tisdag 9 augusti 2011

Om läsinlärningens svåra konst

På väg hem efter en härlig dag med min vän Katarina på Gunnebo slott först och sedan på yoga satte jag mig i bilen och lyssnade på P1 och programmet som handlar om skolan (skolakuten är det så det heter?). Jag lyssnar så ofta jag hinner på programmet, tycker det ofta är intressant och duktiga programledare har det också begåvats med.

Igår kväll pratade man om läsinlärning. Man intervjuade forskare och man följde med på en förskola där man jobbade mycket med läsinlärning. I Spanien börjar barn att träna på att läsa vid tre års ålder, i England vid fem (tror jag att man sa) och i vårt grannland Norge har man inte förskoleklass längre. Sexåringar börjar i första klass där. Forskare menade att man kanske kunde börja tidigare även här, att barn som inte lär sig läsa så lätt måste få extra stöd, att man inte kan "vänta in dem".
Barn läs- och skrivutveckling är spännande och härlig, tycker jag. 

Jag tänker, som alltid, när vi pratar barn och deras utveckling - att det ser så olika ut och att vi inte kan stirra oss blinda på det ena eller det andra sättet. Några barn lär sig läsa vid tre andra läser med svårighet när de går i trean och så vidare.

Min stackars dotter har fått genomlida ett och annat eftersom jag ju är svensklärare i botten...

När hon var tre gjorde jag en "egen bok" till henne. Jag hade läst om barns läsutveckling och läst om att barn kan lära sig avkoda hela ord istället för bokstav för bokstav, att de kan lära sig läsa så. I boken fanns bilder på mig, på mina föräldrar, på hennes pappa, på hundar vi kände och på mina syskon. Framför bilden på mig fanns en sida där det stod "MAMMA". Jag hade en väninna vars dotter lärde sig läsa i princip utan hjälp, när hon var fem år. Min dotter var tre och jag tänkte att "med lite hjälp av mig så knäcker nog min dotter läskoden innan fem..." Dottern tyckte mycket om sin egen "bok", ville gärna "läsa", men hon lärde sig aldrig att känna igen orden till bilderna. I ungefär samma veva köpte jag stora bokstäver gjorda av något skumgummiliknande material som man kunde bygga till hus där man kunde sitta eller göra en stor matta av. Vi byggde ord, jag läste böcker, ramsor, sagor. Min dotter älskade att lyssna, men hon förstod inte vad HON skulle ha bokstäverna till eller vad de betydde. Jag köpte ord- och magnetbokstäver att ha på kylskåpet. Vi satt och flyttade de där bokstäverna. Jag blev lite frustrerad, får jag nog erkänna. Min dotters kompis hade ju lärt sig läsa vid FEM års ålder, UTAN hjälp i princip (enligt hennes mamma) varför kunde inte min dotter lära sig? Hon började sexårsverksamhet. Då hade ju jag börjat förstå att hon hade det svårare med saker som rör skolan, än många andra barn så jag blev inte förvånad när inte hon lärde sig att läsa några ord eller skriva ett par ord i skrivboken, som många av de andra flickorna redan kunde, men lite frustrerad kände jag mig.
Många barn är som de här rosa blommorna (någon som vet vad de heter?) de blommar nästan av sig själv och vid ungefär samma ålder. 

Nu skall min dotter börja i nian om ett par veckor, hon har kunnat läsa i många år, men det har inte varit lätt.

Barn är olika. Det är så viktigt att vi har med oss det när vi möter barn. Att inte ha samma krav på alla barn, är viktigt. Att stötta alla barn, att hjälpa dem där de är, att locka och pocka, att hitta sätt att hjälpa dem utvecklas, men att tro att utgå ifrån att alla barns "läsfönster" är öppet vid tre års ålder, vid fyra, eller fem, eller sju gör att så många misslyckas. Att vara beredd, att locka och pocka när fönstret öppnas, att hjälpa barnet att öppna sitt läsfönster, det skall vi göra, men inte ha bestämda åldrar för när ett barn skall börja läsa. Det blir så många misslyckade barn kvar då.

En del barn är som kronärtkockor, svåra att få att blomma, men oj så fina när de lyckas!

4 kommentarer:

Hege F. sa...

