onsdag 31 augusti 2011

Det är så lite som gör det ibland

Jag träffade en liten grupp människor igår. Jag pratade om svårigheter och lättheter vid npf-diagnoser, jag pratade om hur man kan möta och tänka kring människor som har svårigheter som inte syns, jag berättade om min familjs historia och om undersökningen jag gjort bland 300 föräldrar.

Bland de vuxna fanns en ung tjej. Hon var där med några familjemedlemmar.

- Hur går det sedan då, när man skall skaffa jobb och börja klara sig själv, frågade en nära anhörig till tjejen.

Vi pratade vidare.

Tjejen berättade att hon går på ett lärlingsprogram på gymnasiet. Hon gillar det hon utbildar sig till. Hon skulle kunna tänka sig att jobba som målare, det hon läser på gymnasiet. Det fungerar okej för henne, men det är en sak som gör att allt, som kunde varit bra, kraschar för henne. Hon har praktik varannan vecka. Den veckan förväntas eleverna hitta själva och ta sig själva till platsen där de skall måla. Där ungefär kraschar tjejens framtidsdrömmar.

- Du vet ju, säger hon och fortsätter, jag vågar inte åka själv in till Göteborg, har aldrig gjort det, jag blir orolig när jag skall göra saker som är nya för mig och jag har så svårt att orientera mig att det blir för svårt för mig.

Jag vet, allt för väl vad hon pratar om. Precis de bitarna är svåra för min dotter och för andra barn, ungdomar och vuxna med add.

Man har försökt allt för att det skall fungera. Från skolan säger man att om hon inte kan ta sig till platserna hon skall jobba så kan hon inte gå kvar och hon kommer ändå inte kunna jobba som målare om hon inte kan förflytta sig själv, så det är ingen idé att hon utbildar sig ändå.

Tänk att något som kunde varit så lätt, alltid blir så svårt när det gäller människor som har osynliga funktionsnedsättningar. Att ta hänsyn till hennes funktionsnedsättning och ta hand om hennes styrka och förmåga att måla snyggt, det har man inte kunskap om på hennes gymnasium.

Men som tjejen också säger;

- Du vet, i min klass har säkert hälften diagnoser.

Hälften har svårigheter - ändå har inte lärarna kunskapen kring det som är allra viktigast för att ungdomarna skall lyckas. Hur de skall tänka och vad ungdomarna behöver för hjälp för att lyckas. Och så säger vi sedan att barnen/ungdomarna inte vill lyckas - men det handlar inte om det.

Det handlar om att en del har svårare än andra för att lyckas - men alla vill lyckas!

Tjejens släkting sa "alla lärare borde lyssna på dig!"

Och jag är faktiskt benägen att hålla med henne...

Jag vill gärna höra vidare hur det går för den här tjejen. Det kändes som om hon och alla kring henne ville så väldigt gärna att det skulle fungera. De ansträngde sig - mycket, mycket mer än vad vanliga föräldrar till vanliga 17-åringar för det mesta behöver göra. Ändå var tjejen på väg ut ur skolan.

Är inte det bedrövligt, så vet inte jag!

2 kommentarer:

Anna A sa...

Hej vill bara säga att din bok är jag normal mamma är helt underbar. Har gått runt i skolan idag och läst och läst. till och med så intressant så jag snublade på en stol (hehe)

Många funderingar kommer upp.
när jag även läser din blogg. En fundering och undran är om din dotter har något mer funktionshinder? Dom tankarna på att hon kan ha något mer kommer upp i att jag träffat ungdomar i högstadie och mellanstadiet som har adhd men som har jätte mycket kompisar och lever ett "normalt liv med sina stöd anpasningar.

Att ha svårt att läsa av dom sociala reglerna och att ha kompisar låter i mina öron mer bitingat med autistiska drag.
Eller är det även ett av kriterirna för adha utan hyperaktivitet att man har svårt med sociala koder och kompisar?

Gjorde special arbete på gymmnasiet om autism.
Och läst om adhd.

Men add har jag inte kännt till i mer än något år. är 21 år.

Och din dotter verkar vara en sådan duktig tjej och det gör så ont i mig att läsa om hennes svårigheter.


ps. en av dom bästa människorna jag känner har adhd och har ett riktigt riktigt bra jobb och flickvän och bil och körkort.

Så det kan bli bra för din dotter med. Hon måste bara tränna lite extra.

malene larssen sa...

Hej Anna.
Vilken fin kommentar. Jag blir så glad när jag läser det du skriver. Människor med npf-svårigheter har olika svårigheter och olika lättheter. Några har inga sociala svårigheter, men väldigt många har det. Många fler barn med npf än barn utan har varit eller här mobbade, mobbar andra, har få eller inga kompisar, har få eller inga fritidsintressen o s v. Visst hänger svårigheter att interagera med andra mer och tydligare samman med människor som har med svårigheter i det område som vi dömt till autism, men som sagt det där kan se väldigt olika ut. Tack för din kommentar, som sagt. Jag blev väldigt glad och fortsätt vara den positiva och nyfikna människa, du verkar vara. Hoppas höra av dig igen.
Kram.
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...