Fortsätt till huvudinnehåll

Varför blir det svårare och svårare för vissa barn?

Många föräldrar vittnar om att, trots att deras barn fått utredning, diagnos, stöd och hjälp hemma och i skolan så blir det bara bättre tillfälligt. Misslyckanden fortsätter sedan att trilla in i en aldrig sinande ström. Många barn med npf-diagnoser "hittas" inte förrän på högstadiet. Jag tror att de bägge delarna hänger ihop med varandra, nämligen så här:


Om man har med i tanken att barn med npf ofta mognar senare än sina jämnåriga (ungefär 30%, menar forskarna) så är det inte så konstigt att barnen hittas på högstadiet och redan utredda barn, trots stöd och hjälp, ändå misslyckas när de kommer upp på högstadiet och gymnasiet.

Fortfarande tror många att adhd/add och liknande "växer bort" när man blir vuxen. Tyvärr är det sällan så. Hyperaktiviteten försvinner hos en del. Impulsiviteten lägger sig kanske hos andra, men svårigheter finns kvar. Att man upplevs som att ha "växt ifrån" sina svårigheter handlar nog istället om att man lärt sig strategier och man har lärt sig att dölja de svåra för andra människor. Att bli vuxen tar, för barn med adhd/add längre tid eftersom mognaden tar längre tid. Jag har pratat med föräldrar till barn som just fyllt 18 år om föräldrars oro för sina barns mobillån till olika saker. En artonåring behöver inte alls vara arton i sitt tankesätt kring pengar, till exempel.

Varför det blir så svårt, när man blir tonåring kanske till stor del beror på att vi förväntar oss att nu när barnet blir äldre och får hjälp så kan man förvänta sig att han/hon skall klara så mycket mer - och så blir kraschen och frustrationen desto starkare.

Vissa skolor tänker att man sätter in massor av resurser när eleven kommer som sjundeklassare. I åttan får de också mycket stöd och så i nian tar man bort lite eller mycket av stödet, för då har man liksom "gett eleven en plattform att stå på", men om man betänker att elevens mognad är som bilden nedan där den svarta linjen är den "förväntade utvecklingen på ett barn", den gröna är ett "vanligt" barns utveckling och den röda är utvecklingen för ett barn med, säg add.


Det säger ju sig självt att man inte kan minska på stödet, bara för att eleven är äldre. Eller att vi kan förvänta oss att eleven skall ha kommit i kapp sina klasskamrater bara för att den fått stöd. I gymnasiet är det likadant. Man förväntar sig saker av eleven som den faktiskt inte kan leva upp till eftersom mognaden släpar efter i förhållande till klasskamraterna. Så hur mycket eleven, föräldrarna, lärarna och andra stödpersoner än kämpar så kommer ändå eleven att misslyckas. Resultatet blir ilska och frustration hos alla inblandade. När vi inser detta och följer elevens utveckling så som vi kan förvänta oss - kommer eleven att lyckas och vi alla slipper frustrationen och ilskan.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …