Som eremiter

Vi har börjat plocka bort julpyntet här hemma idag. Vi börjar förbereda oss för skolan nästa vecka. Vi reflekterar - eller i alla fall jag reflekterar - över julens möten. Eller kanske skall jag säga över julens "ickemöten". Vi, liksom många, många familjer där npf-svårigheter finns hamnar mer och mer i eremitläge. Vi kommer fram ur vår håla ibland, för att umgås med andra familjer, andra vuxna. För att vi vill. För att vi måste. Sedan kryper vi snabbt ner i vår håla igen. För att vi vill. För att vi måste.

Ladda batterierna, finns det ju ett uttryck som vi alla använder. Ladda batterierna inför vintern, inför jobbet, inför veckan. När vi laddar batterierna brukar det vara förknippat med att göra roliga saker, med att umgås med vänner och släkt, med att åka bort.

För oss, vars batterier ständigt känns urladdade och där just de där aktiviteterna som ni andra känner laddar er, laddas batterierna bäst hemma, i lugn och ro.

Jag har kommit till den insikten att det är okej att ladda själv, att välja bort, för att orka. Jag har accepterat att det tar så mycket energi för oss att göra saker utanför hemmet, att vi väljer med omsorg just de sakerna. Så väljer vi bort de som tar energi. För att orka.

Det är okej att det är så när man accepterat det. Ett liv behöver inte se ut som alla andras liv. Ett liv kan vara jättebra, fast det är lite annorlunda.

Vi är många familjer som lever så, som lever annorlunda. Ändå är vi i minoritet i jämförelse med alla andra. Då kan det bli ett krav på att man SKA göra saker som alla andra, att man SKA resa bort, att man SKA umgås o s v.

Fast egentligen finns inga sådana krav om vi väljer att styra vårt eget liv och acceptera och tacka för det vi fick .

Det är okej att leva eremitliv, en dag, en vecka, ett år, hela livet - om man mår bra av det.

Det är okej att vara annorlunda.