Fortsätt till huvudinnehåll

Man kan ju inte bara släppa det här...

De två barnen jag berättade om i mitt förra inlägg. Jag orkade inte just då kommentera deras tankar om sig själva, men det är klart att jag inte bara kan släppa deras tankar om sig själva, sådär bara.

De två barnen, i likhet med så många "randiga" barn har skavts, pressats, manglats mot "vanliga" barn i många års tid. Hur fina pedagoger, assistenter, föräldrar och andra vuxna som än finns kring barnet så hjälper det inte i kampen mot att duga mot de andra barnen, de barn som förstår koder, som hinner med att ta in information, som kan fokusera på sådant vi anser vara viktigt, som inte blir arg för småsaker, som inte har några större inlärningssvårigheter, som har vänner, som har chans att lyckas utan att gå sönder inombords...

Vad gör man då, när det inte räcker med kloka vuxna kring ett barn som har svårigheter. Där barnet signalerar kraftigt att det är på väg att ge upp, att självkänslan börjar ta ordentligt med stryk?

Kanske behöver man få vila sig från manglandet. Kanske måste man ibland slippa att bli jämförd med "vanliga" barn, mätas, testas mot "vanliga barn". Kanske har vi underskattat det där med spegelbilders betydelse. Spegelbilderna i form av andra barn som har ungefär samma svårigheter/lättheter. Som vet hur det känns. Där man inte behöver kämpa. Där man kan få vila. Där kraven ställs så de "randiga" barnen kan nå upp till dem. Så de kan lyckas. Så de inte behöver känna sig som "andra klassens medborgare", "dumma", "uteliggare", som barnen sa.

Jag tror att vi vuxna måste inse att inte alla barn mår bra av att inkluderas. Några barn måste få andra alternativ. Alla barn måste få tillgång till spegelbilder, inte bara de "vanliga". Även de "randiga" barnen måste få möjlighet att spegla sig - och då måste spegelbilderna, de andra barnen också vara "randiga" eller kanske "blommiga".

När ett barn har synen på sig själv att han är motsatsen till "de snälla" barnen är det hög tid att visa honom att han också tillhör de snälla - alla barn är snälla om vi hjälper dem. Det andra barnet måste få känna sig som fotomodellen inombords - att jämföra sig med uteliggare signalerar kraftigt att barnet måste få mer hjälp, andra spegelbilder där hon har chans att känna sig invändigt och utvändigt - som en fotomodell.

Jag härmar köksreklamen på tv och säger,

"Alla barn har rätt att få känna sig snälla, alla barn har rätt att få känna sig som fotomodeller - alla barn är värda det".

Vi måste hitta lösningar, helst innan vi får höra kommentarer som flickans och pojkens. Men om vi får höra dem - då är det verkligen hög tid att göra stora förändringar!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…