Fortsätt till huvudinnehåll

Om "god uppfostran"

Jag rastade Molly efter lunchen. Molly är en lugn, enkel hund som har lätt för sig. Som har lätt för att bli omtyckt, som har lätt för att lyssna och som har lätt för att "göra rätt". Vår andra hund, Pocka, Mollys dotter, har inte lika lätt för sig. Ibland har hon nog snarare svårt för sig - att lyckas i andras ögon. Pocka är inte med för hon är hemma och håller lillmatte sällskap eftersom hon inte kom iväg till skolan i morse.

En man kommer fram till mig bäst Molly hittat en bra grästuva att kissa på.

- Bra ordning du har på hunden, så där skall det se ut, man märker att du har tränat den bra, säger han och ler mot mig.

- Jo, visst har vi tränat henne mycket, men hon har också så lätt för sig. Hennes dotter har inte alls lika lätt för sig, hon kan göra rätt tokiga saker, svarar jag med ett lika stort leende.

Mannen gillar inte riktigt svaret, det ser jag på honom. Han fortsätter snabbt samtalet. Förflyttar oss till hans familjs hund. Den är som vår hund säger han. Lätt att ha bland folk, kommer när man ropar, väluppfostrad.



Tänker på alla föräldrar till barn som inte "uppträder korrekt", som inte lyckas lika bra i att lyssna. Våra npf-barn. Det är så lätt att man dömer. Att man tänker att föräldrarna inte har gjort sitt bästa. Att barnen inte gör sitt bästa. Att "man får det barn man förtjänar", att "barnet blir det den förtjänar".

Men så är det ju inte.

Herregud vad Mollys dotter Pocka vill vara lika duktig som sin mamma (Molly har varit en superhund som alltid gör rätt, sedan hon föddes...). Pocka har inte lika lätt för sig när det gäller de där bitarna som vi mäter när vi tittar på en varelses uppfostran och vilja till att vara bra.

Tänker speciellt på en mycket god vän till mig som upplever det där just nu. Att ha gjort sitt bästa. Att ha ett barn som försöker göra bra, men som inte lyckas med det och därför blir det tokigt.

Alla barn (och hundar) vill göra bra, men för en del är det svårare att lyckas.

Ha det i minnet innan du dömer någon som inte gör "bra". Alla vill, men det är svårare för vissa.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…