torsdag 15 september 2011

Jag får en fråga av en journalist

Frågan lyder ungefär så här:
- Hur kommer det sig att du inte är mer kritisk till hur skolan behandlade dig och din dotter i din bok "Är jag normal, mamma?", du säger att du inte lämnar ut allt, varför?

Svaret är enkelt, nämligen det här:

- Ingen hade orkat läsa den första versionen av boken. Då var jag så arg, bitter och kände mig så kränkt över allt vi fått vara med om. Människor som inte själva varit i en liknande situation som vår kan ändå inte helt förstå. Man blir bara arg och känner sig trampad på tårna av en bok som sprider ilska. Ingen lärare hade orkat ta till sig den första versionen. Därför skalade jag av mycket av det vi var med om. Min förhoppning med boken var ju att hjälpa andra barn att slippa få den upplevelsen, den skolgången som min dotter fick. Jag tror att lärarna ville min dotter det bästa, men man kränker enskilda barn och deras föräldrar när man inte tror på deras berättelse, när man inte har tillräckligt med kunskap (utan att veta om att man saknar kunskapen), genom att ge de utsatta skulden istället för att våga se var det verkliga problemet är, de barn som mobbar, den stora gruppen som ställer till det. Min dotter var väldigt utsatt under en lång tid, men det är omöjligt att förmedla allt det. Istället blev det en lärande process i min dotter skola. Alla lärare läste boken också. Kanske räddar jag något barn i Sverige genom att man läser min bok eller går på mina föreläserningar och förstår lite mer. Det är i alla fall min förhoppning. Och så måste man förstå att om det varit jag som varit läraren/rektorn och de varit jag så hade inte jag heller förstått för så svårt är det att förstå de här sakerna.

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...