En man kommer fram till mig bäst Molly hittat en bra grästuva att kissa på.
- Bra ordning du har på hunden, så där skall det se ut, man märker att du har tränat den bra, säger han och ler mot mig.
- Jo, visst har vi tränat henne mycket, men hon har också så lätt för sig. Hennes dotter har inte alls lika lätt för sig, hon kan göra rätt tokiga saker, svarar jag med ett lika stort leende.
Mannen gillar inte riktigt svaret, det ser jag på honom. Han fortsätter snabbt samtalet. Förflyttar oss till hans familjs hund. Den är som vår hund säger han. Lätt att ha bland folk, kommer när man ropar, väluppfostrad.
Tänker på alla föräldrar till barn som inte "uppträder korrekt", som inte lyckas lika bra i att lyssna. Våra npf-barn. Det är så lätt att man dömer. Att man tänker att föräldrarna inte har gjort sitt bästa. Att barnen inte gör sitt bästa. Att "man får det barn man förtjänar", att "barnet blir det den förtjänar".
Men så är det ju inte.
Herregud vad Mollys dotter Pocka vill vara lika duktig som sin mamma (Molly har varit en superhund som alltid gör rätt, sedan hon föddes...). Pocka har inte lika lätt för sig när det gäller de där bitarna som vi mäter när vi tittar på en varelses uppfostran och vilja till att vara bra.
Tänker speciellt på en mycket god vän till mig som upplever det där just nu. Att ha gjort sitt bästa. Att ha ett barn som försöker göra bra, men som inte lyckas med det och därför blir det tokigt.
Alla barn (och hundar) vill göra bra, men för en del är det svårare att lyckas.
Ha det i minnet innan du dömer någon som inte gör "bra". Alla vill, men det är svårare för vissa.
2 kommentarer:
Mycket förståndigt sagt....det gäller som sagt både barn med eller utan diagnoser, vuxna och som du skriver även hundar, alla vill i grunden göra bra saker, men en del når aldrig riktigt ända fram. Men inte är väl det ett misslyckande, när man vill göra bra och gör det bästa man kan?
Kram Annelie
Hej Annelie.
Det borde vara tillräckligt bra om man gör sitt bästa, även för barn med funktionsnedsättningar. Sett ur andras perspektiv är det ju inte det, eftersom man inte kan mäta sig med merparten barn som inte har funktionsnedsättning och det är ju det som är så orättvist att man inte får lika många "dunkar i ryggen" eller "åh, vad duktig du var nu" som andra som inte har svårigheter - fast man kämpar precis lika mycket.
Kram
Malene
Skicka en kommentar