Om stress

Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till. 

Dottern går inte på idrottslektionerna längre. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos oss. Inte bara för att min dotter vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att jag vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra barnen. Också för att skolan menar att hon måste gå på lektionerna. De har ett uppdrag att undervisa min dotter på bästa sätt och gör så också. Men när ett problem inte går att lösa, trots att man som förälder/lärare tycker att man gjort allt man kan, så byggs stressen upp hos alla inblandade. Man kanske har gjort "allt", men man har förmodligen inte gjort det "rätta" för barnet för då hade det inte varit några problem. Ibland fungerar det inte att göra det "rätta" för ett barn på grund av pengabris, lokalbrist eller liknande. 

Min dotter har haft många olika lärare i idrott de senaste åren. Idrott har dessutom nästan alltid varit ett jobbigt ämne för henne. Hon har många klasskamrater som hon tycker är väldigt duktiga i idrott. Hon tycker det är stressande att gå och hon känner sig osäker. Hon säger;

- Mamma att gå på idrotten är för mig som när du försöker hitta på Hisingen!

Det är en mycket bra beskrivning hon gör och jag förstår precis hennes stress inför idrotten, för att åka över Hisingsbron känns för mig som "the end of no return". Hur jag än kör så kommer jag alltid fel, känns det som och det stressar ju alltid så klart. Numera är ett ett stående skämt att "hoppas du hittar hem igen" när jag skall köra bil över bron till Hisingen, jag förhåller mig till det på så sätt att jag ger mig ut i god tid och är förberedd på att jag kanske kommer hem med oförättat ärende... 

Långvarig anspänning/stress leder till att kroppen ständigt är i beredskap, sällan får vila. Det i sin tur gör att kroppen lätt  hamnar i andra problem så som panikångest eller liknande. När kroppen ligger på en hög nivå av stress redan från början, skall det inte så mycket till för att "bägaren skall rinna över". 


När stressen lägger sig som ett våtvarmt omslag över familjen där barnet till exempel inte kommer iväg till skolan är det svårt att veta hur man skall ta sig ur. Då känns det som "the end of no return". Fast det finns många sätt att hitta lösningar på stressen och på skolvägran, tror jag. 

För att ta exemplet idrotten har vi några olika val att göra hos oss. Antingen kan min dotter fortsätta att skolvägra och därmed få ett IG i slutbetyg. Hon kan delta på det upplägg som hennes idrottslärare gjort för henne och få ett G i betyg, men som det ser ut för tillfället så fungerar inte det heller. Man kanske får hitta ett annat upplägg som hjälper henne in på "idrottsbanan" igen eftersom så som det är nu inte fungerar. Det kommer kanske inte heller att fungera den här terminen, så är det bara. 

Viktigt att tänka på då när det inte fungerar är (som jag brukar skriva här) att det inte är barnets fel att det inte fungerar. Det är inte heller barnets föräldrars fel att det inte fungerar. Lika lite som det är barnets lärares fel att det inte fungerar. Det är situationens fel, det är svårigheternas fel och det är svårigheterna att hitta lättheternas - fel. 

Jag tror att man måste komma dit att man accepterar att det är svårt, att barnet inte kommer iväg alltid, att vissa ämnen är oöverstigliga, att det är så, innan man kan gå vidare och sänka stressen i kroppen. Om man accepterar det både som barn, som förälder och som lärare så kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta nya lösningar. Det är när vi lägger skulden på någon och det är när vi försöker få våra barn att bli som "de andra" barnen som stressen sliter sönder oss.

Vi kan aldrig acceptera att ett barn mår dåligt, men vi kan acceptera att den har svårigheter. Vi måste acceptera det även om vi därmed inte accepterar att barnet stannar hemma. Att barnet stannar hemma är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel och inte heller lärarnas fel. Det är situationens fel. Svårigheternas fel. Acceptera svårigheterna. Börja där. Starta på den plattformen och gå vidare. 


Kommentarer

Ni har inte funderat på att börja med anpassad studiegång? Dvs ta bort något eller några ämnen. Vi har börjat med det då det gäller sonen och han känner inte att han misslyckas i samma grad som tidigare. Han har fått kortare skoldagar vilket också gör att han orkar mer. Förr blev han utslut betydligt mer.
Anpassad studiegång är ett alternativ som är bra att ta till. Idag tog jag idrotten som exempel på något som kan göra en förälder och ett barn väldigt stressad. Att hitta en lösning på det är bra, men att också acceptera att det är svårt är viktigt för att inte stressa när det blir tokigt, för tokigt och svårt blir det ofta när barn har svårigheter inom npf-området. Min dotter har ingen anpassad studiegång för tillfället, men det är ett alternativ som jag inte skulle tveka att ta till om skolan kändes jobbigare för min dotter. Fler exempel på lösningar är välkomna av alla som läser!
Anonym sa…
Anpassad studiegång är som sagt ett alternativ. Dock tycker jag att man ska göra det som går att göra i den pedagogiska miljön, utifrån individuella förutsättningar först. Det kan vara att ha lättläst material, inläst skolmaterial, uppdelade prov, muntliga prov, tydliga instruktioner på skoluppgifter. Anteckningsstöd för dem som behöver det m.m. Marita Falkmer har skrivit en avhandling som heter "Inkluderande strategier för elever med aspergergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd i grundskolan". I den står mycket bra tips som jag tycker verkar vara bra även för elever med olika koncentrationsproblematik. Jag kan se om jag hittar den och länka den..
Anonym sa…
länken till Marita Falkmers avhandling

