fredag 2 september 2011

Det kom ett mejl från en tjej med ADD

Jag blev kontaktad av en tjej häromdagen. Jag frågade om hon ville berätta om hur hon har det och har haft det till dig som läser min blogg. Här är hennes berättelse, väl värd att läsa. Och du som läser, jag tror att tjejen verkligen skulle uppskatta om du skrev något tillbaka i kommentarsdelen... Här är texten, oredigerad från en stark tjej som kämpar.


          JAG ÄR PRECIS SOM DU , FAST PÅ MITT SÄTT!

 Jag är  ser ut som vilken tjej som helst och jag är som vilken tjej som helst! Jag går mitt andra år
   på gymnasiet. Mina stora intressen är teater,kläder,träna och jag har drömmar . Min allra värsta tid var min grundskoletid.
 skulle inte gå tillbaka dit för alla pengar i världen! 1- 3 klass var jag en av grabbarna , jag älskade sporta,cyklade jämnt och jag var en jäkel på handboll! Sen vart jag den där tjejen som satt på sidan  av eller ljög för mamma att jag hade ont i magen eller nått liknade för att slippa gå till skolan. Jag ville ju så hemskt gärna vara med,Men jag fick för mig att jag passade inte in. Jag satt där i ett hörn ofta och drömde mig bort oftast att jag var en skådespelare,vacker,älskad osv, Men jag drömde mycket om att  bli en av dom coola tjejerna, Jag ville ju så gärna vara en av dom! I 5;an fick jag diagnosen Dyslexi, Jag fick träffa massa härliga människor genom det,Men deras problem hade jag inga så stora problem med? Varför hjälper inte deras hjälpmedel mig? Är jag så dum i huvudet?, I  9;an  blev jag den här tjejen som sa ja till allt och alla .

 Jag var med dom som kunde vara med mig i skolan,Men om jag frågade skulle vi göra nått utanför skolan, Fick jag aldrig ett NEJ men inte heller JA utan fick mera svaret ” ah men jag kan höra av mig senare” men det gjorde dom aldrig. Ett av mina ärr i själen var det var en tjej som jag frågade om jag kunde få vara med henne på marknaden. Hon sa ”Ja, Men jag hör av mig när jag är på stan” det gick en timme , två timmar sen tröttna jag på att vänta så jag åkte ner på stan så kunde jag vänta där. Då ser jag den där tjejen på gatan hon ser mig och jag ser henne. Hon kolla bort och låtsades inte se mig. Jag sprang hem och grät som aldrig förr. Ända sen den dagen undrar jag och frågar mig ännu idag  VAR DET INTE LÄTTARE ATT BARA SÄGA NEJ?

Jag gick ur 9;an med ett leende på  läpparna. Skulle börja första ring, Min nya chans,chans att få massa kompisar en chans att BLI  POPULÄR!
Men okej hur  är en populär tjej då ? JO! Snygg,Elak,Bitchig. ALLT jag inte är ska jag bli.
Jag fick sällan beröm för saker jag gjorde och det var väl  klart om man bara gjorde misslyckanden på gång ,på gång,på gång så känner man sig väldigt misslyckande hela jag. Jag blev klassen  rebell jag var på lärarnas kontor och stor bråka med många av mina klass kamrater. Jag var så desperat efter bekräftelse så jag kunde till och med offra allt. Jag bråka med hela min familj ,kunde inte ens bo hemma. I  min linje ingår dans, va kul tänker många, EN MARDRÖM FÖR MIG! Jag fick mycket skäll för  att  jag ganska ofta stannande upp och kolla mig i spegeln, ni vet fixa till tröjan fixa till håret. Låter det fjortis ? Kanske men det var mitt sätt  att kunna hantera alla steg som kom på samma gång! Jag behövde känna att jag kände igen nånting. Jag skolka från dansen, jag vägrade sätta min fot där.

