Fortsätt till huvudinnehåll

Oj

Oj, vilka fina ord ni skrev till mig. Och oj, vad jag behövde höra snälla ord igår...

Igår morse åkte jag in till KBT-utbildningen med ögonlock som brände av tårar som ville komma ut. Hur skall jag orka, tänkte jag. Men jag trodde och hade en förhoppning att tankarna skulle vända, att orken skulle komma när jag kom till lektionerna, klasskamraterna på utbildningen.

Under en rast pratade vi några i min grupp. Jag berättade om problemet som många barn med npf har att inte komma iväg till skolan. Problemet hamnar också hos föräldrarna eftersom det är föräldrars ansvar att se till att barnen kommer till skolan. Jag tog upp det ur mitt perspektiv, men också ur det perspektivet att jag, i egenskap av blivande samtalspartner till föräldrar med barn som har npf-svårigheter också kommer att träffa på problemet många, många gånger.

Hur gör man för att motivera barn att komma iväg? Hur gör man som förälder för att orka?

Vi pratade länge om det där. De andra i gruppen ville så gärna hjälpa. Stötta. De var så empatiska, förstod vad jag berättade om. Det var en skön känsla. Ändå. En omöjlig situation, som någon sa. Det är det. Omöjligt. Det känns så. Inget eller väldigt lite som drar till skolan. Bara oro och ångest som ökar för varje dag. Som läggs på när man inte kommer till skolan. Som inte minskar, men ökar av att vara hemma. Men. Hur skall man orka gå till skolan när allt känns tröstlöst och jobbigt? Hur skall man som förälder orka?

Någon undrade också om det var svårt att inte bli arg.

Jag svarade, som det är för mig. Dit jag har kommit. Jag blir nästan aldrig arg på min dotter längre. Jag blir sällan frustrerad. Jag vet att det inte är hennes "fel" att hon inte kommer iväg. Jag vet också att det inte är mitt fel heller. Det är omständigheternas fel. Det är svårigheternas fel. Jag blir sällan arg på min dotter, nästan aldrig. Jag blir sällan frustrerad. Vet att det inte leder någon vart. Ledsen blir jag av att se min dotter känna sig misslyckad, ha ont, ha oro, ångest. Känna sig misslyckad.

Jag har accepterat hennes svårigheter. Ser hennes lättheter. Däremot har jag svårt att acceptera att hennes liv är så jobbigt för henne. Jag jobbar med den acceptansen också, men den är svårare och faktiskt tror jag inte att jag hjälper henne genom att acceptera det. Jag måste nog fortsätta slåss för att hennes liv skall bli bättre, tillsammans med skolan som gör så mycket, tillsammans med min man, tillsammans med min dotter.

Tårarna brände bakom ögonlocken lite senare under dagen också. Det hade inget med min dotter att göra, men man blir dränerad på energi av att tackla jobbiga saker. Energin tar slut och när ingen energi finns blir det svårare att tackla saker som egentligen kanske inte borde kännas så jobbiga...

Jag låg i varmt vatten igår och lyssnade på Lars Winnerbäck "den bästa stunden var när jag såg dig för första gången" sjunger han i en strof. Min bästa stund här på jorden var när jag första gången såg min dotter (och sedan sju år senare såg jag min son). Jag fällde en tår där i vattnet. Det var så vackert. Jag kände mig plötsligt lycklig igen.

Det kom några tårar också när jag läste vad några av er som läser min blogg skrev till mig igår. Det gjorde mig oerhört, fantastiskt, otroligt glad att läsa era fina texter till mig. Vill bara tacka er en och en för dem. För att ni delade mer er, spred lite värme när snålblåsten drog runt mig.

Tack!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …