Fortsätt till huvudinnehåll

Om läsinlärningens svåra konst

På väg hem efter en härlig dag med min vän Katarina på Gunnebo slott först och sedan på yoga satte jag mig i bilen och lyssnade på P1 och programmet som handlar om skolan (skolakuten är det så det heter?). Jag lyssnar så ofta jag hinner på programmet, tycker det ofta är intressant och duktiga programledare har det också begåvats med.

Igår kväll pratade man om läsinlärning. Man intervjuade forskare och man följde med på en förskola där man jobbade mycket med läsinlärning. I Spanien börjar barn att träna på att läsa vid tre års ålder, i England vid fem (tror jag att man sa) och i vårt grannland Norge har man inte förskoleklass längre. Sexåringar börjar i första klass där. Forskare menade att man kanske kunde börja tidigare även här, att barn som inte lär sig läsa så lätt måste få extra stöd, att man inte kan "vänta in dem".
Barn läs- och skrivutveckling är spännande och härlig, tycker jag. 

Jag tänker, som alltid, när vi pratar barn och deras utveckling - att det ser så olika ut och att vi inte kan stirra oss blinda på det ena eller det andra sättet. Några barn lär sig läsa vid tre andra läser med svårighet när de går i trean och så vidare.

Min stackars dotter har fått genomlida ett och annat eftersom jag ju är svensklärare i botten...

När hon var tre gjorde jag en "egen bok" till henne. Jag hade läst om barns läsutveckling och läst om att barn kan lära sig avkoda hela ord istället för bokstav för bokstav, att de kan lära sig läsa så. I boken fanns bilder på mig, på mina föräldrar, på hennes pappa, på hundar vi kände och på mina syskon. Framför bilden på mig fanns en sida där det stod "MAMMA". Jag hade en väninna vars dotter lärde sig läsa i princip utan hjälp, när hon var fem år. Min dotter var tre och jag tänkte att "med lite hjälp av mig så knäcker nog min dotter läskoden innan fem..." Dottern tyckte mycket om sin egen "bok", ville gärna "läsa", men hon lärde sig aldrig att känna igen orden till bilderna. I ungefär samma veva köpte jag stora bokstäver gjorda av något skumgummiliknande material som man kunde bygga till hus där man kunde sitta eller göra en stor matta av. Vi byggde ord, jag läste böcker, ramsor, sagor. Min dotter älskade att lyssna, men hon förstod inte vad HON skulle ha bokstäverna till eller vad de betydde. Jag köpte ord- och magnetbokstäver att ha på kylskåpet. Vi satt och flyttade de där bokstäverna. Jag blev lite frustrerad, får jag nog erkänna. Min dotters kompis hade ju lärt sig läsa vid FEM års ålder, UTAN hjälp i princip (enligt hennes mamma) varför kunde inte min dotter lära sig? Hon började sexårsverksamhet. Då hade ju jag börjat förstå att hon hade det svårare med saker som rör skolan, än många andra barn så jag blev inte förvånad när inte hon lärde sig att läsa några ord eller skriva ett par ord i skrivboken, som många av de andra flickorna redan kunde, men lite frustrerad kände jag mig.
Många barn är som de här rosa blommorna (någon som vet vad de heter?) de blommar nästan av sig själv och vid ungefär samma ålder. 

Nu skall min dotter börja i nian om ett par veckor, hon har kunnat läsa i många år, men det har inte varit lätt.

Barn är olika. Det är så viktigt att vi har med oss det när vi möter barn. Att inte ha samma krav på alla barn, är viktigt. Att stötta alla barn, att hjälpa dem där de är, att locka och pocka, att hitta sätt att hjälpa dem utvecklas, men att tro att utgå ifrån att alla barns "läsfönster" är öppet vid tre års ålder, vid fyra, eller fem, eller sju gör att så många misslyckas. Att vara beredd, att locka och pocka när fönstret öppnas, att hjälpa barnet att öppna sitt läsfönster, det skall vi göra, men inte ha bestämda åldrar för när ett barn skall börja läsa. Det blir så många misslyckade barn kvar då.

En del barn är som kronärtkockor, svåra att få att blomma, men oj så fina när de lyckas!

4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…