I bilen till Rygge flygplats, som skulle ta oss med flyg till Trondheim, lyssnade vi på "Christer" i P3. Ett stående inslag i programmet brukar vara "relationsrådet". I går fick relationsrådet en fråga från en lyssnare. Det handlade om sjælvmord. En kille ringde in och berættade om sina sjælvmordstankar som føljt honom från att han var 14 till att han var 22. Nu var han 27 och tillfreds med livet. Programledaren frågade honom vad som varit den avgørande skillnaden, varfør han børjade må bættre.
Killen berættade att han blivit ældre, att han flyttat, att han fått sina diagnoser. De frågade honom aldrig om diagnoserna. Det hade varit intressant att høra vilka diagnoser han fått och vad som førændrades i och med det. Ær det fler som kænner igen sig. Att man kan må mer æn pyton, men att det kan bli bættre, att man kan komma ut på den andra sidan.
Nu skall vi promenera upp till farmor och farfars gamla hus dær min ena farbror och hans familj bor. Det ær renoverat från topp till tå, vældigt fint. Det ær kul att de bor dær, att man kan komma tillbaka till det hus som man tillbringade varje julår från barndom till 20-års ålder.
Ha de, som vi sæger i Norge...:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
1 kommentar:
Min dotter har mått väldigt dåligt, det började i fyran på mellanstadiet och höll i sig länge, länge...när hon var runt 24 år fick hon sin diagnos, lätt borderline, social fobi, panikångest och lite annat smått o gott. Nu är hon 26 och har börjat komma ut ut sin tunnel, hon har jobb som hon för fösta gången klarat att sköta mer en 2 veckor innan stressen har söndrat henne inifrån och panikångesten kommit. Men med rätt hjälp, när väl diagnosen fanns där, så har hon kämpat sig framåt, Hon jobbar nu 75 % i en klädbutik, visserligen med bidrag från försäkringskassan till arbetsgivaren, men ändå, hon klara det. Nu mer finns inga tankar om att det vore bättre om allt bara fick sluta, nu finns framtids tro och mitt mamma hjärta är så varmt,
Kram
Skicka en kommentar