onsdag 28 september 2011

Ibland betyder diagnos mycket för en människa

Det finns ju en och annan som ifrågasätter varför man sätter diagnos på människor "man STÄMPLAR barnen för hela deras LIV" ropas det från vissa håll. Många av dem med åsikterna att man inte skall diagnostisera barn med npf-svårigheter är sådana människor som inte egentligen har så mycket kunskap i frågan... Jag har hittills bara träffat två personer som själva har erfarenhet av diagnos, som varit negativa. Den ena hade en son som inte fick göra lumpen i och med att han hade fyra bokstäver på sin ansökan... En annan var en sjuksköterska vars son hade diagnos, tror jag, (men jag fick aldrig riktigt grepp om hur det egentligen stod till där, om hon hade en son och om han hade diagnos...).

Jag tycker egentligen inte att själva namnet på en svårighet är viktig.

Diagnosen i sig är inte viktig, kalla svårigheterna för vad ni vill, men det att få förståelse för vad som är svårt, så att man kan försonas med sig själv, så att man kan hitta sina förmågor, sina lättheter är det viktiga med en diagnos, menar jag.

Jag fick ett mejl från en kvinna som läst ett inlägg i min blogg. Jag tycker att hennes mejl, hennes beskrivning över sig själv, sitt liv och känslan av att få en diagnos, en förklaring är så viktig och stark och berör så mycket att jag frågade om jag fick lägga ut det här och det fick jag. Hon skriver så här:


 Hej!
Vad härligt det var att läsa inlägget “Diagnos eller inte”! Samma med kommentarerna.
Jag är en ensamstående tvåbarnsmamma som nyss för ca ett år sen fick min diagnos. ADHD. Jag är 30, fyller 31 i december, och jag har aldrig fungerat inom samhällets ramar.. Jag har aldrig kunnat passa tider, komma ihåg, hålla tyst, hålla mig till en sak/projekt och faktiskt avsluta det, slappna av, "sluta tänka" och kunna sova lugnt. Jag har alltid känt mig konstig, annorlunda och just så jävla misslyckad. När arbetsterapeuten som skötte delar av min utredning sa åt mig att jag var "ok" och att jag inte är dum i huvudet, trög eller helt bakom flötet, annorlunda är vanligt, ju, så var det som att en lampa tändes ovanför huvudet. Även om någon nån gång sagt åt mig att jag är bra och fin, så tog jag det inte till mig, det kunde ju inte varit allvarligt menat.. Dålig självkänsla, någon?


När jag fick komma en sista gång, när diagnosen blev förklarad och jag fick fråga vad jag ville, så satt jag som en toka och skrattade och log mig igenom hela mötet.. Jag kände mig fånigt befriad, lätt, flytande, fokuserad (och i mitt fall är det mindre vanligt haha) och så otroligt tacksam. Och tackade för diagnosen!
 
Mina barn, särskilt min son som är tolv år, har fått lida något så otroligt (utan att dom vet om det, dock) pga mina små "quirks". Jag har som flicka och kvinna lidit av en rejält jävla hård släng av obehandlad adhd. Vilket i sig har skapat en hel del problem, då jag utvecklat andra svårigheter, vilket också försvårade delar av utredningen. Enda sen jag var liten mindre minst. Tacka gudarna, jag är precis så jävla bra som jag kan vara.. Nu har jag nåt att jobba med, nu vågar jag TRO igen! Nu vågar jag börja kika bakom gardinen, rota i garderoben, och se bakåt, utan att hata, nedvärdera, skämmas över och sörja mitt eget jag, mitt förflutna. Jag tänker inte be om förlåtelse för vem jag är längre, och nu vet jag, iaf på en höft, varför jag är som jag är. Och nej, jag kommer nog aldrig kunna ha ett fantastiskt kontorsarbete med samma pappersarbete varje dag för resten av livet. Men jag filar på vad jag faktiskt KAN! Att se positivt på min framtid, att känna lite tillit och trygghet, istället för ångest, oro och stress.


Jag är glad över min diagnos!




(Allt som eventuellt skulle kunna identifiera kvinnan som skrivit mejlet är borttaget eller ändrat så att hon skall få fortsätta att vara anonym).
  

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...