Oj

Oj, vilka fina ord ni skrev till mig. Och oj, vad jag behövde höra snälla ord igår...

Igår morse åkte jag in till KBT-utbildningen med ögonlock som brände av tårar som ville komma ut. Hur skall jag orka, tänkte jag. Men jag trodde och hade en förhoppning att tankarna skulle vända, att orken skulle komma när jag kom till lektionerna, klasskamraterna på utbildningen.

Under en rast pratade vi några i min grupp. Jag berättade om problemet som många barn med npf har att inte komma iväg till skolan. Problemet hamnar också hos föräldrarna eftersom det är föräldrars ansvar att se till att barnen kommer till skolan. Jag tog upp det ur mitt perspektiv, men också ur det perspektivet att jag, i egenskap av blivande samtalspartner till föräldrar med barn som har npf-svårigheter också kommer att träffa på problemet många, många gånger.

Hur gör man för att motivera barn att komma iväg? Hur gör man som förälder för att orka?

Vi pratade länge om det där. De andra i gruppen ville så gärna hjälpa. Stötta. De var så empatiska, förstod vad jag berättade om. Det var en skön känsla. Ändå. En omöjlig situation, som någon sa. Det är det. Omöjligt. Det känns så. Inget eller väldigt lite som drar till skolan. Bara oro och ångest som ökar för varje dag. Som läggs på när man inte kommer till skolan. Som inte minskar, men ökar av att vara hemma. Men. Hur skall man orka gå till skolan när allt känns tröstlöst och jobbigt? Hur skall man som förälder orka?

Någon undrade också om det var svårt att inte bli arg.

Jag svarade, som det är för mig. Dit jag har kommit. Jag blir nästan aldrig arg på min dotter längre. Jag blir sällan frustrerad. Jag vet att det inte är hennes "fel" att hon inte kommer iväg. Jag vet också att det inte är mitt fel heller. Det är omständigheternas fel. Det är svårigheternas fel. Jag blir sällan arg på min dotter, nästan aldrig. Jag blir sällan frustrerad. Vet att det inte leder någon vart. Ledsen blir jag av att se min dotter känna sig misslyckad, ha ont, ha oro, ångest. Känna sig misslyckad.

Jag har accepterat hennes svårigheter. Ser hennes lättheter. Däremot har jag svårt att acceptera att hennes liv är så jobbigt för henne. Jag jobbar med den acceptansen också, men den är svårare och faktiskt tror jag inte att jag hjälper henne genom att acceptera det. Jag måste nog fortsätta slåss för att hennes liv skall bli bättre, tillsammans med skolan som gör så mycket, tillsammans med min man, tillsammans med min dotter.

Tårarna brände bakom ögonlocken lite senare under dagen också. Det hade inget med min dotter att göra, men man blir dränerad på energi av att tackla jobbiga saker. Energin tar slut och när ingen energi finns blir det svårare att tackla saker som egentligen kanske inte borde kännas så jobbiga...

Jag låg i varmt vatten igår och lyssnade på Lars Winnerbäck "den bästa stunden var när jag såg dig för första gången" sjunger han i en strof. Min bästa stund här på jorden var när jag första gången såg min dotter (och sedan sju år senare såg jag min son). Jag fällde en tår där i vattnet. Det var så vackert. Jag kände mig plötsligt lycklig igen.

Det kom några tårar också när jag läste vad några av er som läser min blogg skrev till mig igår. Det gjorde mig oerhört, fantastiskt, otroligt glad att läsa era fina texter till mig. Vill bara tacka er en och en för dem. För att ni delade mer er, spred lite värme när snålblåsten drog runt mig.

Tack!

Kommentarer

Anonym sa…
Hej!

Jag startade dagen med Din blogg, då min morgon varit mer än katastrofal. Så underbart att läsa, så igenkännande. Jag fick ny energi.

Att bara läsa att det är omständigheternas fel, att det inte är mitt fel eller mina barns fel. Jag har aldrig tänkt så förut.

Din blogg ger mig nya möjligheter.


Drick en kopp kaffe och njut av dagen för den är underbar.
Tack för att du berättade detta för mig. Jag blir glad av att höra av dig.
Kram
Malene
Kang sa…
Jag känner igen så mycket. Blir både ledsen och trygg av det. Vill inte gärna "gå i grupp" men att hela tiden kämpa själv är verkligen otroligt tröttande.

Populära inlägg