Om att dra nytta av erfarenheter kring npf
Jag och maken städade garaget hela dagen igår. Idag satt vi i kök till återvinningcentralen med alla saker som maken, med stor möda, lyckades släppa ifrån sig (han har lätt för att köpa saker, men svårt för att göra sig av med saker...). Egentligen ville jag åka ut med båten igen när solen äntligen skiner, men när makens "fönster" är öppet för städning av garaget, är det bara att bita ihop och hjälpa till.
Jag gjorde väl kanske inte den största insatsen, men jag gjorde en väldigt bra sak (om jag får säga det själv) och det var att namna alla hyllor och lådor, precis som jag numera gör i dotterns och Lillagubbens rum. Jag har lärt mig det att namna saker inte bara hjälper min dotter, det hjälper alla att hålla reda på var saker skall ligga.
Ibland säger man att barn med npf tar för stor plats, att lärarnas resurser inte räcker till, det är nog delvis sant, men jag ser det lite från den andra sidan och tänker att om alla lärare först och främst fick kunskap om hur man undervisar barn med svårigheter så skulle man kunna applicera det till hela klassen - och hela klassen skulle få stor glädje av undervisningen som på många sätt underlättar för alla barn i klassen. Se det från andra hållet, så känns det mycket bättre, tycker. Hur tänker du?
Jag lappade och maken slängde. "Båt" och "bil" är två kategorier som vi numera har i garaget. Maken la undan saker som vi tänker ge bort eller sälja. Kanske gick jag till överdrift i mitt "lappande", det tyckte i alla fall maken för han tyckte det var onödigt att ha lapp för "innebandy" och "fendrar" och kanske var det de också, fast roligt var det....
Jag gjorde väl kanske inte den största insatsen, men jag gjorde en väldigt bra sak (om jag får säga det själv) och det var att namna alla hyllor och lådor, precis som jag numera gör i dotterns och Lillagubbens rum. Jag har lärt mig det att namna saker inte bara hjälper min dotter, det hjälper alla att hålla reda på var saker skall ligga.
Ibland säger man att barn med npf tar för stor plats, att lärarnas resurser inte räcker till, det är nog delvis sant, men jag ser det lite från den andra sidan och tänker att om alla lärare först och främst fick kunskap om hur man undervisar barn med svårigheter så skulle man kunna applicera det till hela klassen - och hela klassen skulle få stor glädje av undervisningen som på många sätt underlättar för alla barn i klassen. Se det från andra hållet, så känns det mycket bättre, tycker. Hur tänker du?
Kommentarer
Bra gjort med alla lapparna. Något jag tänkt på i sommar är att vi i familjen verkligen kunnat släppa mycket av oro och frustration kring vår dotter. Nu börjar det dock närma sig skoldags och jag vet att många föräldrar med barn som inte vill gå i skolan börjar känna en viss oro ju närmre dagen kommer. Snart är det slut på vilan, snart är det inte bara "vanlig" vardag som det är för många barn utan det blir troligtvis xtra mycket vardag och problem i samband med skolstart.
Jag vet en pappa som oroar sig och inte sover då hans dotter med npf bestämt sig för att gå i vanlig klass. Hon tänker "vara normal", pappan vet att det inte kommer fungera, men hur gör man? När man inte kommer till tals, när barnet/ungdomen inte går att resonera med? Hur gör man? Vår dotter ska börja i "specialklass", vi vågar inte tro att det kommer fungera heller.
Förlåt om detta blev virrigt!
Kram