Jag pratade med en kvinna häromdagen

Hon har barn med diagnoser och hon har, efter många år av undran om varför så mycket är så svårt för henne, fått en diagnos själv också. Jag kallar henne för "Anna", här.

Anna berättar att en kvinna hon mötte sa att  "det borde finnas fler människor av din sort". Det var en komplimang till Anna, men Anna berättar att hon hade svårt att ta komplimangen. Så sällan har hon fått komplimanger att hon numera har svårt att ta dem, när hon väl får en.

Hon berättar för mig att hon känner sig iakttagen och ifrågasatt av soc och av barnens lärare. Jag tror att vi är många föräldrar till barn med npf-svårigheter som ibland känner oss iakttagna och ifrågasatta av människor runt omkring oss. Den här kvinnan är extra utsatt då hon själv har svårigheter inom samma område som hennes barn har. Det gör att allt blir extra jobbigt och att hon förmodligen blir extra iakttagen och ifrågasatt.

Jag tänkte på Anna när jag och maken var och storhandlade idag. Vi är två, jag och maken. Vi har "bara" ett barn med svårigheter, vi är högutbildade och har haft lätt för oss i livet för övrigt. Ändå håller luften på att gå ur mig. Ändå är det så mycket att hålla reda på att jag ibland känner att jag tappar greppet. Ändå kan jag känna mig iakttagen och ifrågasatt.

Jag har tänkt på Anna idag och igår. Hur orkar hon?

Tänker också på de människor som tror att de hjälper henne genom att iaktta henne och stödja henne. Tänker att de tyvärr allt för ofta också dömer henne, att hon inte duger, att det är hon som gör att barnen inte fungerar i skolan o s v, o s v.

Anna berättar att hon nästan går sönder. Jag förstår henne, men undrar hur man skall få andra människor att förstå att de måste stödja henne på ett annat sätt än vad de gör. Att de måste stödja henne i allt det svåra hon kämpar mot, utan att döma henne. Att förstå att hon gör sitt bästa, fast det ibland inte ser ut som det.

Hon gör sitt bästa.

Vi gör vårt bästa.

Ibland ser det inte ut som det, men vi gör vårt bästa...