det heller inte någon påtalat när det gäller dessa specialgrupper ÄR: att det inte finns möjlighet att läsa efter timplanen - därmed inte få fullständiga betyg!! (detta medför i framtiden att man inte har behörighet att söka gymnasium), pedagogerna som oftast finns där har inte kompetens att utbilda eleverna (nu talar jag om högstadiet) i samtliga ämnen. (framför allt NO, som innehåller tre ämnen och betyg) Det kanske heller inte finns möjlighet att ha slöjd, hemkunskap eller gymnastik. (Ytteligare tre ämnen och betyg som inte kan ges)
Viktigt i denna fråga när det gäller dessa särskilda undervisningsgrupper är att det finns ingen tydlig struktur eller plan hur dessa grupper ska se ut. De ser helt olika ut beroende på vilken pedagog och dennes kompetens, som leder gruppen.Ofta har heller inte rektorerna tillräcklig insyn eller kvalitetsuppföljning på dessa grupper eller åtgärder.Se bara hur många anmälningar det finns just gällande detta!
Det finns forskning på hur dessa grupper sett ut de senaste åren som också visar att de inte är tillräckliga som utbildning och som kanske till och med förstör möjligheterna för framtiden att fortsätta utbilda sej. Dessa elever har många gånger inte problem med inlärning , de har samma kapacitet att lära som vilket barn som helst , MEN med rätt stöd.
Jag anser att detta stöd bör finnas i den ordinarie verksamheten, ge samtliga pedagoger vidare utbildning när det gäller NPF så de kan bemöta ALLA elever.
Ja, flickan fick inte tillräckligt med stöd eller felaktigt stöd det sker hela tiden och det är fruktansvärt. Men att låta dessa elever gå i en skola som inte är jämförbar med den ordinarie skolan är inte lösningen på problemet.Heller inte det optimala för dessa elevers självkänsla att få passa in i samhället.


Lena!/mamma till en pojke som varit felaktigt placerad i tre år i liten grupp.

malene larssen sa...

Hej Lena.
Jag tror att du missuppfattade lite av det jag skrev. Flickan ville gå mer tid i den lilla gruppen på skolan, där fick hon lugn och ro och där kunde hon hämta ikapp det hon inte orkade eller hann i den stora gruppen som var stökig och för henne som har svårt med ljud var det skönt att få sitta i lite grupp eller för sig själv ibland. När det gäller pedagoger ute i skolorna som jobbar i resursgrupper så ser det väldigt olika ut, men de undervisar nog för det mesta i de ämnen de behärskar. Att man inte skulle få betyg för att man går i liten grupp förstår jag faktiskt inte var du fått det ifrån. Samma regler gäller i liten grupp och meningen är ju inte att man går där/är inskriven där. Man går i sin klass, men hämtar upp/får lugn och ro i den lilla gruppen i större eller mindre mängd av sin skoltid. Att man inte får betyg, då undrar jag om du tänker på särskolan, för alla andra skolor har ju rätt att sätta betyg.
Det ser ju så olika ut bland barn som växer upp, Lena. Din son hamnade fel - åt andra hållet, kanske man kan säga. Hoppas det fungerar för honom nu. Andra hamnar snett och slutar gå i skolan helt. Då är alternativa skolgångar så som specialgrupper, mobila team etc bra lösningar för vad är egentligen bäst för ett barn som inte går i skolan - att han/hon är inskriven i vanlig klass där han/hon aldrig är vilket resulterar i förstörd självkänsla, inga betyg, inga kamrater eller att man får en eller ett par pedagoger som stöttar och hjälper, kanske får man inte betyg i alla ämnen, men självkänslan växer för att man lyckas i de ämnen man läser.
Som jag ser det måste vi sträva efter att alla barn skall lyckas i livet och däri spelar skolan en stor roll. Tyvärr är det så idag att om du inte har någon diagnos (helst skall du ha ett par stycken) så är det svårare för dig att få stöd och hjälp eftersom varje pedagog inte kan vara expert på alla funktionsnedsättningar som finns.
Som sagt, hoppas det funkar för din son igen och tack för din långa och intressanta kommentar.
Malene

Anonym sa...

