Fortsätt till huvudinnehåll

Om stress

Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till. 

Dottern går inte på idrottslektionerna längre. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos oss. Inte bara för att min dotter vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att jag vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra barnen. Också för att skolan menar att hon måste gå på lektionerna. De har ett uppdrag att undervisa min dotter på bästa sätt och gör så också. Men när ett problem inte går att lösa, trots att man som förälder/lärare tycker att man gjort allt man kan, så byggs stressen upp hos alla inblandade. Man kanske har gjort "allt", men man har förmodligen inte gjort det "rätta" för barnet för då hade det inte varit några problem. Ibland fungerar det inte att göra det "rätta" för ett barn på grund av pengabris, lokalbrist eller liknande. 

Min dotter har haft många olika lärare i idrott de senaste åren. Idrott har dessutom nästan alltid varit ett jobbigt ämne för henne. Hon har många klasskamrater som hon tycker är väldigt duktiga i idrott. Hon tycker det är stressande att gå och hon känner sig osäker. Hon säger;

- Mamma att gå på idrotten är för mig som när du försöker hitta på Hisingen!

Det är en mycket bra beskrivning hon gör och jag förstår precis hennes stress inför idrotten, för att åka över Hisingsbron känns för mig som "the end of no return". Hur jag än kör så kommer jag alltid fel, känns det som och det stressar ju alltid så klart. Numera är ett ett stående skämt att "hoppas du hittar hem igen" när jag skall köra bil över bron till Hisingen, jag förhåller mig till det på så sätt att jag ger mig ut i god tid och är förberedd på att jag kanske kommer hem med oförättat ärende... 

Långvarig anspänning/stress leder till att kroppen ständigt är i beredskap, sällan får vila. Det i sin tur gör att kroppen lätt  hamnar i andra problem så som panikångest eller liknande. När kroppen ligger på en hög nivå av stress redan från början, skall det inte så mycket till för att "bägaren skall rinna över". 


När stressen lägger sig som ett våtvarmt omslag över familjen där barnet till exempel inte kommer iväg till skolan är det svårt att veta hur man skall ta sig ur. Då känns det som "the end of no return". Fast det finns många sätt att hitta lösningar på stressen och på skolvägran, tror jag. 

För att ta exemplet idrotten har vi några olika val att göra hos oss. Antingen kan min dotter fortsätta att skolvägra och därmed få ett IG i slutbetyg. Hon kan delta på det upplägg som hennes idrottslärare gjort för henne och få ett G i betyg, men som det ser ut för tillfället så fungerar inte det heller. Man kanske får hitta ett annat upplägg som hjälper henne in på "idrottsbanan" igen eftersom så som det är nu inte fungerar. Det kommer kanske inte heller att fungera den här terminen, så är det bara. 

Viktigt att tänka på då när det inte fungerar är (som jag brukar skriva här) att det inte är barnets fel att det inte fungerar. Det är inte heller barnets föräldrars fel att det inte fungerar. Lika lite som det är barnets lärares fel att det inte fungerar. Det är situationens fel, det är svårigheternas fel och det är svårigheterna att hitta lättheternas - fel. 

Jag tror att man måste komma dit att man accepterar att det är svårt, att barnet inte kommer iväg alltid, att vissa ämnen är oöverstigliga, att det är så, innan man kan gå vidare och sänka stressen i kroppen. Om man accepterar det både som barn, som förälder och som lärare så kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta nya lösningar. Det är när vi lägger skulden på någon och det är när vi försöker få våra barn att bli som "de andra" barnen som stressen sliter sönder oss.

Vi kan aldrig acceptera att ett barn mår dåligt, men vi kan acceptera att den har svårigheter. Vi måste acceptera det även om vi därmed inte accepterar att barnet stannar hemma. Att barnet stannar hemma är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel och inte heller lärarnas fel. Det är situationens fel. Svårigheternas fel. Acceptera svårigheterna. Börja där. Starta på den plattformen och gå vidare. 


12 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…