Efter mycket skrik och bråk. Pratade min mamma med BUP , Jag skulle kryssa i nått papper  och  29/30 kryssade jag i. Vi åkte till BUP , Vi gick in i  på läkarens kontor och han var  tyst ett bra tag. Och  sen sa han  det verkar som att du har  ADHD utan det hyperaktiva  så ADD. Jag hade tränat på att hålla min känslor inom mig 6 år. Jag klarade mig hela  vägen hem,Sen bröt jag ihop på sängen jag grät oavbrutet i flera timmar. Nu kommer mina  kompisar lämna mig dom kommer inte vilja vara med mig. Dom ända jag  visste med ADHD var mobbade. Jag kände mig mobbad så dom på grundskolan  hade rätt?Hur  säger man till folk ”Men du förresten jag har ADD ,Du vet ADHD utan hyperaktiva,Som dom där mobbade har” Fanns det på till och  med på papper  att jag var mobbad?
Vist låter det löjligt? Men det här var min tankar och rädslor.


 Jag grät  flera , flera ,flera nätter i rad efter jag fick veta. Jag fick höra av människor i min omgivning ” Var glad för att du inte har cancer”. Klart jag är glad för det, Men det var inte det jag  behövde höra just då.
Jag behövde nån som så sa från sitt hjärta ”jag förstår , Jag förstår precis”.
Min special lärare skulle ta ledigt för personliga skäl. Men jag  fick en tillfällig lärare , Jag har svårt för förändringar. Men efter nån vecka så lita jag så mycket på henne  så allt flög ur mig. Jag berättade inte  för henne  för att jag tvingade ,utan för att jag ville. Hon titta på och sa ” jag förstår precis va du menar”.Vi pratade  nästan hela matte timmarna. Men vi fick alltid  nånting gjort, att prata med henne  gav mig kraft  att plugga hemma. Jag behövde dom där pratstunderna med henne.
Hon stod väldigt mycket på min sida. Kämpade för mig fast jag inte bad henne och det bästa av allt  HON TRODDE PÅ MIG, Jag behövde bara vara mig själv och hon bara fanns där. Hon glömmer jag aldrig och  kommer inte ta bort kontakten med henne.

Genom min ADD har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv, Jag vet idag vilka som är mina vänner.


Jag ser mig inte som ett ADD barn eller ett dyslexibarn utan jag är Jag  och jag måste göra på mitt sätt och det är varken bättre eller sämre  en nån annans!


Jag hoppas att ni kände att denna text gav er nånting,Det finns så mycket jag vill berätta, Men min text är nog redan förlång! Glöm inte att ni är fantastiska PRECIS SOM DU  ÄR!

Lev väl och ta ingen skit!

12 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Din berättelse var bra skriven och väldigt intressant. Jag hade gärna läst mer om dig så din text var verkligen inte för lång. Önskar dig lycka till i framtiden!
Kram
MizzLiz

Ulrika sa...

Hej! Tack för din berättelse. Jag har en tjej som är 10 år och har börjat i 4:an. Hon har ADD och en språkstörning. Förra veckan fick hon reda på att hon har dyslexi också. Hon kallar sig själv för en loser. Jag känner igen så mycket i det du skriver. Hon dagdrömmer också hela tiden om att vara berömd och ha fina kläder. Hon är hela tiden lite utanför men kämpar för att få vara med och bli sedd. Oftast funkar det inte vilket gör henne jätteledsen. Hon behöver bli bekräftad hela tiden men ingen i klassen förstår det eller orkar med det. Fortsätt och skriv. Det hjälper mig att förstå och kunna stötta min egen tjej. Fortsätt och skriv så fortsätter vi att läsa. Kram!

Marianne sa...

Vad bra du är på att beskriva din verklighet. Du ska veta att du inte är ensam, jag känner igen mig så väl i din berättelse, och jag är helt säker på att många fler än jag gör det. Det är så svårt och jobbigt när man hela tiden blir bortvald av kompisar, och när man bara får vara med för att de inte hade någon annan att leka med just då. Jag hoppas ändå att du vågar ta för dig och hitta just det som du är bra på. För du har jättemånga kvaliteter som inte alla har, det är jag övertygad om. En jättestor kram till dig.

