Fortsätt till huvudinnehåll

Ibland betyder diagnos mycket för en människa

Det finns ju en och annan som ifrågasätter varför man sätter diagnos på människor "man STÄMPLAR barnen för hela deras LIV" ropas det från vissa håll. Många av dem med åsikterna att man inte skall diagnostisera barn med npf-svårigheter är sådana människor som inte egentligen har så mycket kunskap i frågan... Jag har hittills bara träffat två personer som själva har erfarenhet av diagnos, som varit negativa. Den ena hade en son som inte fick göra lumpen i och med att han hade fyra bokstäver på sin ansökan... En annan var en sjuksköterska vars son hade diagnos, tror jag, (men jag fick aldrig riktigt grepp om hur det egentligen stod till där, om hon hade en son och om han hade diagnos...).

Jag tycker egentligen inte att själva namnet på en svårighet är viktig.

Diagnosen i sig är inte viktig, kalla svårigheterna för vad ni vill, men det att få förståelse för vad som är svårt, så att man kan försonas med sig själv, så att man kan hitta sina förmågor, sina lättheter är det viktiga med en diagnos, menar jag.

Jag fick ett mejl från en kvinna som läst ett inlägg i min blogg. Jag tycker att hennes mejl, hennes beskrivning över sig själv, sitt liv och känslan av att få en diagnos, en förklaring är så viktig och stark och berör så mycket att jag frågade om jag fick lägga ut det här och det fick jag. Hon skriver så här:


 Hej!
Vad härligt det var att läsa inlägget “Diagnos eller inte”! Samma med kommentarerna.
Jag är en ensamstående tvåbarnsmamma som nyss för ca ett år sen fick min diagnos. ADHD. Jag är 30, fyller 31 i december, och jag har aldrig fungerat inom samhällets ramar.. Jag har aldrig kunnat passa tider, komma ihåg, hålla tyst, hålla mig till en sak/projekt och faktiskt avsluta det, slappna av, "sluta tänka" och kunna sova lugnt. Jag har alltid känt mig konstig, annorlunda och just så jävla misslyckad. När arbetsterapeuten som skötte delar av min utredning sa åt mig att jag var "ok" och att jag inte är dum i huvudet, trög eller helt bakom flötet, annorlunda är vanligt, ju, så var det som att en lampa tändes ovanför huvudet. Även om någon nån gång sagt åt mig att jag är bra och fin, så tog jag det inte till mig, det kunde ju inte varit allvarligt menat.. Dålig självkänsla, någon?


När jag fick komma en sista gång, när diagnosen blev förklarad och jag fick fråga vad jag ville, så satt jag som en toka och skrattade och log mig igenom hela mötet.. Jag kände mig fånigt befriad, lätt, flytande, fokuserad (och i mitt fall är det mindre vanligt haha) och så otroligt tacksam. Och tackade för diagnosen!
 
Mina barn, särskilt min son som är tolv år, har fått lida något så otroligt (utan att dom vet om det, dock) pga mina små "quirks". Jag har som flicka och kvinna lidit av en rejält jävla hård släng av obehandlad adhd. Vilket i sig har skapat en hel del problem, då jag utvecklat andra svårigheter, vilket också försvårade delar av utredningen. Enda sen jag var liten mindre minst. Tacka gudarna, jag är precis så jävla bra som jag kan vara.. Nu har jag nåt att jobba med, nu vågar jag TRO igen! Nu vågar jag börja kika bakom gardinen, rota i garderoben, och se bakåt, utan att hata, nedvärdera, skämmas över och sörja mitt eget jag, mitt förflutna. Jag tänker inte be om förlåtelse för vem jag är längre, och nu vet jag, iaf på en höft, varför jag är som jag är. Och nej, jag kommer nog aldrig kunna ha ett fantastiskt kontorsarbete med samma pappersarbete varje dag för resten av livet. Men jag filar på vad jag faktiskt KAN! Att se positivt på min framtid, att känna lite tillit och trygghet, istället för ångest, oro och stress.


Jag är glad över min diagnos!




(Allt som eventuellt skulle kunna identifiera kvinnan som skrivit mejlet är borttaget eller ändrat så att hon skall få fortsätta att vara anonym).
  
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …