Viktigheten med lagom förväntningar till våra förmågor

Vi människor mår bra när vi känner oss nöjda med oss själva, barn som vuxna. Vi är nöjda med oss själva när andra ser på oss och tycker att vi är bra. Vi är nöjda med oss själva när förväntningarna på oss ungefär stämmer överens med våra förmågor. De flesta av oss har förmågor som för det mesta stämmer någorlunda med förväntningar som finns på oss.

När våra förmågor väger upp och ibland över de förväntningar som läggs på oss så mår vi bra. Andra ser på oss med nöjda ögon, vi speglar oss i dem och känner oss ganska ofta nöjda med oss själva. 

Problemen kommer när andra ser på oss med ögon som inte är  nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som vi ställer på dem. Deras svårigheter syns inte så vi ställer ofta samma krav på dem som vi gör på alla andra. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall. Glappet mellan förväntan och förmåga blir för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker inte det i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp. Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.

Förväntan ligger alldeles för högt i förhållande till förmågorna på många barn och så glömmer vi/ser vi inte de områden där barnet "peakar" över förväntningarna för vi har så fullt upp med allt de inte förmår...

Idag skall jag och min familj åka till Trondheim för att fira att min pappas tvillingbröder når den aktningsvärda åldern av 70 år. Det skall bli väldigt kul och skönt att komma upp dit. Tänk varje jullov efter julafton spenderade jag där uppe med skidåkning och släktmiddagar under många år. Efter tre dagar av överarbete (på gränsen till för många förväntningarna på mig i förhållande till mina förmågor) så skall det bli oerhört skönt med semester.

Vi hörs i Trondheim!