Vad är rätt och fel egentligen?

Jag läser om Anna Wahlgrens äldsta dotters nya bok, "Felicia försvann". Jag har inte läst boken ännu, men att döma av vad som skrivs om den i kvällstidningarna så tycker inte Felica att hennes mamma varit någon drömmamma precis. Jag anade nog det innan artiklarna idag och blev därför inte förvånad. Människor som själva anser sig sitta inne med alla svar, som självutnämnda, utan eftertanke och ödmjukhet, förklarar för andra hur sanningarna i livet ser ut, har sällan svaren. För "rätta svar" ser ju så olika ut för oss människor. Vem är jag att säga att det som jag tänkt ut och som fungerar för mig  - är rätt för dig. Sanningen och svaren finns i betraktarens öga, i varje människa.

Kanske sitter jag själv där med skägget i brevlådan när min dotter om cirka 20 år "gör upp" med sin barndom och med mig, tänker jag. Kanske ifrågasätter min dotter varför jag utlämnade henne i en bok och här på bloggen. Vem vet och säger att det jag skriver här är rätt eller sant? Jag tänker att det jag skriver här känns sant för mig och jag gör allt (så gott jag kan tänka nu i alla fall) med utgångspunkten att min dotter (och övriga barn) skall tjäna på det jag gör, eller i alla fall inte förlora på det jag gör. Men som sagt, vad vet jag egentligen.

Något som är sant är i alla fall att sanningen ser så olika ut för oss alla och att vi måste vara medvetna om det. Att säga "vi i den här gruppen är så himla käcka och bra allihopa att vi skall vara i denna gruppen, men andra får inte komma in här, andra "troll" som ställer till det". Vem bestämmer vem som är troll? Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

En annan sak jag funderat på senaste timmarna är filmen "Kronjuvelserna" som gick på tv (sista avsnittet) igår kväll. Pappan i filmen vill inte släppa ifrån sig urnan av sin döda fru vid begravningen. Jag kände ångesten stiga då prästen försökte slita urnan ur armarna på mannen. Prästen gav upp och mannen fick behålla urnan med stoftet av sin döda fru. Så småningom kom Fragrancia, hans dotter på att pappan ju lovat mamman att få vila under ett äppelträd nära havet. När man tar sig dit och gräver en grop under äppleträdet kan pappan äntligen släppa urnan. Pappan blev, trots att han inte kunde prata,  förstådd tillslut.

Barn med npf har ofta, precis som Fragrancias pappa, svårt att förklara vad som är fel. Fast de känner felet i hela kroppen... Därför måste vi vuxna sträva efter att göra som Fragrancia och som prästen, lyssna, släppa, gräva och fundera tills vi kommer på hur vi behöver göra för att barnet skall fungera. Inte slita och dra och tro att vi kan hitta lösningen själva. Svaren finns i betraktarens öga, i varje enskild människa.

Det är så med sanningen att sanningen ser olika ut för oss alla.Sanningen för barnet ser inte ut som sanningen för dig eller mig. Sanningen för läraren kanske inte är den samma som för föräldern och tvärtom. Men det måste vara den som befinner sig i "stormens öga", som pappan med urnan, som barnet i skolan, som får bestämma hur han/hon vill ha det.

Jag brukar förresten försöka förhålla mig till livet att så länge jag är sann mot mig själv och inte skadar någon annan så kan jag fortsätta gå på den uppstakade vägen, fast vem är jag egentligen att bestämma när jag skadar eller inte skadar någon, förstås...?