http://www.autism.se/RFA/uploads/nedladningsbara%20filer/Marita_Falkmer.pdf
Anonym sa…
Blir länken klickbar direkt nu tro?

www.autism.se/RFA/uploads/nedladningsbara%20filer/Marita_Falkmer.pdf
Jag har lagt ut länken så den blir klickbar. Tack för tipset. Det fanns mycket matnyttigt för många att hitta och så var den inte så lång så man orkar läsa den...:) Egentligen handlade ju inte mitt inlägg om metoder att hjällpa barn med npf utan om hur man skall förhålla sig till saker när det inte fungerar och det beror nog främst på att som det ser ut i samhället i dag så kommer stöter man ganska ofta på saker som gör livet väldigt stressande när man som förälder har npf och/eller ens barn har det. Att förbereda sig på det som komma skall och förhålla sig till det så att man inte går sönder varje gång saker blir fel är en viktig strategi, tror jag. Träffar man en lärare som har alla inkluderande strategier i sitt klassrum så kan man ju vara säker på att grannarna inte förstår, eller fritidsledaren, eller socialtjänstemannen eller, eller, eller. Viktigt då att man inte stressar sönder sig helt, vilket ju är väldigt lätt att göra, stressa sönder sig alltså. Nu skall jag läsa tipset jag fick av dig helt och hållet och inte bara skumma det som jag gjorde först. Som sagt, tack så mycket för tipset för det var ju det jag efterlyste också.
Anonym sa…
Ja, det är ju viktigt att "hålla huvudet kallt" så länge man kan det för att orka! Man måste nog säga till sig själv ibland. För några år sedan började vi hemma "välja strider" med mer omsorg, det känner jag hjälper ganska bra när man känner sig lite stressad o frustrerad över något...Att skratta! När jag hade det jättejobbigt när min son gick i 9:an höll jag på att "gå under" av stress o press, då bestämde jag mig för att avsluta varje dag med att skratta. Det gjorde jag genom att titta på roliga tv-program/klipp. Jag ville ha ett ett skratt med mig in i natten....för mig betydde det mycket i kampen mot nedstämdheten o stressen! Liksom stänga av det jobbiga! Min man som kan sova vilka problem som än är lever efter devisen att " jag kan ändå inte göra något åt det i natt, så då sover jag....."Också bra, men funkar inte så ofta på mig!Ja de är några av mina anti stress tips iallafall....
Anonym sa…
Hej Malene!
Din dotter är både insiktsfull och rolig! Vilken "träffande" kommentar! Det ÄR svårt att hitta på Hisingen! Jag körde fel två gånger när jag skulle hämta min man förra veckan! Fick åka över och vända i Kungsten båda gångerna!
Hoppas ni kan finna på råd så det blir lite lättare för din dotter!
Marie i Åkered
Ja, Marie hon har humor, min dotter. Och jag säger då det om Hisingen, "it´s a jungle out there". Tur att du hittade hem så du inte helt försvann där på andra sidan stan, det är annars en skräck, att aldrig hitta vägen hem efter att ha varit på Hisingen:)
Att avsluta dagen med ett skratt är nog så viktigt och det borde alla göra även de som inte lever i sådan stress och press som familjer med barn som har olika funktionsnedsättningar eller andra svårigheter. Tänk vad skönt för din man att bara kunna stänga av. När det var som jobbigast för min dotter så hade jag två timmar per vecka då jag inte tänkte på vad jag skulle göra för att hon inte skulle gå under - det var när jag ledde mina aerobicspass och jag brukar säga att det var de timmarna som räddade mig från att inte bli tokig. Sömnen är inte alltid vila, där processas mycket av tankarna vi inte hinner med under dagen. Hoppas dina metoder funkar så du mår bra nu!
Anonym sa…
Kom just på att båda mina döttrars gymnasieskolor hade så trånga lokaler (eller obefintliga) så att de fick ha vissa lektioner på annat håll! Fick välja själva och de hade då ridning en gång i veckan på den vanliga ridskolan och sedan intyg till skolan från en handledare att man varit där. Skulle inte detta passa din dotter? Skolan kan väl göra ett undantag eftersom omständigheterna är som de är!
Mvh
Marie i Åkered
Tack för tipset, Marie. Jo, men varför skulle man inte kunna göra så för min dotter. Alla lösningar som fungerar - är bra lösningar, eller hur?!

Populära inlägg