Fortsätt till huvudinnehåll

Som eremiter

Vi har börjat plocka bort julpyntet här hemma idag. Vi börjar förbereda oss för skolan nästa vecka. Vi reflekterar - eller i alla fall jag reflekterar - över julens möten. Eller kanske skall jag säga över julens "ickemöten". Vi, liksom många, många familjer där npf-svårigheter finns hamnar mer och mer i eremitläge. Vi kommer fram ur vår håla ibland, för att umgås med andra familjer, andra vuxna. För att vi vill. För att vi måste. Sedan kryper vi snabbt ner i vår håla igen. För att vi vill. För att vi måste.

Ladda batterierna, finns det ju ett uttryck som vi alla använder. Ladda batterierna inför vintern, inför jobbet, inför veckan. När vi laddar batterierna brukar det vara förknippat med att göra roliga saker, med att umgås med vänner och släkt, med att åka bort.

För oss, vars batterier ständigt känns urladdade och där just de där aktiviteterna som ni andra känner laddar er, laddas batterierna bäst hemma, i lugn och ro.

Jag har kommit till den insikten att det är okej att ladda själv, att välja bort, för att orka. Jag har accepterat att det tar så mycket energi för oss att göra saker utanför hemmet, att vi väljer med omsorg just de sakerna. Så väljer vi bort de som tar energi. För att orka.

Det är okej att det är så när man accepterat det. Ett liv behöver inte se ut som alla andras liv. Ett liv kan vara jättebra, fast det är lite annorlunda.

Vi är många familjer som lever så, som lever annorlunda. Ändå är vi i minoritet i jämförelse med alla andra. Då kan det bli ett krav på att man SKA göra saker som alla andra, att man SKA resa bort, att man SKA umgås o s v.

Fast egentligen finns inga sådana krav om vi väljer att styra vårt eget liv och acceptera och tacka för det vi fick .

Det är okej att leva eremitliv, en dag, en vecka, ett år, hela livet - om man mår bra av det.

Det är okej att vara annorlunda.
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…