Jag gjorde väl kanske inte den största insatsen, men jag gjorde en väldigt bra sak (om jag får säga det själv) och det var att namna alla hyllor och lådor, precis som jag numera gör i dotterns och Lillagubbens rum. Jag har lärt mig det att namna saker inte bara hjälper min dotter, det hjälper alla att hålla reda på var saker skall ligga.
Ibland säger man att barn med npf tar för stor plats, att lärarnas resurser inte räcker till, det är nog delvis sant, men jag ser det lite från den andra sidan och tänker att om alla lärare först och främst fick kunskap om hur man undervisar barn med svårigheter så skulle man kunna applicera det till hela klassen - och hela klassen skulle få stor glädje av undervisningen som på många sätt underlättar för alla barn i klassen. Se det från andra hållet, så känns det mycket bättre, tycker. Hur tänker du?
2 kommentarer:
Hej Malene!
Bra gjort med alla lapparna. Något jag tänkt på i sommar är att vi i familjen verkligen kunnat släppa mycket av oro och frustration kring vår dotter. Nu börjar det dock närma sig skoldags och jag vet att många föräldrar med barn som inte vill gå i skolan börjar känna en viss oro ju närmre dagen kommer. Snart är det slut på vilan, snart är det inte bara "vanlig" vardag som det är för många barn utan det blir troligtvis xtra mycket vardag och problem i samband med skolstart.
Jag vet en pappa som oroar sig och inte sover då hans dotter med npf bestämt sig för att gå i vanlig klass. Hon tänker "vara normal", pappan vet att det inte kommer fungera, men hur gör man? När man inte kommer till tals, när barnet/ungdomen inte går att resonera med? Hur gör man? Vår dotter ska börja i "specialklass", vi vågar inte tro att det kommer fungera heller.
Förlåt om detta blev virrigt!
Kram
Det du beskriver att sommarlovet är ett andningshål, en oas stämmer för många familjer där något/några barn har en npf-diagnos, men sedan finns det de familjer som får det jobbigare under sommarlovet. För oss är det som du beskriver och det är ju så oerhört skönt att man kan hämta kraft och energi under en period av ett år. Hur man gör när ens barn är större och bestämmer mer själv, det är en bra och väldigt svår fråga. Kanske måste man låta dem försöka, men finnas som ett skyddsnät gör för trappetskonstnären när han/hon missar sin gunga. Det är svårt när barnen blir stora och skall ta eget ansvar. När man förväntar sig att de skall ta vettiga (eller i alla fall någotsånär vettiga beslut) för att de är myndiga, men barnen med npf mognar ju senare så tyvärr blir mycket fel där i åldern 15 - 25 år. Skyddsnät och att aldrig ge upp, tänker jag, fast jag egentligen inte kan säga något generellt. Hoppas det fungerar nu till hösten för er dotter. Hör gärna av dig och berätta hur det går. Kram Malene.
Skicka en kommentar