Lena, jag instämmer med dig. Min son har nu gått ett år i liten/särskild undervisningsgrupp. Han har inte fått resurs i storklass. Det är en skärpt liten kille och han behöver mer utmaningar vad gäller ämnena, inte mindre. Han behöver också den sociala träning som jag anser att han missar i den lilla undervisningsgruppen. Vi förlädrar vill att han ska få gå in i storklass mer, men de i lilla gruppen håller inte med. Jag anser att han litegrann blir inlåst i den lilla gruppen och att vissa av hans svårigheter förstärks där för alla barn som går där har olika svårigheter så dels krockar de, dels triggar de varandra och dels tar de efter varandra. Det som är bra är förstås att de vuxna anstränger sig för att möta honom på rätt sätt och att vuxentätheten är hög, men det väger inte upp det andra.

Anja Wikström

Roffes blogg sa...

Håller med! Och gärna BUP måste bli bättre på detta.
Sen tycker jag synsättet är så sorgligt att det är negativt med en diagnos. Det kan ju också vara positivt.

Kram!

Lena sa...

Hej Marlen!
Det jag menar är att det sker en generell anpassning av schemat i dessa särskilda undervisningsgrupper, därmed fråntas rätten till betyg i samtliga ämnen. Detta kan inte väga till fördel då skolans huvuduppgift är att undervisa och fokusera på skolarbetet.
Min son blev understimulerad, då undervisningen inte heller där anpassades efter varje enskild elev. Han tog efter negativa beteenden, vilka han inte innan hade. De har en grundplacering i ordinarie klassen men samarbetet med den upphörde helt ganska omgående.
Vi har som sagt erfarenhet av tre olika grupper med tre olika pedagoger, endast en pedagog i gruppen på högstadiet på sex elever med helt skilda behov och diagnoser. Även elever utan diagnos med andra sociala problem fanns där givetvis.
Jag anser att dessa grupper är en förlängning på de resursskolor som har funnits. Jag tror inte att det är lösningen för något av dessa barn.
Jag förstår att flickan behövde lugn och ro, det behöver min son med, men det måste finnas lösningar för det i vanliga skolan.
Det kan heller inte vara meningen att enbart fokusera på kärnämnena, de måste ha rätt att läsa samtliga ämnen och det vet jag med erfarenhet att det inte alltid tillgogses i dessa grupper. Lärare på högstadiet är ju ämneslärare, så även specialpedagoger. De kan omöjligt tillgodose samtliga ämnen. Det är heller inte som i särskolan där det oftast finns tillgång till fler pedagoger per elev, heller finns inte alltid samma struktur som där.
Vi kan inte frånta dessa barn rätten till utbildning, att inte få samma möjlighet till betyg.
Med den nya skollagen och de nya intagningsreglerna i gymnasiet kommer man inte att få inträde i gymnasiet om man inte har tolv godkända betyg. Det kommer inte att finnas något IV program som tidigare.Detta ställer ytterligare krav på skolan att verkligen ge dessa elever det stöd som de har rätt till.
Det är inte alltid så att självkänslan stärks av att gå i små grupper , som dessutom delas in i pojk- respektive flickgrupper.
Ambitionen från skolan kanske är att de ska arbeta med sin vanliga klass, men så ser det inte alltid ut. Detta medför också(iallafall för vår son) svårigheter med att byta miljö/ pedagoger/ klasskamrater. Att inte veta var man "hör hemma" är oerhört svårt att bearbeta. Det tenderade att inte vilja gå tillbaka i stora klassen alls för att känslan att inte vara som andra "vanliga" förstärktes.Han kände sej inte hemma i lilla gruppen heller.Han visste plötsligt inte vad som förväntades av honom och detta har tagit många år att bearbeta. Man vill ju anpassa sej till gruppen man tillhör, även om det inte alltid är rätt.
Jag anser fortfarande att det borde göras mindre klasser från början, sätta in fler pedagoger och resurshjälp i ordinarie klasserna. Tillgång till lugn och ro bör alla elever få.

Ett tips - gå in på skolverkets sida och läs rapporten och utvärderingen om särskilt stöd och särskilda undervisningsgrupper.

Hälsningar Lena!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...