Dags att kravla oss upp ur gropen igen

Ett knappt dygn har gått sedan min dotter fick en anafylaktisk chock, som det heter på läkarspråk. Just när allt händer går min autopiloat på och jag har inga känslor. Jag bara gör det jag måste göra för stunden - vara lugn och rationell för att få min dotter att klara sig. Efteråt sjunker jag ihop som en urvattnad disktrasa. Varje gång. För människor runt oss som hör om det hemska som händer min dotter, har det nog blivit lite "Peter och vargen-syndromet". Man hör vad som händer och beklagar - i bästa fall, men det har hänt så många gånger sedan hon var liten att man numera inte bryr sig så mycket. När hon var liten och vi åkte akut till sjukhus så blev ofta sjukhusrummet belamrat av människor som ville delta, men nu står vi ofta ensamma i allt det jobbiga. Det är lika jobbigt fortfarande, fast vi varit med om det så många gånger. Man tycker att man borde vänja sig, men det här går aldrig att vänja sig till.

För oss är det lika hemskt varje gång. För oss kommer dödsångesten varje gång. För vi vet att det kan bli riktigt farligt - varje gång.

Den här gången var det en barista på Espresso House som inte visste att lactosfritt och mjölkfritt inte är samma sak. Min dotter och hennes "stödkompis" beställde kaffelatte (det plus pommesfrittes på McDonalds är förövrigt, de enda två ställen där min dotter kan beställa något och vara ganska säker på att det är allergifritt för henne). Man var väldigt noga med att tala om att latten måste vara mjölkfri. Att mjölk är livsfarligt för min dotter. Ändå gör baristan en kaffelatte på lactosfri mjölk till min dotter! Hon tog en liten, liten sipp på kaffet efter biobesöket. Hon brukar vänta med att dricka tills hon är på väg hem, det känns säkrare på något sätt. En liten sipp, mindre en en klunk, tog hon. Så slog allergin på med full kraft i hennes kropp.

Min duktiga dotter gjorde allt rätt. Hon sa till sin kompis att ringa ambulansen. Hon stack sig själv med adrenalinsprutan i låret innan hon ringde mig. Sedan tog hon cortisontabletterna. När ambulansen kom kunde de konstatera att min dotter gjort allt rätt. Jag kom strax efter i bilen och satt med när ambulanspersonalen tog prover och förberedde sig för att köra henne till sjukhuset.

Jag har lärt mig att förhålla mig lugnt till allt. Vet att det är det enda sättet jag kan hjälpa min dotter på. Jag stänger av, men inuti är jag inte lugn. Varje gång är ju en ny gång av rädsla för att vi inte skall kunna stoppa reaktionen. Varje gång är ny för oss. Varje gång tröttar oss, slipar ner vår ork.

Hon låg kvar för observation i natt. Allergin kan slå till efter sex till åtta timmar igen och då bli lika allvarlig därför måste man stanna kvar lika många timmar på sjukhus för att vara säker. Vi roar oss så gott det går, jag och dottern. Dator, telefon och bisarra skämt är det som gör att vi står ut...

Nu är hon hemma igen, som sagt, lite mer naggad i kanten när det gäller oron för att stoppa i sig något som hon blir dålig av, men det som var en gnutta bra i detta var att hon faktiskt klarade allt utan att jag var med. Det var första gången och det kändes nog vädligt skönt att konstatera, tror jag.

Jag tar förresten gärna emot cyberkramar idag - känner att jag är i stort behov av sådana idag...