Fortsätt till huvudinnehåll

Visdomsord

Jag har en rullstol som jag fick av en kille när jag jobbade med barn i rörelsehinder. Den har stått i vårt garage några år nu och jag börjar inse att jag måste göra något vettigt av den istället för att ha den stillastående i garaget. Jag ringde Anne på Rosengrenska Stiftelsen (en stiftelse där läkare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer och andra frivilliga jobbar gratis för att ge gömda flyktingar möjlighet till vård här i Sverige). Hon är klok och väldigt vänlig, den kvinnan. Jag intervjuade henne till en tidning för några år sedan. Jag ringde henne för några veckor sedan. Vi bestämde att jag skulle komma dit med rullstolen. Sedan måste jag erkänna att jag, mitt i all kaos som blir av att skolan börjar, glömt av det.



Så var jag hos en annan klok, vänlig kvinna, en god vän till mig igår. Hon bjöd på lunch. Vi pratade. Hon säger alltid så mycket klokt, så många visdomsord. Igår sa hon bland annat "speak the words you want to hear" (tala de ord du vill höra). Det var då jag kom på att jag glömt min rullstol i garaget!

När jag intervjuade Anne visade det sig nämligen att vi hade samma visdomsord (hämtat från bibeln från början) som följeslagare, nämligen "var mot andra som du vill att de skall vara mot dig". Det var kul och intressant att inse att vi gick och hade med oss samma mening bägge två.

Nu på senare år, med alla erfarenhet jag har av människor som inte är exakt som jag, (ja, jag erkänner det kanske är lite sent att komma på det här man fyllt 30, men så är det i alla fall...) har jag kommit på att det inte riktigt räcker. Numera tänker jag;

"Var mot andra som de vill att du skall vara mot dem" (jag vet att det inte alltid är lätt att veta hur man gör "rätt" mot en annan människa, men man kan försöka ta reda på det och man kan försöka. Det kostar inget att försöka och blir det fel kan man ju göra ett nytt försök...

Nu, dags att pumpa däcken till rullstolen!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…