onsdag 16 november 2011

Om svårigheten att förstå och om att kunna förlåta

Det kom ett så klokt mejl från en kvinna/mamma om det här med att förstå. Vi som har barn med diagnoser/som själva har en diagnos upplever varje dag att bli ifrågasatta och/eller att människor inte förstår. Å den andra sidan är det väldigt svårt att förstå något som är så svårt som npf-svårigheter är. Kvinnan/mamman beskriver en händelse så bra, hur lätt det är att döma, att vi måste ha det med oss, hur svårt det är att förstå...


"Idag såg jag en bild i vår lokala reklambaserade tidning. Jag reagerade på bilden eftersom jag direkt kände igen kvinnan på bilden. Det tog mig ingen lång stund att komma på vart våra vägar mötts. Det var en söndag i maj i år. Jag var på hemresa efter en helg hos min vän. Jag hade haft en bra helg. Av någon anledning vart tågresan avbruten, och alla vi resenärer blev ”strandsatta” medinformation om att inga tåg kommer att gå, men bussar kommer att hämta oss.Det var mycket folk, och väldigt innehållsfattig information som vi fick.Trots det var de flesta ganska lugna. Det blev dessutom mycket vackert väderoch jag minns att jag satt utomhus i solen och läste en bok och kände mig ganska tillfreds trots allt. 

Men där var en kvinna, som var väldigt upprörd av den rådande situationen. Så upprörd att hon högt och tydligt ondgjorde sig över SJ i telefonen. Vem som var på andra sidan luren vet jag inte, men jag tolkade det som en pojkvän/man. Jag minns att jag själv blev mycket upprörd över kvinnans överreaktion. Det stressade upp mig.. och många runt om blev märkbart påverkade av hennes sätt. Hon pustade, stönade, sprang runt bland oss andra och pratade oavbrutet mycket högljutt i sin telefon. Uppenbarligen skulle hon bli försenad till ett kyrkligt möte. 

När sen bussarna kom, efter mycket lång tid, så skulle jag då dela buss med denna kvinnan heela vägen som var kvar. Det är långt! Jag blev mer och mer irriterad, och jag kände själv att jag höll på att bli riktigt förbannad på henne. Men jag sansade mig, det gjorde vi allihop. Kvinnans pustar, stönanden, telefonsamtal och klaganden höll i sig...lika högljutt och hela vägen till slutdestinationen. Jag var irriterad och när jag kom hem så berättade jag såklart om denna störande människa för min sambo, och säkert för ett antal personer till. ”Att hon inte hade vett på att bete sig”och ”Det är väl ingen idé att hetsa upp sig...”, var min känsla som jag förmedlade.....

Så idag, cirka 5 månader efter denna resa, så ser jag alltså kvinnan på en stor bild i tidningen. Av artikels rubrik framgår att kvinnan har Aspergers Syndrom. Hon har skrivit en bok om sina upplevelser som vuxen ”aspergare”och hon jobbar hårt för att personer i samma sits som henne själv, ska få rätt vård och rätt hjälp av psykiatrin och av samhället i stort. Jag skäms. Jag vill gråta. Jag vill be henne om ursäkt för mina tankar om henne den dagen. Framförallt så skäms jag över min reaktion. Jag, som själv är mamma till en ”Aspergare”. Hur kunde jag tillåta mig att tänka detankarna? Varför kunde jag inte förstå? Hur hela denna tågresan, som blevhelt avbruten, försenad och ostrukturerad – måste ha varit en fruktansvärt ångestfylld tid för denna kvinna. Att hennes hetska telefonsamtal faktiskt var hennes enda trygghet i den situation hon hamnade i – hon höll fast vid personen i telefonen. Som en livlina! Nu kan jag förstå henne, men nu är det försent. Jag kan inte radera mina tankar den dagen. För det syntes inget på kvinnan, hon hördes bara. Hon var lite ”stökig”. Obekväm för oss andra ”sansade” människor. Ingenting kommer självklart för personer med dessa dolda funktionshinder. Därför blir det så att vi andra dömer före vi tar reda på fakta. Förs tefteråt kanske vi kan korrigera oss, men då kan det vara försent.....

Jag kommer för alltid att minnas detta. Hur jag, som mamma till en ”Aspergare”, också gör mina misstag. Jag blir påmind om hur svårt detta är, och jag blir påmind om hur viktigt det är att ha en förförståelse och en tolerans för människor som ter sig vara annorlunda. Och det gör mig ledsen för min egen sons skull......för hans framtid, för andras ”blickar” och elaka tankar. Hur ska jag kunna skydda honom från omvärldens okunskap ...när inte ens jag själv verkar ”göra rätt”??? Jag försöker ha med mig dessa tankar och denna historien när jag träffar de pedagoger som jobbar runt min son. I den skola där jag, än så länge, tyckeratt ”så många inte vill/orkar/kan/anstränger sig för att förstå”. I den skola som jag kämpar och försöker vara uppmuntrande för pedagogerna. Att på ett konstruktivt sätt ge dem en förförståelse, och intresse för att skaffa sig förståelsen-  utan att ”klanka ner” på dem. Det är svårt eftersom det är mitt barn det handlar om. Att ha tålamod  och låta andra människor låta detta lång tid att skaffa sig förståelsen. Jag märker att jag håller på att ”pumpa ur mig totalt” i kampen att få skolan att fungera och förstå.Och samtidigt tänker jag på min tågresa den där dagen. Jag inser ...att det här är så svårt. Och om man inte rent personligen, i hjärtat, har en direktanknytning till NPF...så kanske det tar ännu längre tid....eller?????

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så himla bra skrivet!! å visst måste vi tänka en gång extra även då man har npf i familjen själv ser ja min erfarenhet genom detta som en super erfarenhet som ja vill dela med andra för andras skull. men varje dag ställs man för tankar är detta tänk man har rätt för mig eller rätt förr sonen. Kram Pilla

Anonym sa...

Mycket bra skrivet!
Gun E

Kan man få ångra sig?

- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare.   - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...