Fortsätt till huvudinnehåll

Postdiagnostiskt stressyndrom (del 3 av 14)

Det tredje förslaget som kom in för att bota min skrivkramp lät så här: 


"Postdiagnosiskt stressyndrom, utmattning, kärlek, varför, svartvitt. Skrivkram!" 


Att leva med svårigheter inom npf-området innebär för många att ständigt leva i stress. Hur den postdiagnostiska stressen specifikt ser ut i allmänhet, vet jag inte. Jag vet hur vi hade det året efter att min dotter fick diagnos, men det beskriver jag i min bok "Är jag normal, mamma?" och tänker inte gå in på det här idag.


Idag skriver jag lite allmänt om stress och vad det innebär att alltid ligga på en hög stressnivå. Stressen att man inte lever upp till det andra förväntar sig. Stress för att inte hänga med eller förstå. Stress för att andra väljer bort dig. Stress för att inte få vara med eller känna att man duger. 






Alla människor har en inbyggd "stresströskel". Tröskeln ligger på olika nivå - för olika människor.  När vi blir utsatta för så mycket stress att vi tangerar eller går över stresströskeln mår kropp och själen inte bra. Under en vanlig dag samlar vi på oss stress i olika situationer. Om vi har en låg "stresströskel" är det lätt att vi går över tröskeln. Om vi blir utsatta för många saker som skapar stress så hjälper det inte att ha en hög stresströskel - vi går igenom taket ändå, liksom. Långvarig stress skapar olika typer av reaktioner både i kropp och själ. Ångestsyndrom, panikattacker, depressioner, kroppsliga problem så som huvudvärk och magont. 


Hur gör man för att undvika att slå i "stresströskeltaket" då? Man skalar bort så mycket som är möjligt av saker som startar stress. Saker och människor som snarare tar energi och ger stress än tvärtom behöver skalas bort - för att orka stressen att leva med en funktionsnedsättning som ofta skapar stress. 


Nu känner jag mig förresten lite stressad när jag skriver det här eftersom jag inte riktigt får till texten, så nu nöjer jag mig med detta och hoppas att du, trots att jag slutar skriva fast jag inte är nöjd, ändå får ut något av inlägget...:)


Och du;
Be carefull out there idag när stormen viner runt husknuten!
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…