torsdag 8 september 2011

Viktigheten med lagom förväntningar till våra förmågor

Vi människor mår bra när vi känner oss nöjda med oss själva, barn som vuxna. Vi är nöjda med oss själva när andra ser på oss och tycker att vi är bra. Vi är nöjda med oss själva när förväntningarna på oss ungefär stämmer överens med våra förmågor. De flesta av oss har förmågor som för det mesta stämmer någorlunda med förväntningar som finns på oss.

När våra förmågor väger upp och ibland över de förväntningar som läggs på oss så mår vi bra. Andra ser på oss med nöjda ögon, vi speglar oss i dem och känner oss ganska ofta nöjda med oss själva. 

Problemen kommer när andra ser på oss med ögon som inte är  nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som vi ställer på dem. Deras svårigheter syns inte så vi ställer ofta samma krav på dem som vi gör på alla andra. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall. Glappet mellan förväntan och förmåga blir för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker inte det i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp. Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.

Förväntan ligger alldeles för högt i förhållande till förmågorna på många barn och så glömmer vi/ser vi inte de områden där barnet "peakar" över förväntningarna för vi har så fullt upp med allt de inte förmår...
Idag skall jag och min familj åka till Trondheim för att fira att min pappas tvillingbröder når den aktningsvärda åldern av 70 år. Det skall bli väldigt kul och skönt att komma upp dit. Tänk varje jullov efter julafton spenderade jag där uppe med skidåkning och släktmiddagar under många år. Efter tre dagar av överarbete (på gränsen till för många förväntningarna på mig i förhållande till mina förmågor) så skall det bli oerhört skönt med semester.

Vi hörs i Trondheim!

5 kommentarer:

Matilda sa...

Fantastiskt bra skrivet! Får jag länka eller citera några av dina ord i min blogg?
Jag tycker det är så viktigt att sprida kunskap o. öka förståelse. Tack för att du gör det.

malene larssen sa...

Hej Matilda. Det får du gärna göra:)

mariellejohnsson sa...

Hej!
För det första hoppas jag att ni får det trevligt i Trondheim. Det är så kul att komma till ställen där man tillbringat tid som barn.

För övrigt är det ett jättebra inlägg du har skrivit. Så bra beskrivet hur det verkligen är.

Kram!

cia sa...

Åh! Det är på pricken så min lilla kille på 7 år har det i skolan! Han håller på att gå under. Han lider. Vi lider. Nu är det stopp. Imorgon ska han och jag gå till rektorn. Han har en nyexad lärare som är klämkäck men inte vet nåt om NPF. Hon ställer definitivt för höga krav på Hugo. Hon kan tex säga "nu får du HUgo skriva på tavlan" det ärvisst ngt alla barn ska göra en vecka i taget. "nej tack" sägar han då " Jo kom igen nu HUgo! Klart du ska skriva på tavlan!"Till saken hör att han ju har grymt svårt att skriva o läsa! VARFÖR gör lärare så här!! Jag blir galen! Skit oxå. Han vill ju byta skola. Han är 7 år...

carola sa...

hittat hit via en annan blogg.
Alltid kul att hitta bloggar med ämnen som intresserar

Fick själv mina diagnoser för 1 år sedan, Bipolär 1 och ADHD.
HAde då mått dåligt större delan av mitt liv.

Är 40 år och 4 barnsmamma, en tuff vardag och det här året har varit fruktansvärt.
Går på så många föreläsningar jag kan:) det är då jag lättare kan ta till mig.

Hit återvänder jag inom kort och läser mer

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...