Anette sa...

Tack för att du berättat så öppet och ärligt om ditt liv.
Ju fler som vågar, desto mer förståelse och kunskap, och förhoppningsvis att vi så småningom kan acceptera varandra precis som vi är.

Stor kram till dig!

Cecilia sa...

Vet du, jag känner precis igen mig i din berättelse. Hur det var för mig som tonåring. Jag får ont i magen fortfarande när jag tänker på det...hur jobbigt det tex var att gå i korridorerna, jag ville alltid bara springa o gömma mig. Det där med att alltid ha en känsla av utanförskap och att inte ha någon vän som verkligen brydde sig om mig. Jag är nu 41 år. Fick diagnos ADD för ett år sedan. Min 13 åriga son genomgår just nu utredning för ev ADD...jag vill inte att han ska ha det lika som jag hade det. Kanske är det lättare när man är kille? Han har vänner.
KRAM till dig du fina tjej!

Anonym sa...

Oj, vilken berättelse ur ditt liv! Jag blev verkligen erörd av det du skrev, först grät jag för du hade det så jäkligt, men sen blev jag så glad att du hittade rätt person att prata med och att du mår bättre nu, förstår dig själv och att du är du oavsett allt annat. Och framförallt att du är värdefull!
Starkt gjort att våga berätta, och superbra för jag tror att andra barn i samma sits som du varit i behöver höra att det faktiskt finns vuxna att lita på, att det kan hjälpa att prata och att det finns hopp om att det blir bättre. Precis som det gjorde för dig :)
Kram //Lena Eff

Superkex sa...

Jag känner igen mycket av det du skriver i min tioåring. Jag har funderat så länge på vad det är som inte stämmer men nu tror jag att jag vet. Tack för att du delar med dig och hjälper oss "hönsmammor" att förstå våra barn. Kram!

märta sa...

Hej!
Tack för det du skrivit, det var starkt och modigt gjort av dig!

Så klart att också jag har en 15 årig dotter med bla ADD och skolan har varit och är pest för henne. Jätteviktigt det du säger om att man är bra som man är, det behöver många barn och ungdomar få höra, särskilt de som står utanför gemenskapen.
Tusen tack och fortsätt skriva, vi är många som gärna vill läsa.
Kram

Anonym sa...

Du skriver jättefint och bra! Och du verkar väldigt klok! Det kommer säkert gå bra för dig i livet! Skolan är inte alltid lätt att "tryckas" in i! Men livet blir lättare sedan!
Marie

Anonym sa...

HEj, det var en gripande berättelse du beskriver. Jag tror det är många som känner igen sig, både människor med ADD/ADHD och människor utan diagnos. Jag kände också utanförskap i skolan, speciellt på mellanstadiet och det viktigaste då var ju just kompisar och att få vara med de som var poppis. Fortsätt gärna skriv, varför inte starta en blogg om dig, din vardag och att kämpa. Kram från Klara

Anonym sa...

Åh denna text gick rakt in i hjärtat. Så modigt att skriva om det som är svårt. Så viktigt att sprida budskapet. Fortsätt att skriva. Heja dej duktiga tjej! Hälsningar Rädda Mamman

Anonym sa...

Mycket bra skrivet :)
Jag förstår hur det är att inte få va me och passa in. Men jag har lärt mig att om man försöker vara som man är så kan det gå lättare.
Jag är 23 år och står i kö för utredning om jag har add, asperger eller något annat. Om jag får en diagnos så tror jag att det ska bli lättare att förstå vilka problem jag har och kommer att ha. Och istället för att gömma allt inombords och tänka att det är fel på mig. Så kan jag jobba med de problem jag faktiskt har istället för att kämpa emot och gömma.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...