Så pussig at dette dukka opp akkurat i dag. Har min siste feriedag i dag, og hadde derfor tid til å høyre på Ekko på NRK. Temaet var omtrent det same. Men der du fokuserer på tidspunkt for vindu, fokuserte NRK på innlæringsmetode. Presis som ikkje alle er mottakelege på same tidspunkt, er heller ikkje alle mottakelege for same metode. Programmet tok utgangspunkt i eit intervju med ein ressurssterk mann som forst etter 40 lærte skikkeleg å lese. Han har i dag etablert ein privatskule basert på alternative innlæringsmetodar.

Dette er ikkje kontroversielle metodar, for han hentar dei frå statlege kompetansesenter. Men av forskjellige grunnar blir desse metodane ikkje tatt i bruk i tilstrekkeleg utstrekning. Kvifor fekk eg ikkje heilt med meg, men kan tenke meg at det handlar om mangel på kompetent personale, mangel på ressursar til gjennomføring, og i enkelte tilfelle mangel på vilje.

Hege F. sa...

Sjølv om eg ikkje er norsklærar, så har eg pedagogikk, og har dessutan alltid vore glad i språk og (barne-)litteratur. Så om eg ikkje klarte å få lagd ei slik skreddarsydd bok som du lagde, så kjøpte vi magnetbokstavar, flannellograf-bokstavar, mange MANGE barnebøker med klar og tydeleg tekst, og stor tavle. Vi forsøkte å stimulere leselyst og skrivelyst. -Og oppdaga at han ikkje syntest mottakeleg, i alle fall ikkje med dei metodar vi brukte. Derimot var han veldig mottakeleg for historier. Så vi la i staden vekt på å lese høgt, og formidle historier og fakta. Vi håpte at han på sikt skulle ønskje seg å lese seg fram til dette sjølv.

Mange år seinare, har vår son diagnosen dysleksi. Han har fått ganske myke støtte på dette, og har gjort store hopp framover. Særleg har lesehastigheit gått opp. Med skriving synest vi han har fått mindre stimuli på skulen. Visst har han PC på skulen, men han har ikkje fått aktiv tastaturtrening, og han blir sjeldan utfordra til å skrive meir enn korte setningar. Framleis er det vanskeleg å lese teksten på TV-program og filmar. Og neste år skal han over i ungdomsskule (høgstadiet). Han er full av historier som han gjerne skulle formidle, men gir fort opp, når han skal forsøke å skrive det ned sjølv.

Eg tenker det er viktig å vere på plass når vinduet opnar seg (som du skriv), og gi støtte - og individuelt tilpasse metode - når vindauget opnar seg. Men samtidig er det ikkje heller alltid rett å vente. I vårt tilfelle tok det fire år å få støtte. Litt fordi det alltid tar tid å få hjelp. Litt også fordi ein tenkte det kunne vere snakk om modenheit. -At han ville vekse det av seg. Og det skjedde ikkje. Læringa skaut først fart då dei skifta metode, og då låg han alt langt bak dei andre. Dette er det vanskeleg å hente inn att, særleg for ein som alt slit med motivasjon og konsentrasjon. Derfor tenker eg at det og er viktig å kjenne til tidlege teikn på dysleksi, slik rett hjelp er på plass når vindauget opnar seg på gløtt!

http://norsklogopedlag.no/uploads/docs/03-10_Kognitiv%20mark%C3%B8r_artikkel.pdf

malene larssen sa...

Tack för dina kompletterande kommentarer till mitt inlägg, Hege. Inte behöver man vara pedagog för att hitta metoder för läsk lär ring, precis som du skriver. Det låter väldigt intressant det du beskriver om programmet du lyssnade på. Tyvärr är det ju så att vi människor ofta håller oss till ett sätt, ett sätt att lära ut, som det Ale städande, men vi är ju så olika att det måste få finnas, precis som du beskriver massor av sätt att lära sig saker på, att umgås på, att jobba på etc. Tack för detta, det gjorde mitt inlägg intressantare, tycker jag.

Martina sa...

Du är lika klok som vanligt :)
Det dröjde innan min dotter lärde sig läsa men det stressade mig inte, det var bara ett av "alla problem" som fanns innan jag misstänkte ADD. Däremot är jag väldigt ledsen att hon inte vill läsa, att hon inte hittat lusten som de flesta säger men jag tror snarare att det handlar om hennes brist på uppmärksamhet. Hon läser några sidor, sen lägger hon undan boken, tar en ny läser några sidor och så fortsätter det.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...