Som eremiter

Vi har börjat plocka bort julpyntet här hemma idag. Vi börjar förbereda oss för skolan nästa vecka. Vi reflekterar - eller i alla fall jag reflekterar - över julens möten. Eller kanske skall jag säga över julens "ickemöten". Vi, liksom många, många familjer där npf-svårigheter finns hamnar mer och mer i eremitläge. Vi kommer fram ur vår håla ibland, för att umgås med andra familjer, andra vuxna. För att vi vill. För att vi måste. Sedan kryper vi snabbt ner i vår håla igen. För att vi vill. För att vi måste.

Ladda batterierna, finns det ju ett uttryck som vi alla använder. Ladda batterierna inför vintern, inför jobbet, inför veckan. När vi laddar batterierna brukar det vara förknippat med att göra roliga saker, med att umgås med vänner och släkt, med att åka bort.

För oss, vars batterier ständigt känns urladdade och där just de där aktiviteterna som ni andra känner laddar er, laddas batterierna bäst hemma, i lugn och ro.

Jag har kommit till den insikten att det är okej att ladda själv, att välja bort, för att orka. Jag har accepterat att det tar så mycket energi för oss att göra saker utanför hemmet, att vi väljer med omsorg just de sakerna. Så väljer vi bort de som tar energi. För att orka.

Det är okej att det är så när man accepterat det. Ett liv behöver inte se ut som alla andras liv. Ett liv kan vara jättebra, fast det är lite annorlunda.

Vi är många familjer som lever så, som lever annorlunda. Ändå är vi i minoritet i jämförelse med alla andra. Då kan det bli ett krav på att man SKA göra saker som alla andra, att man SKA resa bort, att man SKA umgås o s v.

Fast egentligen finns inga sådana krav om vi väljer att styra vårt eget liv och acceptera och tacka för det vi fick .

Det är okej att leva eremitliv, en dag, en vecka, ett år, hela livet - om man mår bra av det.

Det är okej att vara annorlunda.

Kommentarer

Islin sa…
Känner igen mig så väl i din text - jag lever definitivt ett eremitliv. Jag har fortfarande inte tagit igen mig efter jul och nyår. Mitt batteri ligger fortf på minus, vilket det tyvärr tyhcs göra för det mesta.

Kram
mia sa…
Ja du har alldeles rätt i att det är ok att vara annorlunda!!! Skönt när man kommer till den insikten eftersom allt annat i livet är en ren kamp...
*Kram*
Ann sa…
Det tog ett tag att inse detta, idag får det bli en kompromiss. Och den kompromissen förstår inte min släkt och kommer aldrig att förstå. Möjligtvis tror de att det jag säger gäller just NU, inte att det gäller nästa vecka, nästa år och om tio år. Återigen handlar det om energiintag och energiutsläpp. Som oftast ser så olika ut i npf-världen och den vanliga världen. Ibland låtsas man och ljuger för sig själv. Med resulatat att familjemedlemmar mår dåligt och att det blir en trötthet, denna sociala baksmälla som ngn sa, som tar tid att hämta sig ifrån...
Anonym sa…
Tänk om min man kunde förstå att både jag och min son behöver "ladda batterierna". Tänk om han kunde låta oss få göra det utan att känna skuld. Det hade varit lättare att acceptera om det var så att jag inte hade förklarat och förklarat och förklarat för honom eller om jag inte hade tagit fram sidor som han kan läsa.

Ibland undrar jag om han inte "trivs" bäst när jag är fullständigt utmattad. Det är oftast då han är på gott humör. När han kan berätta för andra hur lite jag orkar göra och hur mycket han gör. Han sa till en representant från mitt jobb att jag nog inte hade levt utan honom.

Är detta vanligt?

Populära inlägg