Fortsätt till huvudinnehåll

Om migrän, vänner och npf

Om det är något i mitt liv som jag skulle vilja ta bort (förutom alla svårigheter min dotter behöver stångas mot varje dag) så är det min migrän. Idag har jag migrän. Jag har haft det sedan jag var nio år ungefär och jag får migrän någon/några gånger i månaden. Numera finns det så fina migränmediciner att det är sällan jag blir så dålig som jag blivit den här gången.

Jag har vänner som tycker att migränmedicin måste vara onödigt och att det skadar kroppen, att jag borde använda mig av avslappning, akupunktur, naturpreparat, andning, mindfulness, ändra matvanor. Been there, done that - funkar inte, på mig! Jag hade en kompis som var väldigt tydlig om vad hon tyckte om migränmedicin (inte bra!) innan hon själv drabbades av det en dag. Hon ringde till mig på jobbet, undrade om hon kunde komma förbi och om jag möjligtvis hade migränmedicin som hon kunde få låna. Hon pratade inte om migränmedicinernas skadeverkan efter det, eftersom hon ju själv varit med om hur befriande det var att slippa ha vrålont i huvudet.

Jag läser på Facebook att kloka Lotta Abrahamsson håller på att skriva en bok om vänner och Aspergers syndrom. Härligt tänker jag. En sådan bok behövs. Hur gör man för att få en vän? Vad är en vän? Vad pratar man med en vän om? Det finns massor med frågor som behöver få ett svar för människor som har svårt med sociala kontakter, men jag tänker också att halva den boken skulle vända sig till människor som inte har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos där man har svårt med sociala kontakter. För egentligen är det ju människorna med npf som har svårt med sociala kontakter som borde få hjälp av människor som har lätt med sociala kontakter - att få vänner. Människor utan svårigheter borde få svar på frågor som; hur tänker min vän med as/adhd/add/autism, hur kan jag hjälpa den att våga vara med, hur stöttar jag den, hur tar jag kontakt? Vi behöver lära människor utan npf att acceptera och förstå människor med npf och att se tillgångarna som de har. Om till exempel min dotters klasskamrater fick mer insyn och mer förståelse för hur tufft det är att komma till skolan och nästan ingen säger hej eller hur jobbigt det är att alltid bli bortvald - tänk om man kunde få dem och andra människor utan  npf att förstå, att ta de andra perspektivet, då skulle det bli mycket lättare för alla att få vänner, då skulle inte npf-människor behöva en manual för att passa in på samma sätt.

Men så kommer jag tillbaka till min migrän och min vän. Kanske är det så att det är näst intill omöjligt för oss människor att förstå saker vi inte varit med om. Då är det kanske onödigt att skriva en halv bok till barn, ungdomar, vuxna som inte har npf för att de skall ha lättare att hjälpa människor med npf att få vänner. Kanske bättre att hela boken vänder sig till människor med Aspergers och liknande.

Men jag tycker att tanken är fin i alla fall...
Hur tänker du?
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…