Man kan ju inte bara släppa det här...

De två barnen jag berättade om i mitt förra inlägg. Jag orkade inte just då kommentera deras tankar om sig själva, men det är klart att jag inte bara kan släppa deras tankar om sig själva, sådär bara.

De två barnen, i likhet med så många "randiga" barn har skavts, pressats, manglats mot "vanliga" barn i många års tid. Hur fina pedagoger, assistenter, föräldrar och andra vuxna som än finns kring barnet så hjälper det inte i kampen mot att duga mot de andra barnen, de barn som förstår koder, som hinner med att ta in information, som kan fokusera på sådant vi anser vara viktigt, som inte blir arg för småsaker, som inte har några större inlärningssvårigheter, som har vänner, som har chans att lyckas utan att gå sönder inombords...

Vad gör man då, när det inte räcker med kloka vuxna kring ett barn som har svårigheter. Där barnet signalerar kraftigt att det är på väg att ge upp, att självkänslan börjar ta ordentligt med stryk?

Kanske behöver man få vila sig från manglandet. Kanske måste man ibland slippa att bli jämförd med "vanliga" barn, mätas, testas mot "vanliga barn". Kanske har vi underskattat det där med spegelbilders betydelse. Spegelbilderna i form av andra barn som har ungefär samma svårigheter/lättheter. Som vet hur det känns. Där man inte behöver kämpa. Där man kan få vila. Där kraven ställs så de "randiga" barnen kan nå upp till dem. Så de kan lyckas. Så de inte behöver känna sig som "andra klassens medborgare", "dumma", "uteliggare", som barnen sa.

Jag tror att vi vuxna måste inse att inte alla barn mår bra av att inkluderas. Några barn måste få andra alternativ. Alla barn måste få tillgång till spegelbilder, inte bara de "vanliga". Även de "randiga" barnen måste få möjlighet att spegla sig - och då måste spegelbilderna, de andra barnen också vara "randiga" eller kanske "blommiga".

När ett barn har synen på sig själv att han är motsatsen till "de snälla" barnen är det hög tid att visa honom att han också tillhör de snälla - alla barn är snälla om vi hjälper dem. Det andra barnet måste få känna sig som fotomodellen inombords - att jämföra sig med uteliggare signalerar kraftigt att barnet måste få mer hjälp, andra spegelbilder där hon har chans att känna sig invändigt och utvändigt - som en fotomodell.

Jag härmar köksreklamen på tv och säger,

"Alla barn har rätt att få känna sig snälla, alla barn har rätt att få känna sig som fotomodeller - alla barn är värda det".

Vi måste hitta lösningar, helst innan vi får höra kommentarer som flickans och pojkens. Men om vi får höra dem - då är det verkligen hög tid att göra stora förändringar!

Kommentarer

SysterYster sa…
Känner igen mig i flickans roll. Jag passade inte heller in någonstans när jag var yngre. Har på något sätt "slipats" in i olika roller, men kämpar fortfarande.

Tack för en bra blogg!
Syster Yster♥
Katarina sa…
När min dotter äntligen började får tillbaka sin självkänsla skulle de små grupperna upphöra!!! Alla ska integreras...Idag har hon SO-prov, har varit nervös sedan i söndags. "Ticksat", mått illa, varit trött, nervös, orolig och gråtit. Hon försöker anpassa sig till "fotomodellerna", göra som dem, vara som dem, men har väldigt svårt för det, det tar all hennes energi! Och även resten av familjens energi!
Tack Syster-Yster för att du berättar, det känns bra för andra att läsa, vet jag.

Katarina, det sänker alla i familjen att ett barn inte mår bra, att det inte får plats, får glänsa och må bra ibland i alla fall. Energin tar slut, jag känner så igen mig i din beskrivning. Fortsätt kämpa, men vila också, det gör jag idag
Kram till er båda.

Populära inlägg