Fortsätt till huvudinnehåll

Det är så lite som gör det ibland

Jag träffade en liten grupp människor igår. Jag pratade om svårigheter och lättheter vid npf-diagnoser, jag pratade om hur man kan möta och tänka kring människor som har svårigheter som inte syns, jag berättade om min familjs historia och om undersökningen jag gjort bland 300 föräldrar.

Bland de vuxna fanns en ung tjej. Hon var där med några familjemedlemmar.

- Hur går det sedan då, när man skall skaffa jobb och börja klara sig själv, frågade en nära anhörig till tjejen.

Vi pratade vidare.

Tjejen berättade att hon går på ett lärlingsprogram på gymnasiet. Hon gillar det hon utbildar sig till. Hon skulle kunna tänka sig att jobba som målare, det hon läser på gymnasiet. Det fungerar okej för henne, men det är en sak som gör att allt, som kunde varit bra, kraschar för henne. Hon har praktik varannan vecka. Den veckan förväntas eleverna hitta själva och ta sig själva till platsen där de skall måla. Där ungefär kraschar tjejens framtidsdrömmar.

- Du vet ju, säger hon och fortsätter, jag vågar inte åka själv in till Göteborg, har aldrig gjort det, jag blir orolig när jag skall göra saker som är nya för mig och jag har så svårt att orientera mig att det blir för svårt för mig.

Jag vet, allt för väl vad hon pratar om. Precis de bitarna är svåra för min dotter och för andra barn, ungdomar och vuxna med add.

Man har försökt allt för att det skall fungera. Från skolan säger man att om hon inte kan ta sig till platserna hon skall jobba så kan hon inte gå kvar och hon kommer ändå inte kunna jobba som målare om hon inte kan förflytta sig själv, så det är ingen idé att hon utbildar sig ändå.

Tänk att något som kunde varit så lätt, alltid blir så svårt när det gäller människor som har osynliga funktionsnedsättningar. Att ta hänsyn till hennes funktionsnedsättning och ta hand om hennes styrka och förmåga att måla snyggt, det har man inte kunskap om på hennes gymnasium.

Men som tjejen också säger;

- Du vet, i min klass har säkert hälften diagnoser.

Hälften har svårigheter - ändå har inte lärarna kunskapen kring det som är allra viktigast för att ungdomarna skall lyckas. Hur de skall tänka och vad ungdomarna behöver för hjälp för att lyckas. Och så säger vi sedan att barnen/ungdomarna inte vill lyckas - men det handlar inte om det.

Det handlar om att en del har svårare än andra för att lyckas - men alla vill lyckas!

Tjejens släkting sa "alla lärare borde lyssna på dig!"

Och jag är faktiskt benägen att hålla med henne...

Jag vill gärna höra vidare hur det går för den här tjejen. Det kändes som om hon och alla kring henne ville så väldigt gärna att det skulle fungera. De ansträngde sig - mycket, mycket mer än vad vanliga föräldrar till vanliga 17-åringar för det mesta behöver göra. Ändå var tjejen på väg ut ur skolan.

Är inte det bedrövligt, så vet inte jag!
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…