Om migrän, vänner och npf

Om det är något i mitt liv som jag skulle vilja ta bort (förutom alla svårigheter min dotter behöver stångas mot varje dag) så är det min migrän. Idag har jag migrän. Jag har haft det sedan jag var nio år ungefär och jag får migrän någon/några gånger i månaden. Numera finns det så fina migränmediciner att det är sällan jag blir så dålig som jag blivit den här gången.

Jag har vänner som tycker att migränmedicin måste vara onödigt och att det skadar kroppen, att jag borde använda mig av avslappning, akupunktur, naturpreparat, andning, mindfulness, ändra matvanor. Been there, done that - funkar inte, på mig! Jag hade en kompis som var väldigt tydlig om vad hon tyckte om migränmedicin (inte bra!) innan hon själv drabbades av det en dag. Hon ringde till mig på jobbet, undrade om hon kunde komma förbi och om jag möjligtvis hade migränmedicin som hon kunde få låna. Hon pratade inte om migränmedicinernas skadeverkan efter det, eftersom hon ju själv varit med om hur befriande det var att slippa ha vrålont i huvudet.

Jag läser på Facebook att kloka Lotta Abrahamsson håller på att skriva en bok om vänner och Aspergers syndrom. Härligt tänker jag. En sådan bok behövs. Hur gör man för att få en vän? Vad är en vän? Vad pratar man med en vän om? Det finns massor med frågor som behöver få ett svar för människor som har svårt med sociala kontakter, men jag tänker också att halva den boken skulle vända sig till människor som inte har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos där man har svårt med sociala kontakter. För egentligen är det ju människorna med npf som har svårt med sociala kontakter som borde få hjälp av människor som har lätt med sociala kontakter - att få vänner. Människor utan svårigheter borde få svar på frågor som; hur tänker min vän med as/adhd/add/autism, hur kan jag hjälpa den att våga vara med, hur stöttar jag den, hur tar jag kontakt? Vi behöver lära människor utan npf att acceptera och förstå människor med npf och att se tillgångarna som de har. Om till exempel min dotters klasskamrater fick mer insyn och mer förståelse för hur tufft det är att komma till skolan och nästan ingen säger hej eller hur jobbigt det är att alltid bli bortvald - tänk om man kunde få dem och andra människor utan  npf att förstå, att ta de andra perspektivet, då skulle det bli mycket lättare för alla att få vänner, då skulle inte npf-människor behöva en manual för att passa in på samma sätt.

Men så kommer jag tillbaka till min migrän och min vän. Kanske är det så att det är näst intill omöjligt för oss människor att förstå saker vi inte varit med om. Då är det kanske onödigt att skriva en halv bok till barn, ungdomar, vuxna som inte har npf för att de skall ha lättare att hjälpa människor med npf att få vänner. Kanske bättre att hela boken vänder sig till människor med Aspergers och liknande.

Men jag tycker att tanken är fin i alla fall...
Hur tänker du?