Fortsätt till huvudinnehåll

Om mobbning och om att våga - och om att inte göra det

Jag läste i någon av de stora kvällstidningarna att (enligt en nätundersökning)ungefär 90 procent "skulle reagera om man såg att någon blev mobbad på sin arbetsplats".
Det låter ju fantastiskt fint!
Om svaren stämde med verkligheten skulle vi ju inte ha någon mobbning på våra arbetsplatser och hade våra barn följt i våra fotspår, så hade vi inte haft någon mobbning på våra skolor heller. Nu är det ju så att allt är relativt, så något som upplevs som mobbning av en (företrädesvis den mobbade då) väldigt sällan upplevs som mobbning av de som är runt omkring (för det mesta mobbarna eller de så kallade medlöparna). Om man har upplevt detta i praktiken så är det glasklart, men kanske inte annars.
Jag var på en jättemysig tjejträff hos en kompis häromdagen. En av kvinnorna hade med sig en bild som hennes dotter hade målat. På bilden fanns nio jättefint målade porträtt av olika barn i flickans klass. Tjejen går i grundskolans lägre årskurser så jag var verkligen imponerad av hennes talang.
Bredvid varje porträtt hade flickan skrivit en liten förklaring till varje individ som att "hon är kul", "han är pratig" och så vidare. Ett barn hade fått "hon är konstig" som epitet. Teckningen skickades runt bland oss mammor och vi tittade imponerat på den. Skrattet fastnade lite i halsen på mig, men alla andra skrattade så jag följde med i strömmen. Nu efteråt känner jag mig så mesig och feg, för varför sa jag inget om kommentaren "hon är konstig".
Vår reaktion, som mammor och medmänniskor, borde ju vara "varför tänker barnet så här om det andra barnet, är det fler som tänker så i klassen och vi borde prata med barnen och fröken om detta".
Men jag var, precis som de flesta som svarade på den där nätundersökningen, feg och orkade inte ta den diskussionen. "Det var ju inte mitt barn som var den konstiga" - den här gången. Bäst att hålla sig i fåran, så man inte själv anses konstig, skratta, skicka vidare bilden och sedan glömma det hela.
Det var ju inte mitt barn...

(Text som jag skrev för två år sedan efter att jag inte vågade gå mot strömmen... apropå tidigare inlägg).
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …