Fortsätt till huvudinnehåll

Viktigheten med lagom förväntningar till våra förmågor

Vi människor mår bra när vi känner oss nöjda med oss själva, barn som vuxna. Vi är nöjda med oss själva när andra ser på oss och tycker att vi är bra. Vi är nöjda med oss själva när förväntningarna på oss ungefär stämmer överens med våra förmågor. De flesta av oss har förmågor som för det mesta stämmer någorlunda med förväntningar som finns på oss.

När våra förmågor väger upp och ibland över de förväntningar som läggs på oss så mår vi bra. Andra ser på oss med nöjda ögon, vi speglar oss i dem och känner oss ganska ofta nöjda med oss själva. 

Problemen kommer när andra ser på oss med ögon som inte är  nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som vi ställer på dem. Deras svårigheter syns inte så vi ställer ofta samma krav på dem som vi gör på alla andra. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall. Glappet mellan förväntan och förmåga blir för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker inte det i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp. Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.

Förväntan ligger alldeles för högt i förhållande till förmågorna på många barn och så glömmer vi/ser vi inte de områden där barnet "peakar" över förväntningarna för vi har så fullt upp med allt de inte förmår...
Idag skall jag och min familj åka till Trondheim för att fira att min pappas tvillingbröder når den aktningsvärda åldern av 70 år. Det skall bli väldigt kul och skönt att komma upp dit. Tänk varje jullov efter julafton spenderade jag där uppe med skidåkning och släktmiddagar under många år. Efter tre dagar av överarbete (på gränsen till för många förväntningarna på mig i förhållande till mina förmågor) så skall det bli oerhört skönt med semester.

Vi hörs i Trondheim!
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…