Fortsätt till huvudinnehåll

"Skolan bör vara karaktärsdanande"

Göran Hägglund säger att "skolan måste vara karaktärsdanande" i Expressen idag. Det där ordet alltså, vad jag ogillar det. "Karaktärsdanande" - "karaktär", det skuldbelägger så mycket, de stänger ute så många människor.

När jag själv gick i skolan var jag nog en sådan som Hägglund vill ha i skolan, som Hägglund hade "godkänt" som "en med god karaktär", som gjorde som lärarna ville och sa, som hade lätt för mig, som upplevdes positiv.

Men.

Alla människor har inte de där lättheterna som gör att man uppfattas som " en människa med god karaktär".  Visst är det bra om skolan blir en arbetsplats för barn och unga där lugn och ro, och respekt för varandra, råder. Men då måste ju samhällets beslutsfattare ge skolans personal chans att lyckas med det. Man gör inte det genom att ge pedagoger större befogenhet att straffa barn som inte följer mallen.

Man gör det genom att göra mindre klasser, mer personal i skolan, vidarutbildning, tid till reflektion och diskussion kring vädergrund, etik och empati o s v.

Nu tar man bort personal från de flesta skolor i Sverige och istället för det vill Hägglund ge skolan mandat att straffa eleverna för att "hålla dem på plats".

Men hallå.

Jag trodde att vi kommit så långt 2011 att vi visste att straff inte löser något (eller väldigt lite) och att respekt aldrig kan bygga på rädsla.

Härmed föreslår jag att ordet "karaktärsdananade" tas bort ur Svenska Akademins Ordlista. Det är nämligen, enligt mig, Sveriges fulaste ord och slår ut folk till ingen nytta.

Karaktärsdanande, smaka på ordet. Vad säger det? Vems karaktär? Vem bestämmer vad som är bra karaktär, förresten? Olika i olika kulturer, till viss del, kan jag tänka. Karaktärsdanande... Nej, det åker fetbort, om du frågar mig!

Vad tänker du om detta och vilket är, enligt dig, svenska språkets fulaste ord?
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…