Fortsätt till huvudinnehåll

Jag pratade med en kvinna häromdagen

Hon har barn med diagnoser och hon har, efter många år av undran om varför så mycket är så svårt för henne, fått en diagnos själv också. Jag kallar henne för "Anna", här.

Anna berättar att en kvinna hon mötte sa att  "det borde finnas fler människor av din sort". Det var en komplimang till Anna, men Anna berättar att hon hade svårt att ta komplimangen. Så sällan har hon fått komplimanger att hon numera har svårt att ta dem, när hon väl får en.

Hon berättar för mig att hon känner sig iakttagen och ifrågasatt av soc och av barnens lärare. Jag tror att vi är många föräldrar till barn med npf-svårigheter som ibland känner oss iakttagna och ifrågasatta av människor runt omkring oss. Den här kvinnan är extra utsatt då hon själv har svårigheter inom samma område som hennes barn har. Det gör att allt blir extra jobbigt och att hon förmodligen blir extra iakttagen och ifrågasatt.

Jag tänkte på Anna när jag och maken var och storhandlade idag. Vi är två, jag och maken. Vi har "bara" ett barn med svårigheter, vi är högutbildade och har haft lätt för oss i livet för övrigt. Ändå håller luften på att gå ur mig. Ändå är det så mycket att hålla reda på att jag ibland känner att jag tappar greppet. Ändå kan jag känna mig iakttagen och ifrågasatt.

Jag har tänkt på Anna idag och igår. Hur orkar hon?

Tänker också på de människor som tror att de hjälper henne genom att iaktta henne och stödja henne. Tänker att de tyvärr allt för ofta också dömer henne, att hon inte duger, att det är hon som gör att barnen inte fungerar i skolan o s v, o s v.

Anna berättar att hon nästan går sönder. Jag förstår henne, men undrar hur man skall få andra människor att förstå att de måste stödja henne på ett annat sätt än vad de gör. Att de måste stödja henne i allt det svåra hon kämpar mot, utan att döma henne. Att förstå att hon gör sitt bästa, fast det ibland inte ser ut som det.

Hon gör sitt bästa.

Vi gör vårt bästa.

Ibland ser det inte ut som det, men vi gör vårt bästa...
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…